Etikett: Jacob Nordenson

Publicerat

Svensk söndag: TIC TAC

”Ett människoliv mäts i år men styrs av ögonblick” står det på filmaffischen. Det är så på pricken sant.

När jag såg Tic Tac på bio 1997 gick jag från visningen med en speciell känsla i hela kroppen, en känsla av att ha fått uppleva nåt extraordinärt, att jag faktiskt hade sett ett svenskt….mästerverk.

Med Tic Tac tog Daniel Alfredson svensk film till en helt ny nivå. Hans Renhälls mörka Short cuts-liknande manus, Ernst Billgrens scenografi och den suggestiva men ändå mysiga musiken signerad Fläskkvartetten plus en handfull, nej två, nej tre, magnifika skådespelarprestationer gör tillsammans denna film till något alldeles magiskt.

Det är som att kliva in i en annan värld men en värld jag ändå känner igen, en svennig vardag med vanliga människor i centrum. En skrikande surjävla medelålders man, hans tillbakadragna sambo, två skinnskallar, några invandrare som driver en krog, en mobbad tonårstjej, en arg tonårskille, en polis som drömmer om en större lägenhet och en gravid flickvän. För att motverka syftningsfel, nej, polisen drömmer inte om en gravid flickvän, det är han som har en.

Filmen belönades med tre Guldbaggar, varav en gick till Emil Forselius för hans roll som skinnskallen Lasse. Emil Forselius, denna fina skådespelare som så tragiskt tog sitt liv i mars 2010. Han hade även en av dom större rollerna i S:t Mikael, en sjukhusserie som gick på SVT 1998-1999 som jag följde slaviskt.

Tic Tac är en film som tjänar på att så lite av handlingen som möjligt beskrivs. Så jag tänker inte skriva mer än jag redan gjort. Jag tänker istället uppmana alla som inte sett filmen till att göra just det. Se filmen! Den är nålsöganära ett toppbetyg. Hade den varit liiiite längre än 96 minuter hade den nått hela vägen fram. Jag vill helt enkelt se mer för det här är mumsfilibaba både för ögat och själen.

Publicerat

FLIMMER

På telecomföretaget Unicom i den lilla staden Backberga jobbar helt vanliga  människor.

Chefen som saknar empati och använder sig av härskartekniker fast han egentligen kanske skulle behöva gråta. Den ekonomiansvarige som knappt sett en kvinna på bild och kämpar med månadsrapporten, undermålig datorvana och hoppet om att finna en själsfrände på Loveline. Datateknikerna som lever bland sina krashade datorer och pratar en sorts hårdvaruslang som ingen icke insatt fattar ett ord av. Teleteknikerna som åker runt och lagar trasiga stolpar och belastar sina kroppar med mer el än vad som är nyttigt. Frun som längtar efter barn. Den ensamma äldre kvinnan med spindelskräck. Han som håller i allsköns möten och kursen på orten och tror sig vara expert på allt.

Som uppvuxen i en mindre ort har jag träffat alla dess personligheter och jag tror att det är därför filmen funkar. Kanske är det så att andra skulle se filmen som skruvad, som att Patrik Eklund med sitt manus och sin regi twistat till verkligheten till nåt slags hittipåland och galenskaparfigurer men nej, det här skulle kunna vara var som helst i Sverige bara man åker 25 mil från Stockholm eller mer.

Jag visste absolut ingenting om den här filmen när jag satte mig i salongen på Malmö Filmdagar och började titta. Nada. Det var rätt skönt. Jag tror att filmen är lätt att avfärda som ännu en såndär ”tokrolig” svensk komedi, i alla fall när man ser affischen och jag tycker det är synd. Visst är det en affisch som syns men frågan är om det den visar lockar eller skrämmer biobesökarna.

Flimmer är en beige liten film som är känslosam på ett finstämt sätt. Inga stora ord och gester, skådespelarna måste verkligen visa vad dom går för och det gör dom. Jacob Nordenson är hjärtskärande som Kenneth, mannen som ser ut som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson, Olle Sarri gör ett fantastiskt porträtt av Jörgen med klådan men min absoluta favorit i filmen är Jimmy Lindström som Roland, en skådespelare som jag ofta tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Jag hoppas att Flimmer hittar sin publik, det är den mycket väl värd.

 

Publicerat

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.