Etikett: Jaeden Lieberher

Publicerat

THE BOOK OF HENRY

Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay i samma film! Mina småkillar! Hjärtat slår genast lite fortare och jag känner ett hopp om mänskligheten tändas. Dessa två små pojkar, den ena några år äldre och några decimeter längre, dom är verkligen mina darlings. Fan vad jag tycker om dom.

Och så Naomi Watts som grädde på moset, hon som i denna film spelar den kanske mest tacksamma och avundsvärda rollen på jorden: mamma till dessa två!

The book of Henry handlar om världens kanske smartaste 11-åring Henry (Lieberher) som bor med sin glasögonprydda och lite mer normalbegåvade lillebrolla Peter (Tremblay) och mamma Susan (Watts) i ett fantastiskt hus, kanske lite för fantastiskt för att dras runt ekonomiskt av en ensam förälder (men man får svar på denna fråga i filmen). Henry kan allt och nu menar jag ALLT. Han gör experiment hemma, han har byggt en koja som innehåller allt en kid som drömde om en simpel kemilåda kan önska sig, han sköter familjens räkningar och övrigt ekonomi (just precis!), han går i skolan med jämnåriga för att han vet att det är bra för honom att socialisera sig även om han inte lär sig ett jota på skoltid och han är förtjust i grannflickan Christina (Maddie Ziegler).

Christina mår inte bra. Hon blir alldeles uppenbart misshandlad av sin styvfar som även är stadens toppman och alla anmälningar rinner igenom systemet som slajm. I hemlighet smider Henry planer och skriver ner dessa i en röd liten bok.

En film med dessa tre i huvudrollerna PLUS utseendekameleonten Lee Pace och Sarah Silverman i ganska stora biroller, finns det NÅT som INTE gör denna film superintressant på förhand? Nej, det gör ju inte det. Och den ÄR sevärd och den ÄR fin och…JA jag grät. Att jag inte tjongar upp betyget till mer än en stark trea beror på att filmen är skriven väldigt mycket enligt en formel 1A och har man sett några filmer i den här genren så är den lätt att avkoda. Kanske lite för lätt. Sen har den några scener jag inte köper alls men det är en petitess i sammanhanget.

Se småkillarna – och njut.

Publicerat

DET

Ja, jag läste Stephen Kings bok Det när jag var yngre. Ja, jag älskade den. Ja, det är en tegelsten men det är en älskad tegelsten och jag har kånkat runt den i många flyttar och den har alltid haft en iögonenfallande plats i min bokhylla. Det är nåt med den där förlorarklubben som jag kunde identifiera mig med som ung och ja, även som vuxen faktiskt.

Det var många år sedan jag läste boken men det hindrar inte att jag sett fram emot filmatiseringen av boken. Andy Muschietti regisserar, ett gäng alldeles strålande barnskådisar har kontrakterats, Bill Skarsgård är Pennywise och handlingen är framflyttad till slutet på 80-talet istället för bokens 50-tal. En lysande idé för övrigt.

Det finns några små problem med Det som film som jag ser det, som till exempel att det är en skräckfilm som inte är så väldans otäck. Det finns dock desto mer plus och det är DET som gör att jag tycker Det är en väldigt bra film. Det är en ”riktig film”, en film med en historia som har flera lager, den har många intressanta och välskrivna karaktärer där i stort sett alla utvecklas under filmens gång, den är välgjord både i det stora (som i CGI-effekter) och det lilla (smink, scenografi). Musiken är välbalanserad, det finns uppenbart uträknade jump scares men det strösslas inte onödigt mycket med dom och mitt engagemang för rollfigurerna håller en jättehög nivå filmen igenom.

Jag har således ingenting att klaga på annat än att jag inte blev så rädd. Å andra sidan är jag en hårdhudad 45-åring, det finns många yngre än jag som kommer förfäras över filmen på hela andra sätt än jag. Nu ser jag verkligen fram emot del 2 och vilka skådespelare som kommer castas som dom vuxna varianterna av förlorargänget. Jag tror det kommer bli svårt att klå kidsen i charm dock. Bättre gäng barnskådespelare har sällan skådats!

Med Jaeden Lieberher som Bill i spetsen går Jeremy Ray Taylor (Ben), Sophia Lillis (Beverly), Finn Wolfhard (Ritchie), Chosen Jacobs (Mike), Jack Dylan Grazer (Eddie) och Wyatt Oleff (Stanley) strax bakom och det är verkligen ett gäng som kommer gå till historien på SÅ många sätt, precis som Bill Skarsgård kommer att kunna åka runt på Comic Cons  världen över till döddagar utklädd till en clown med aningens överarbetat garnityr. Att Det redan är en av dom mest framgångsrika skräckfilmerna genom tiderna förvånar mig inte alls, inte i en tid kommunikation med emojis och übersnabb tydlighet är A och O. Ingen med färgseendet i behåll kan missa kombon röd ballong och gul regnjacka.

Steffo och jag pratar mer om filmen i avsnitt 107 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #294

5. Den enfaldige mördaren på SVTPlay

Behöver jag säga mer än så? Klart det är ett TIPS när en av dom bästa OCH minst lättförståeliga – rent dialektmässigt – svenska filmerna finns att se alldeles gratis på SVT Play. Hoppa in här, våndas och njut (min lilla recension finns här). Och Tack Hasse Alfredson för att du gjorde den så bra (även om man vill slå dig i filmen). Rip.

.

.

.

4. Första trailern till Tomb Raider

Häromdagen släpptes den första trailern till Tom Raider med Alicia Vikander som Lara Croft. Var det bara jag som nästan fick lite Wonder Woman-vibbar? Här kan du se trailern

.

.

.

.

3. Sing Street på C More!!!

Jamenförtusanhakar! Jubel, visslingar och glädjeskutt a la Gene Kelly! Den underbara lilla musikaliska filmpärlan finns att se på C More nu. Så HOPPA in är och skaffa dig en gratismånad, sätt dig ner och titta, njut och förtrollas av denna otroligt fina film som fram tills nu inte har varit jättelätt att få tag på. Min recension hittar du här.

.

.

.

2. Dagen då SF-personalen gjorde allting rätt!

Jag såg Det förra söndagen i en fullsatt Salong 1 på Filmstaden Sergel i Stockholm. Medelåldern var inte hög. En ung tjej med SF-arbetskläder kommer in och informerar på sedvanligt sätt om speltid och toaletter men avslutar helt annorlunda mot ALLA ANDRA visningar jag varit på. Hon lackar ur. Hon ber alla vara knäpptysta och hon säger att alla har EN chans att lyssna och det är nu. Dom som inte sköter sig kommer kastas ut från salongen ”för alla har betalt lika mycket för sin biljett”. Hon avslutar med ”SITT NER, HÅLL KÄFTEN OCH TITTA PÅ FILMEN!” och hela publiken jublar. Underbart! Klockrent! Och det bästa av allt: Det funkade! Visningen var helt perfekt. Så HEJA SF, mer ryta-i-från-tårna!

.

.

.

1. Jaeden Lieberher

Tänk, Jacob Tremblay är född 2006. Jaeden Lieberher är född 2003. Tänk vilken ynnest att få följa dessa två magiska pojkar genom filmhistorien. Jag vill adoptera båda! Att det är Jaeden som hamnar på första plats den här veckan beror på hans rollinsats som Bill i Det (recension på filmen kommer imorgon). Har man sett en mer fulländad barnskådis än honom? Kolla bara St Vincent, Midnight Special och nu Det och säg sen att jag har fel.

.

.

Publicerat

THE CONFIRMATION

Ännu en film om en alkoholiserad pappa som missköter sig själv och relationen med sin son och det hjälps inte att rollistan är fullskiten med stora namn och duktiga skådespelare, det här är tråkigt så klockorna stannar.

Jaeden Lieberher, den lille killen från St Vincent och Midnight Special, fortsätter dock att imponera stort på mig. Det känns jättespännande att få följa honom framöver och se vad det blir av honom. Han finns i samma tycka-om-låda hos mig som den lille Room-killen Jacob Tremblay och därför är det extra kul att dom båda kommer dyka upp i samma film nästa år, Colin Trevorrows The Book of Henry. Men det hjälper ju inte nu. Det finns nämligen bara ett betyg värdig den här filmen.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MIDNIGHT SPECIAL

Min mamma har den mest konstiga egenhet när det gäller kommentarer på min och sina barnbarns Instagram. Hon skriver ”Lycka”. Bara det. Lycka. Bilden kan föreställa nästan vad som helst men kommentaren är allt som oftast densamma. Lycka.

Troligtvis känner hon lycka när hon ser bilden och även om det är smått snurrigt att en bild på en frukostskål med fil och jordgubbar kan göra någon mer än den som äter euforisk så kan jag liksom inte dissa det helt. Lycka för henne kanske inte är lycka för mig eller dig men likväl, det är ett ord man inte bör klanka ner på i onödan.

Det första som slår mig när Jeff Nichols nya film Midnight Special drar igång är nämligen precis detta ord. Jag skulle vilja pausa filmen, lägga upp en bild föreställande Michael Shannon och en liten pojke med blå simglasögon på Instagram och kommentera bilden med ett enda ord. Lycka.

Den här filmen får mig nämligen att känna just det. Lycka över att det finns regissörer och manusförfattare som Jeff Nichols som i film efter film visar en extrem hög kvalité, ett mod och som bjuder oss filmtittare på helt unika filmiska stämningar men som ändå har hans namn som en vattenstämpel över alltihop. Lägg därtill David Wingos fullständigt f ö r t r o l l a n d e score, musik som ger mig ståpäls precis överallt och exakt hela tiden.

Michael Shannon kan vara en av dom mest elektriska skådespelarna som finns just nu och speciellt när han agerar i denna typ av filmer (ta 99 Homes till exempel). När han spelar pappa, en far med ett ok på sina axlar. Ögonen alltså, den där no-mercy-blicken, livsfarlig är han! Den lille pojken, själva huvudrollen, spelas av Jaeden Lieberher, killen som hade en stor roll mot Bill Murray i den ljuvliga filmen St. Vincent.

Att jag inte ger filmen ett högre betyg än jag gör beror på sista kvarten. Jag tror jag behöver en omtitt för att hamna ”rätt” där, eller så är betyget helt korrekt. Och du! Har du inte koll på Jeff Nichols – LYLLO DIG! Du har tre jättebra filmer till att beskåda: Shotgun stories, Take Shelter och Mud. Michael Shannon är med i alla dessa fyra filmerna OCH han är med i Jeff Nichols nästa film som kommer lite senare i år: Loving.

För att lyssna på filmmusiken som alltså är komponerad av David Wingo och anledningen till att han blivit ett tema här på bloggen (alltså för att han är så JÄVLA BRA PÅ SITT JOBB!) – klicka här!

.

I avsnitt 43 av Snacka om film pratar både jag och Steffo oss varma om den här filmen. OCH vi passar på att fundera på det här tokiga med att filmer som Midnight Special sällan går upp på bio.

Publicerat

ST. VINCENT

Det är natt. Det regnar. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Jag kan inte sova för hjärnan är inte trött.

Jag tänker på all oro som finns här i världen. Alltså inte befogad oro utan den där andra typen, den konstruerade känslan av att inte riktigt duga om man inte är ”som alla andra”.

Jag tänker på den där auran av ängslighet som är självlysande runt så många människor. Alla som tror att rätt märke på kläderna har någon betydelse. Alla som tror att den som har dyrast kök vinner. Alla som tycker att det är värt att bråka med sin partner om väggarna ska målas i bruten vit eller tonad vit. Alla som köper bil av rätt märke och prisklass, rätt i betydelsen ”den kommer impa på grannen”. Alla som tar dyra lån för att kunna åka till Thailand och sen får betala tvåveckorssemestern i tio år. Varför är allt sånt viktigt? Vem har bestämt det?

Mitt jobb handlar om ytor. Att väggar, tak och golv ska bli så fina som möjligt. Jag hjälper människor att få det snyggt hemma. Alltså snyggt i deras ögon, inte mina. Så är det, egentligen, ändå får jag dagligen frågor som: ”Vad tycker du? Är det här bra? Kan jag ha den här tapeten? Vad skulle du göra, vad skulle du välja?” När jag får frågan svarar jag. Såklart. Det är mitt jobb att säga vad jag tycker. Ändå tycker jag motfrågorna är mest intressanta. ”Vad tycker DU? Vad gillar DU? Hur vill DU att det ska se ut i DITT hem, vad gör DIG glad?”

Många svarar att dom inte har någon aning. Det tror jag inte på. Jag tror alla vet hur dom vill ha det men dom vågar inte lita på sin egen smak eller på sig själva för den delen. Jag tror det är ängsligheten som tagit över. Den onödiga jävla ängsligheten. Likriktningen. Kan jag verkligen tycka såhär? Vara såhär? Se ut såhär? Måste det köpas danska designlampor och elefantkuddar från Svenskt tenn? Kläder som tonåriga modebloggare visar upp, är dom verkligen bekväma? Alex Schulman bär plötsligt hatt, hur trendigt kommer inte det att bli nu? Avicii kör Volvo. Skitisamma om vi inte tror på att han gör det i verkligheten, nya Volvon kommer bli en ”måstepryl” i vissa kretsar. En maskot, typ. En jättedyr maskot.

Själv vill jag bara gå omkring med en skärbrännare och elda upp auror. Jag är trött på ytor, i alla fall på ytor som inte är genuint personliga. Jag skulle vilja skala av alla ängsliga auror och se människor sådär som dom är på riktigt. Kärnorna av alla. Själarna om man så vill. Jag tror nämligen att vi är himla lika varandra utan dessa auror, mycket mer lika än med (fast dom flesta verkar tro tvärtom).

Om du tänker tanken ”vad kommer vara mina nära och käras starkaste minne av mig när jag är död?”, hur känns det då? Känns det som att värstinggrillen, golfklubborna, filmsamligen, Hollistertröjorna, senaste mobilen eller Guccitapeten i sovrummet kommer vara svaren du vill höra eller skulle du möjligtvis vilja höra något annat? Känns det kanske som att vetskapen om att du har nära och kära är alldeles nog?

Det regnar. Blöta droppar slår hårt mot fönstret. Det är natt. Det känns som om alla sover utom jag. När en film får mig att inte vilja sova utan bara tänka då är det en bra film jag sett. St. Vincent är en väldigt bra film. Den är så bra att den får en plats på min lista över 2014-års bästa filmer. SÅ bra är den. Bill Murray är bättre här än i Lost in translation. Melissa McCarthy är inte ”bara” rolig. Jaeden Lieberher är en barnskådis som inte behöver skämmas det allra minsta och Naomi Watts är en östeuropeisk prostituerad. Det känns lite ”inne” i filmvärlden att bryta på ryska just nu.

St. Vincent får mig att vilja bli den bästa människan jag kan vara. Den får mig att fundera över vad mina närmaste kommer minnas av mig när jag inte längre går runt här på jorden i mina kängor och ser ut som ett frågetecken när jag försöker förstå livet omkring mig eller skriver flummiga på tok för långa blogginlägg som inte handlar om ett jävla dugg egentligen.

Men….alltså….St. Vincent ger mig inte dödsångest eller så, det är inte på den nivån alls. Filmen får mig bara att tänka lite mer än vanligt – och sova lite mindre. Det är ett mycket bra betyg och det är ett ynka litet nedkört staket ifrån full pott!