Jägarna – Fiffis filmtajm

Nu är vi framme vid ett riktigt KANONÅR i filmhistorien, det kommer nästan lite dreggel ur mungipan här.

Den gick från en fullfjädrad femma till en fuktig fyra när jag såg om den förra året men oavsett vilket så har Trainspotting en given plats på min lista. Jag tycker väldigt mycket om Danny Boyle, jag tycker om alla filmen han gör bara James Franco inte är med – på cykel.

9. Jägarna
(Regi: Kjell Sundvall)

Skulle jag göra en topp-10-lista med dom bästa svenska filmerna genom tiderna så skulle Jägarna definitivt ha en plats även där. Den är otroligt bra tycker jag. Rolf Lassgård har aldrig varit bättre, Lennart Jähkel är allt annat än mysig och Kjell Sundvall visade var skåpet ska stå.

8. From dusk till dawn
(Regi: Robert Rodriguez)

Vilken åktur det var att se From dusk till dawn på bio! Jag såg den på premiären och folk bara skrek när filmen en bit in helt och hållet ändrade skepnad. Till min stora glädje visade det sig att den fungerade minst lika bra att se på ny VHS, på söndertittad VHS och senare på DVD.

7. Alla säger I love you
(Everyone Says I Love You, Regi: Woody Allen)

Det kan vara ganska tufft såhär års, det är många som lider av kylan och mörkret, som känner sig lite ensamma och trassliga i själen. Jag har inget universalhjälpmedel för att lösa detta tyvärr, jag kan inte ta fram solen även om jag skulle vilja men jag kan tipsa om en glad liten bagatell till Woody Allen-film som fungerar som balsam för själen i alla fall för mig. Idel kända ansikten trallar och dansar och sjunger om kärlek och jag tycker det är alldeles ljuvligt.

6. Den engelske patienten
(The English Patient, Regi: Anthony Minghella)

Innan jag fattade grejen med Ralph Fiennes tyckte jag Den engelske patienten var skräp. Nu tycker jag den är fantastisk. Eller rättare sagt – Ralph Fiennes är fantastisk!

5. Juryn – A time to a kill
(A time to kill, Regi: Joel Schumacher)

Underhållning för både hjärtat och hjärnan, det är Juryn det. Tankeväckande för att vara Hollywood, en perfekt film att se med sina halvstora barn, Sandra Bullock och Matthew McConaughey är ett perfekt par på film och blev det även i verkligheten efter inspelningen. En stund i alla fall.

4. Fargo
(Regi: Ethan Coen och Joel Coen)

Fargo är en nästintill perfekt film tycker jag, en av bröderna Coens absolut bästa och en given 5/5 men när det vankas årsbästalistor spelar betyget egentligen ingen roll. Nu är det bara magkänslan och det goda minnet som får regera och då blir det ”bara” en fjärdeplats för denna film vilket säger mer om styrkan hos filmåret 1996 än om Fargo.

3. Long Kiss Goodnight
(The Long Kiss Goodnight, Regi: Renny Harlin)

Det är en tajt toppstrid detta år, fyra kanonfilmer som slåss om medaljerna och Renny Harlins actiondängare Long kiss goodnight får bronsmedaljen. Geena Davis är svincool och Samuel L Jackson har aldrig varit mer udda klädd. En film att se, se om och se om igen.

2. Porträtt av en dam
(Portrait of a Lady, Regi: Jane Campion)

Filmisk njutning. Galet bra film. Jag älskar Nicole Kidman. Har du inte sett filmen, gör det. Släpp fördomarna om kostymdramer och låt Jane Campion och hennes utsökta scenografer ta dig in i en värld du aldrig vill ut ifrån.

1. Primal Fear
(Regi: Gregory Hoblit)

Ja vad ska jag säga, jag vet faktiskt inte det. Jag kanske borde stamma fram min förklaring eller helt enkelt göra som Richard Gere på bilden och peka med ett småläskigt pekfinger mot alla som är tveksamma till min förstaplacering. Primal Fear är en av dom filmerna jag sett flest gånger genom alla tider. Det kanske är lätt att avfärda den som vilket rättegångsdrama som helst men hey, Edward Norton! När filmen kom var han en nykomling, en okändis och det kan man inte säga att han är nu men jäklar vad han briljerar i denna film. Gåshud!

Bubblare: Bound, Mission Impossible, Evita, Independence day, Kingpin, Daylight och The Rock.

Idag skriver några fler av mina bloggvänner om detta finfina filmår. Här nedan finns länkar till deras bloggar. Vill du kolla upp fler av mina listor, klicka här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

Etikett: Jägarna

FILMÅRET 1996

JÄGARNA 2