Etikett: Jai Courtney

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

FELONY

Joel Edgerton har aldrig riktigt imponerat på mig som skådespelare. När jag såg Exodus var det i princip tvärtom, det var skämskuddevarning. Jai Courtney är en av den moderna actionfilmens stora namn, något som i mina ögon är totalt obegripligt. Maken till aurafattig skådis har sällan skådats.

Tom Wilkinson får helt enkelt agera stenstod i den där tämligen svajiga skådistrion men det var egentligen inte på grund av någon av dessa skådespelare som jag valde att se Felony, det var på grund av The Gift.

The Gift är en thriller skriven och regisserad av Joel Edgerton. Okej, han spelar en av huvudrollerna också men han känns betydligt mer intressant bakom kameran än framför. Och det var så jag hittade Felony. Joel Edgerton har nämligen skrivit manus även till denna film!

Precis som The Gift är en välskriven liten stalkerthriller så är Felony en välskriven liten polisthriller. Edgerton spelar på dom små instrumenten när han knåpar manus och jag gillar det. Kanske kan man även tacka manuset för att Jai Courtney lyckas göra sin hittills enda fullt godkända skådespelarinsats till dags dato? Och Edgerton är faktiskt också bra, vilket han var i The Gift också.

Felony handlar om tre poliser, tre poliser med väldigt olika personligheter och en av dom kör över en liten pojke som svävar mellan liv och död. Lögner, sanningar, moral och etik får sig en gaffel i sidan här och det blir aldrig vare sig sliskigt eller skrivet på näsan. Bra jobbat!

Publicerat

TERMINATOR GENISYS

Det här är den av sommarens blockbusters som kan skryta med att ha den allra mest intetsägande trailern. Inte ens det mest inbitna Terminator-fanset borde ha fått mer än svajig vilopuls av dom där beiga klippen. För egen del somnade jag nästan.

Första Terminator-filmen kom 1984 och det är detta år stora delar av Terminator Genisys utspelar sig.  John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att beskydda Sarah Connor (Emilia Clarke) så att hon överlever och därmed försäkrar att hon i framtiden ska kunna bli mamma till John himself.

Manuset haltar betänkligt om man är på analysmode, asch det räcker att ett par tre hjärnceller är aktiva för att man ska smälla av mentalt i vissa scener. Som när Kyle ”landar” i 1984, givetvis naken, han snor ett par byxor och klättrar sedan upp för en fasad via en brandstege, kanske ett par våningar upp sisådär. Han hoppar in genom fönstret och är hux flux i en klädesaffär! Och sen kommer en lastbil och bränner in genom skyltfönstren. ETT PAR VÅNINGAR UPP ELLER SÅ?!?!

Som sagt, Terminator Genisys har ett manus som kanske inte är oscarsvärdig men den har nåt som gör mig väldans överraskad där i biostolen: den har ett underhållningsvärde som vida överskrider det trailern ”lovade”. Jag hade nämligen en trevlig stund i biomörkret. 3D:n är som vanligt bortkastad och filmen är med sina 126 minuter typ en halvtimme för lång MEN den har scener som är på gränsen till häpnadsväckande och DET trodde jag inte.

Filmen flirtar ibland med Tron Legacy (musikmässigt, i bakgrunden), ibland med Bad Boys och en viss scen är en solklar homage till Guardians of the Galaxy. Men mest flirtar filmen med sina föregångare och jag tycker filmen gör det smart.

Arnold Schwarzenegger bjussar på både humor och självdistans utan att det blir Expendables-larv av det hela. Jason Clarke är konsekvent i sitt överspel (man vänjer sig), Jai Courtney ligger på en stadig nolla på utstrålningsbarometern och Emilia Clarke visar att det går att vara badasskvinna trots att hon inte är varken svältfödd, toksminkad, behöver visa brösten i närbild eller bli jagad i pumps.

Så det är en hel del på minus men också en del på plus. Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av treor men likväl en trea. Helt okej tidsfördriv en ledig sommarkväll och nu är det väl bara att vänta på nästa. För visst kommer det en till Terminator-film. Håll dig vid liv bara Arnold!

Publicerat

DIVERGENT

Meeeeeeeh. Det kunde ju ha blivit så braaaaaaa.

Så känns det både under tiden som jag tittar på Divergent och efteråt. Det finns så mycket bra med den här filmen men allt sjabblas bort. Precis allt.

Veronica Roth skrev en bok, döpte den till Divergent. Hon skrev en till, den heter Insurgent. Hon skrev en tredje, Allegiant. En trilogi, tjolahoppsan tänkte filmbolagsmagnaterna och tvättade sina flottiga ansikten med våtservetter. Det här är mums filibabba, en ny Hunger Games som kan vrida ur stålarz ur kidzens plånböcker. Och en tjej – IGEN – som huvudperson! Slurp. Dropp dropp, salta svettstänk ner på tokpolerade chefskontorsgolv med utsikt över downtown L.A.

Tris växer upp i Chigaco, ett Chicago som inte direkt ser ut som nu. Samhället är uppdelat i fem falanger: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Och sen har vi Tris. Hon är divergent, hon är inte som alla andra. Det går inte att trycka in henne i en av grupperna då hon ”misslyckas” på testet och istället för att ha en given väg (som ALLA andra) måste hon själv besluta vem hon ska vara och vad hon ska bli.

Det låter sjukligt ospännande när man läser detta i text ser jag och vore det inte för att Shailene Woodley är en trevlig skådespelare att umgås med en stund så vore filmen i det närmaste otittbar. Men jag märker att jag faktiskt bryr mig om henne och att jag ibland väljer att svälja dom ENORMA helvetesgap som stavas felklipp och att jag lägger huvudet på sned när Tris hänger i en vajer och ”flyger” över halva Chicago och hennes långa hår knappt rör sig i vinden. Den missen är svårsvald. Christopher Reeves korta frippa fladdrade mer naturtroget i Superman II.

Nånstans har storyn ett embryo jag gillar, tanken är god men det blev i stort sett mest pannkaka. Eller pannkakssmet. Dåligt vispad och klumpig sådan. Shailene Woodley räddar det hela, hon och Ansel Elgort (som hennes bror) och Kate Winslet (bara för att hon alltid är bra, oavsett film). Resten av rollistan skulle kunna bytas ut med en enkel nysning, sämre än såhär kan det knappast bli.

Så fort denna trilogi är överstökad och Hunger Games-filmerna fallit i litegrann i glömska kommer det komma en ungdomsactionfilm med Woodley och Jennifer Lawrence i huvudrollerna, var så säker. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men antagligen är det mest…bra.

Publicerat

JACK REACHER

Så ser jag då äntligen till att få ändan ur vagnen och skriver om den här filmen. Det var ett tag sedan jag såg den men ser att den fortfarande går på bio. Det förvånar mig lite men gör mig samtidigt glad för Jack Reacher gör sig nämligen på bio. Tom Cruise gör sig alltid på stor duk. Han är som hobbitarna på det viset och då tänker jag inte enbart på längden utan på det faktum att vissa filmer verkligen inte gör sig själva rättvisa på en datorskärm eller en gammal husvagns-TV med tveksam färgåtergivning. Sagan om ringen är en sån film. Mission: Impossible – Ghost Protocol en annan och Jack Reacher en tredje.

Egentligen är det väl ingen speciellt med den här filmen men den funkar jättebra på mig. Tom Cruise är jättebra som den mystiske Reacher, han som kan slåss och skjuta, försvinna spårlöst och tänka logiskt på en och samma gång. Rosamund Pike som advokaten Helen som ska försvara en prickskytt som dödat sex till synes oskyldiga människor.

Rosamund Pike är en modern variant av kvinnlig Hitchcockfilmstjärna tycker jag. Flera gånger när jag ser henne i närbild tänker jag att hon hade fungerat både i Vertigo, Fåglarna och Psycho, hon har liksom ALLT som en stor skådespelerska ska ha och det slår mig att jag alltid tänker så när jag ser henne på film. Sen glömmer  jag liksom bort mellan varven hur bra hon är. Dumt. Ju.

För alla som inte sett A good day to die hard är första halvan av filmen sannorlikt väldigt spännande men för mig som sett Bruce Willis & son tokröja i Moskva faller lite onödiga bitar på plats kanske lite för tidigt. Men det gör inget. Jag blev underhållen ändå.

Filmen har ett ganska hackigt tempo. Långa perioder pratas det inte, sen blir det hårdaction, lite slapstick, lite suggestiv spänning och lite hyperintelligent katt-och-råtta-lek-snack, ja, lite som vilken sydkoreansk film som helst alltså fast detta är en helylleamerikansk produkt. Jag vet inte om tanken var att det här skulle bli den första filmen i en serie om denne Reacher men jag tycker nog det räcker bra med en film. Den här är god nog att stå på egna ben och smart nog att vinka adjö när den har chansen.

Publicerat

Gå-ensam-på-bio-experimentet: A GOOD DAY TO DIE HARD

Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.

Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?

Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?

Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.

Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?

Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.

Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.

Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.

Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?

Filmen:

Att gå på bio själv: