Etikett: Jake Gyllenhaal

Publicerat

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

Publicerat

VELVET BUZZSAW

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas ”av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

Publicerat

UNDER EN ÖPPEN HIMMEL

Mycket märklig svensk titel det här. Under en öppen himmel. Jag vet inte ens vad som åsyftas annat än att det känns som ett krystat försök att förstärka Wildlifes chanser till att locka pensionärer på ”utmärkt film” på Filmstaden.

Det här är Paul Danos regidebut och som sådan tycker jag han lyckats bra. Manuset är skrivet av Dano och hans mångåriga kärlekspartner Zoe Kazan och är baserad på en roman av Richard Ford.

Äkta paret Jeanette och Jerry Brinson (Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal) har återigen grävt upp sina och sonens rötter och flyttat sitt behag till en annan stad. Jerry verkar ha svårt att bibehålla ett jobb och beror inte flytten på att han fått sparken så har han någon annan idé han måste genomföra – med resten av familjens goda minne.

Jeanette är (ofrivillig) hemmafru och gör inget annat än tar hand om hem och 15-årige sonen Joe (Ed Oxenbould). Man känner i luften att hon tycker hon är gjord för något mer här i livet, något större, ja NÅT vad som helst skulle duga. Lite extrajobb som simlärare till exempel.

När Jerry återigen får sparken vill familjen verkligen inte flytta och Jerry tar jobb som skogsbrandsjobbare en bit bort. Jeanette passar då på att börja jobba så smått och någonting vaknar inom henne. Hon själv, till exempel. Man känner att blodet börjar rusa och hon till och med klär sig annorlunda. Joe får lite svårt att hänga med och man ser i hans unga blick att han tittar lite annorlunda på mamman.

Det mesta av det som händer får man uppleva genom Joes ögon och Ed Oxenbould är beskaffad med två väldigt utrycksfulla sådana. Ögon alltså. Han är väldigt bra i den här rollen, precis som Carey Mulligan. Jake Gyllenhaal känns väldigt underutnyttjad så han håller till vid skogsbranden typ halva filmen men när han är i bild bränner det till.

Jag tycker det här är en fin liten film, en film som känns väldigt naken och ”nära”. Sevärd i all sin enkelhet.

Publicerat

LIFE

Det är som om jag blivit inbytt i en random VM-match. Jag hade garanterat varit sist på bollen, precis lika sist som jag är när det gäller att ha sett Life.

Alla har sett den redan, är det inte så? Alla. Precis alla mellan 15 och 55. Åtminstone känns det så för ”alla” (eller åtminstone väldigt nära alla) var väldigt snabba på att såga filmen när den kom. Det var samma sak för tre år sedan när filmen Child 44 kom. En film som knappt nån såg på bio men ”alla” sågade, alla visste att den var skit. Röd tråd mellan dessa två filmer? En svensk regissör vid namn Daniel Espinosa.

Nåja, här kommer fröken-sist-på-bollen till slut med sin åsikt i frågan (som om nån hade frågat). För det första går det inte att undvika en film med tre av världens just nu hetaste skådespelare i huvudrollerna: Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson och Jake Gyllenhaal. Inte om man säger sig gilla film och dessutom inte dissar någon film osedd. Klart som korvspad att den där trion är intressant på pappret.

Jag tycker dessutom att Daniel Espinosa är en både stabil och habil regissör i den fåra av hollywoodfilmer som han hittills fått chansen att göra. Det känns som att han tänker fortsätta i actionfacket med tanke på filmerna som är på g framöver, The Anarchists vs ISIS (med Jake Gyllenhaal) samt Red Platoon (med Casey Affleck). För att inte tala om The Emigrants då förstås, remaken på Utvandrarna. Inte så mycket Hollywood över den sistnämnda kanske men man vet ju aldrig. Kan man blanda ihop zombies med Jane Austen kan man väl köra varulvar med Vilhelm Moberg?

Men ärligt nu, det finns väl ingenting negativt att säga om Life rent visuellt? Nej. Punkt. Det gör det inte. Punkt igen. Finns det något negativt att säga om skådespelarnas insatser? Nej. Inte det heller. Manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick ligger bakom Deadpool, Deadpool 2 och Zombieland och det borde vara bevis nog för att dom behärskar manusskrivandets A och O när det gäller kombinationen action och komedi. Men rymd-sci-fi-thriller är en annan femma. Alla filmer i denna genre jämförs med Alien och nu menar jag ALLA utan att krydda ens med örtsalt. Alien är den perfekta filmen i den här genren, den är själva moderskeppet. Alla andra filmer är mer eller mindre bleka kopior. 

Men jag tycker nog inte att Life är en såpass blek kopia att den förtjänar all skit den fått. Jag tycker det här är en sevärd och riktigt jävla spännande film för alla oss som gillar Alien. Den lyckas få till klaustrofobin jag bara kan anta att man drabbas av i en rymdfarkost instängd med en dödlig organism. Och javisst, premisserna är densamma som i nämnda moderskepp MEN hur många efterapningar på Den gode, den onde och den fule har man inte sett? Hur många på The Matrix? Kom igen nu. Varför skulle en kopia på Alien inte duga om den görs så himla bra som Life?

Jag ska inte leka försvarsadvokat här för Life behöver inte mig till det. Det är en film som klarar sig alldeles utomordentligt på egna ben. Den står stadigt och är både välgjord och underhållande, både äcklig och spännande nog för en tittning i sommarnatten. Och slutet, herremingud, slutet!!

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

STRONGER

Redan i förra årets jättefina Boston Maraton-bomd-attentatsfilm Patriots Day fick man se en skymt av Jeff Bauman, mannen som Jack Gyllenhaal spelar i Stronger. Jeff Bauman som stod vid målet och hejade på sin löpande flickvän och BANG sa det, BANG och benen sprängdes bort.

Stronger är berättelsen om Jeff, bara Jeff och filmen är baserad på verklighetens Jeff och hans memoarer med den passande titeln Stronger. Det som är skönt med den här historien är att den är berättad utifrån Jeffs egna ord och att alla mindre smickrande sidor av honom som visas i filmen således får antas vara okejade av honom själv. Hade hans flickvän skrivit manus kanske hon hade strukit dom värsta bitarna (eller kryddat när hon hade chansen?) men så är alltså inte fallet. Jeff Bauman beskrivs alltså inte som något helgon. Han är en vanlig snubbe med fel och brister – både före och efter han blir handikappad.

Filmens stora plus är Jack Gyllenhaal i huvudrollen. Han håller hela filmen på sina axlar och utan honom – helt ärligt – ingen film. Att jag verkar ha nån fascination för alla filmer där folk saknar ben är en annan femma. Jag blir liksom imponerad att det allt sedan Liutenant Dans dagar går att göra detta så verkligt rent effektmässigt. Den allra starkaste scenen i den här filmen har visserligen fokus på benen men det är inte dessa man ser skarpast i bild. Jack Gyllenhaals ansikte, ögon, är i väldig närbild när bandagen ska bytas på hans båda blodiga stumpar på sjukhuset och det skär genom märgen att se honom lida så.

Regissören David Gordon Green har gjort en bra film, en sevärd film men det är inte en film som på nåt sätt stannar kvar hos mig. Det saknas något och jag kan inte riktigt beskriva vad. Kanske är den bara för ytlig trots allt det hemska och svåra?

Publicerat

Fredagsfemman #297

5. Jessica Chastain får mig att lida med nöje

Jag undrar om inte Fröken Julie kan vara den tråkigaste pjäs någonsin skriven. Jag har aldrig förstått storheten i den trots att jag gett den en chans på teaterscenen och flera på film. MEN. Så dök Miss Julie upp på Netflix. Regisserad av Liv Ullman och med Colin Farrell och Jessica Chastain i huvudrollerna. Över två timmar lång. Det går inte att se allt i ett svep, då går man ihjäl, men jag kommer beta av filmen i sakta mak. Jag tycker fortfarande berättelsen är otroligt tråkig men Jessica Chastain är en sån jävla QUEEN att till och med bajs som detta glimrar till ibland. Recension kommer. När jag sett klart.

.

.

.

4. Grattis Kazuo Ishiguro!

Tänka sig, här är årets Nobelpristagare! Mannen som skrev böckerna som blev kanonfilmerna Återstoden av dagen och Never let me go. Roligt! Och grattis!

.

.

.

.

3. Drömmer du om att vara med i en film eller teaterpjäs?

Nu finns en helt ny castingtjänst där du själv kan lägga upp din profil och göra dig redo för ett skådespelarjobb – eller åtminstone nå ut på ett lätt och bra sätt och på en sammanlänkad plattform. Tjänsten heter Take25 och här kan du logga in om du känner dig nyfiken. Så….vad väntar du på? Guldbaggegalan nästa….kanske?

.

.

.

2. På tisdag släpps programmet! Och tävla! Passa på nu!

8 november kör årets upplaga av Stockholms Filmfestival igång och på TISDAG släpps programmet och biljetterna. Skulle du vilja vinna ett medlemskort OCH en gratis biljett till en festivalfilm (värde 360 kr!)? Lyssna på avsnitt 110 av Snacka om film-podden. Sista datum (och tid) för inmejlande av tävlingsbidrag är söndag kl 15. Alltså nu på söndag. Tjopp tjopp, snabbt skare gå. (Länk till podden——–> HÄR!)

.

.

.

1. Jo Nesbø

Idag har Snömannen biopremiär, filmen som är baserad på Jo Nesbøs första roman om polisen Harry Hole, här gestaltad av ingen mindre än Michael Fassbender och filmen är regisserad av den stabile Tomas Alfredson. MEN, det stannar inte där. Jo Nesbø är nämligen The Kille To Be i Hollywood just. Inte mindre än FEM filmer baserad på hans hjärna och penna ligger i pajpen! Kolla bara:
* Headhunters – en amerikansk version av den toppenunderhållande norska filmen Huvudjägarna
* Blood in snow – Tobey Maguires regidebut baserad på Nesbøs roman Blod på snö
* Jackpot – ett originalmanus av Jo Nesbø regisserad av Will Bluck (Easy A) och med skådespelare som Mila Kunis, Bryan Cranston, Armie Hammer och Jennifer Garner
* I am Victor – Här är det islänningen Baltasar Kormákur som håller i regipinnen och bara DET är intressant!
* The Son – Regi: DENIS VILLENEUVE!!!!! Huvudroll: JAKE GYLLENHAAL!!!! JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!!

Publicerat

OKJA

Jag måste säga att Okja känns som den hittills mest intressanta Netflix Original-filmen hittills. Skriven och regisserad av sydkoreanen Boon Jong Ho har den tusen plus bara där (preciiiiis, det är ingen Adam Sandler-komedi!) och då är filmen inte ens sedd än.

En historia som handlar om genmanipulerade jättegrisar, som har en oklanderlig CGI, som ifrågasätter det här med köttindustrin i synnerhet och multinationella företag i allmänhet, som har en liten KANONBRA sydkoreansk flicka i huvudrollen (Seo-Hyun Ahn), som smäller till med Tilda Swinton i sedvanlig förfulande utstyrsel (och inte bara i EN roll utan TVÅ) och Jake Gyllenhaal i den i sydkoreanska filmer sedvanliga fars-överspelande-karaktären och JÄVLAR vad han tar i! Gränsfall på skämskudde vad gäller honom men jag antar att han spelar sin roll exakt så som den är skriven. En ovanlig roll att se honom i bara.

Snyggt, sevärd, tänkvärt och KUL att den hamnar på Netflix!

Publicerat

DEMOLITION

Jag tror många kan känna igen sig i känslan att man vill slå sönder om inte alla så väl ALLT runt omkring sig för att man är så jävla frustrerad över nåt. Över livet. Över att det man planerat och trott inte blev som man velat. Över orättvisor, över ödet, över sorg.

I regissören Jean-Marc Vallées förra film Wild var det Reese Witherspoon som försökte räta upp jobbigheter i sitt liv genom att bege sig ut på en vandring alldeles själv. I denna, hans nyaste film, är det Jake Gyllenhaal som har problem i livet och han löser detta på ett helt annat sätt. Han demolerar hela huset.

Som i så många filmer förut är det en trafikolycka som förändrat någons liv och den här gången är det Davids (Gyllenhaal) fru som omkommit och livet blir aldrig mer detsamma. På sjukhuset stoppar han in pengar i en varuautomat men automaten är trasig och han får inte ut den godisbit han betalar för. Han ringer journumret som står på maskinen och får där kontakt med Karen (Naomi Watts), en kvinna som tar kundservice till en helt ny nivå.

Demolition är en film som berör mig. Den berör mig inte på samma djupa sätt som Wild men jag förstår den. Jag köper den. Jag tycker dessutom att Jean-Marc Vallée är en mycket intressant regissör. Tänk bara att han gjort Young Victoria och Dallas Buyers Club – också. På SJU år!

I avsnitt 62 av podcasten Snacka om film pratar jag mer om Demolition.

Publicerat

NOCTURNAL ANIMALS

Iskallt. Bubblande passion. Tystnad. Ögon som talar. Dyr konst, exklusiva saker, dött äktenskap.

Välputsade ytor, vackra människor. Distans. Resor, böcker, galleri.

Rödhåriga kvinnor, metrosexuella män, höga klackar, dansande tjocka kvinnor, kostymer, trä, kakel, tweed och lyx.

Att det här är en film av och med Tom Ford kan en blind se, speciellt om man sett En enda man (med Colin Firth och Julianne Moore) som han gjorde härom året. Känslan och färgerna går igen även om det är en helt annan berättelse som spelas upp den här gången, en historia med många lager och som tål att tänkas på – och SOM jag tänker – långt efter att sluttexterna rullat klart.

I Nocturnal animals är det Amy Adams som spelar ”den rödhåriga kvinnan” Susan, med Isla Fisher som sidekick (eller vad man nu kan kalla det). Jake Gyllenhaal spelar den manliga huvudrollen som Susans exman, Armie Hammer är hennes nuvarande man, Laura Linney är hennes mamma och Aaron Taylor-Johnson är en redneckjävel sminkad nästintill oigenkännlighet. En gedigen samling skådespelare alltså och alla – ja ALLA, till och med Mr Hammer – är alldeles perfekta. Väldigt fint agerande rätt igenom. Tom Ford är inte bara duktig på manusskrivande, berättande och det rent visuellt snygga, han är grym på personregi också.

Det här är en film som i vissa scener är så jobbig att jag märker att jag håller andan. Jag var så känslomässigt inne i filmen att det blev fysiskt jobbigt, jag spände mig i biofåtöljen, spjärnade emot, mådde dåligt. Samtidigt älskade jag upplevelsen. Såklart. Hur kan jag INTE göra det? Film som berör och som oroar, det är ju det man letar efter, i alla fall om man i det här fallet stavas jag.

Abel Korzeniowski komponerade den jättefina musiken i filmen och han är även mannen bakom musiken till En enda man, TV-serien Penny Dreadful samt den underskattade filmen W.E vars soundtrack gått varm hemma hos mig.

I min värld är Nocturnal animals en Riktig Film. Välgjord in i minsta detalj, den hänger kvar i mitt medvetande, jag grunnar och tänker och önskar att fler vänner går och ser filmen så vi kan diskutera den för just nu känner jag mig väldigt ensam med mina funderingar. Vad hände egentligen?

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 63 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ACCIDENTAL LOVE

Regissören David O. Russell har säkert en hel massa goda kvalitéer som människa men som regissör saknar han det mesta som skulle kunna finnas på pluskontot hos en filmmakare, en – av märkliga anledningar – framgångsrik sådan.

Oscarsjuryn ser dock något i honom som jag inte förmår eftersom dom sedan 2011 nominerat honom hela tre gånger i kategorin Bästa regi (för The Fighter, Silver Linings Playbook och American Hustle – alla tre lika obegripliga).

En av David O. Russells sämsta sidor som regissör är personregi. Han lyckas göra till och med normalt sett duktiga skådespelare ruggiga (Jeremy Renner i American Hustle till exempel och även i viss mån Jennifer Lawrence i samma film men listan kan göras lång. Jättelång. Jättejättejättelång). Betänk då vad som händer när han regisserar skådespelare som i normalfall sällan når upp till en godkänd och sevärd nivå. Jessical Biel till exempel. Hon har huvudrollen här. Det är inge bra, inge bra alls faktiskt. Hon må se ut som en animerad disneyflicka men hon är ruskigt kass på sitt jobb (om nu inte jobbet består i att ENDAST se ut som en animerad disneyflicka men det tror jag inte) och när hon ska försöka följa David O. Russells taktpinne blir det i det närmaste otittbart utan skämskudde.

Alice Eckle (Biel) jobbar som rullskridskoservitris och blir glad som en spillevink när stadens snygglo-men-dum-som-ett-spån-polis Steve (James Mardsen) friar till henne. Självklart är det all a girl wants, att bli gift och gärna med en mustaschprydd karl som knappt kan hålla ett samtal igång, i alla fall om samtalet inte handlar om honom själv.

Men innan frierimiddagen är över har olyckan skett, Alice får en spik rätt in i huvudet, en spik som dessutom inte kan plockas bort eftersom familjen inte har en sjukvårdsförsäkring som täcker och inte heller nog med sparade pengar. Polis-Steve får kalla fötter då han inte vill binda upp sig med någon som rent statistiskt kommer bli grönsak så småningom och där står Alice, lämnad, ledsen, ensam, utan jobb och med en spik rätt in i skallen.

Den där spiken i huvudet blir Alice ”nyckel”, hon beter sig underligt och det ena leder till det andra som leder till det tredje som är en senator i Washington (Jake Gyllenhaal, stackars stackars Jake Gyllenhaal).

Jake Gyllenhaal är anledningen till att jag såg denna film. Jag litar på hans smak, på hans val av filmer. Det jag ska göra framöver är att lita MER på min David O. Russell-aversion än någonting annat. Fan, han kallar sig till och med Stephen Greene här. Varför då? Skäms han?

Det borde han göra.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

Fredagsfemman #183

5. Väderappar är ungefär lika tillförlitliga som att spå i kall havregrynsgröt

Ville bara säga det. Typ. Ett tips: titta ut genom fönstret istället. Bästa sättet att ta reda på vad det är för väder. Vad det blir för väder kan man nämligen aldrig veta. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse att det finns paraplyer.

.

.

.

4. Jake Gyllenhaal

Det minsta man kan säga om Jake Gyllenhaal är att han är en skådespelande kameleont. Att gå från den där spetiga rävliknande uppenbarelsen Lou Bloom i Nightcrawler till boxaren och tokbiffen Billy Hope i Southpaw, imponerande må jag säga. Southpaw har premiär idag för övrigt. En frisk fläkt för alla som tröttnat på serietidningsfranschisefilmer (eller bara längtar efter Rocky…mjau).

.

.

.

3. Anna Serner i Värvet

Anna Serner, VD:n för Svenska Filminstitutet, har intervjuats av Kristoffer Triumf i den populära podcasten Värvet. ”Vi pratade om ”lilla gumman”-attityden, mentorer, kungahuset, kvotering i bolagsstyrelser, att kunna delegera, det arga etablissemanget, reklambranschen, kritik, public service, detalj- och helhetsperspektivet, romska tiggare, filmbranschen, att vara styrelseproffs och givetvis en hel del om varför man inte ska fucka med en motherfucker” står det som programförklaring och jag kan skriva under på det. Riktigt bra snack!

.

.

.

2. Bland det bästa på TV just nu!

Catastrophe på SVT! En TV-serie för alla som någon gång trott att livet skulle bli på ett sätt bara för att sen tvingas svänga 180 grader, se sanningen/problemen i vitögat och sen hitta lösningar. Det som till en början kanske känns som kaos och panik kan faktiskt vara början på ett helt nytt äventyr. Rob Delaney och Sharon Horgan är storartade, supercharmiga OCH svinroliga! Klicka här för att komma direkt till serien på Svtplay.

.

.

.

1. Bland det värsta jag både sett och hört!

I måndags kunde alla (som inte redan sett det live) se bilder från Östermalmstorgs T-bana. Taket vid rulltrapporna ner till tågen var fulla med text/information från Sverigedemokraterna, en annonskampanj som sett till viral spridning nog måste ses som rätt lyckad. Lyckad för SD. För SL däremot…not so much. Jesper Pettersson är pressansvarig på trafikförvaltningen i Stockholm och han säger såhär om det hela: ”När det gäller politisk reklam kan vi bara titta på om den bryter mot någon lag och det kan vi inte se att den gör. Då har vi ingen möjlighet som myndighet att stoppa den”. Jesper, det där är inte sant. Du, ni, SL, whatever är inte livegna. Alla kan ta ett beslut gällande sina egna företag och plattformar, skyll inte på att ni inte haft möjlighet att stoppa kampanjen som om tunnelbaneväggarna skulle vara nåt slags frizon för precis vad som helst så länge det inte är olagligt. Det är skitsnack! Det handlar om pengar och det handlar BARA om pengar och det handlar om att pengar kan köpa allt så länge det finns nickedockor och ja-sägare utan vare sig ryggrad eller sunt jävla förnuft. Kampanjen i sig är inte det som gör mig mest förbannad, det är SL som släpper igenom den. Och det allra värsta är att vi, vi som konsumerar SL, som behöver kollektivtrafiken av olika skäl, VI har inget val. Vi kan inte välja någon annans tunnelbana, några andra bussar. Jag kommer åka med er men jag kommer hata varenda krona jag fyller mitt accesskort med. Företag som inte vågar ta ställning är det värsta jag vet. Eller vänta….det är ju precis vad SL precis gjort. Och NU känns det inte bättre direkt. Fy fan.

.

.

Publicerat

SOUTHPAW

Det finns en filmgenre som jag av födsel och ohejdad vana är mycket svag för och det är boxningsfilmer.

Det är nåt med den där ledsna (oftast) underdoggen, killen (oftast) som befinner sig på botten och som inte kan nå toppen utan att slå sig fram, upp och någon annan på käften. Det är nåt med boxningslokaler som får mig att vilja inreda mitt hem som Dirty Joe´s Gym i Harlem (hittipånamn men skulle kunna finnas i verkligheten) med tegelväggar, gaffatejpade säckar, välanvända päronbollar, rostiga plåtgrejer på väggarna och nån livsklok gubbe i skägg som sitter på en pall iklädd gamla gympabrallor med revärer, såna som ger hipsterpojkar halvfjång. Byxorna alltså, inte gubben i sig.

Jag visste ingenting om Southpaw innan jag satte mig på den stenhårda biografstolen igår kväll, ingenting annat än dom bilder jag sett på Jake Gyllenhaals superdeffade kropp och det berättar ju föga om handlingen. Jag är glad för min ovetskap. Jag är rätt säker på att jag hade tyckt filmen var sämre om jag vetat vad som väntade mig, åt vilket håll historien skulle svänga. Nu satt jag mest och tänkte ATT något pissigt skulle hända men inte VAD.

Jake Gyllenhaal spelar alltså mannen med det på gränsen till patetiskt fantasilösa superamerikanska namnet Billy Hope. Han är en boxare, en vinnare, obesegrad i 43 matcher på raken. Han är gift med Maureen (Rachel McAdams), en kvinna som verkar vara bra men som också verkar leva för att curla sin snubbe. Han har sannolikt förlorat både en och två hjärnceller i ringen, han verkar liksom rätt van vid att bli slagen i ansiktet. Tillsammans har dom dottern Leila (Oona Laurence), en glasögonprydd liten tjej med fötterna på jorden.

Vad som händer familjen kommer antagligen stå i varenda recension (det står även på den treradiga filmförklaringen på ImdB) men den informationen kommer ingen få här. Jag hoppas att du går och ser filmen UTAN att ta reda på nåt alls och definitivt UTAN att se trailern. Jag såg den inatt när jag kom hem och jag är otroligt glad att jag inte kom till biografen med den i bakhuvudet. Den är nämligen värsta sortens trailer, den som visar en kortversion av hela jäkla filmen!

Trots att jag tycker filmen är väldans bra så finns det en del som hamnar på minus. Klippningen till exempel, den är jättekonstig i vissa scener. Jag vet inte om det är meningen att man ska fylla i luckor och tänka själv eller om filmmakarna bara gjort det lätt för sig. Jag har upplevt samma klipp-problem i flera av regissören Antoine Fuqua´s filmer (The Equalizer, Shooter och Olympus has fallen till exempel) och jag tycker det är synd. Det är nämligen det som skulle göra filmen som mest känslosam som klippts bort.

Nu kan jag säga att det inte är nåt problem med känslosamheten som helhet i den här filmen – inte för mig i alla fall. Sista tjugo minuterna rinner tårarna oavbrutet och jag får nästan (jag sa nästan) samma känsla som i slutfajten mellan Rocky och Ivan Drago i Rocky IV. Det är så mycket som står på spel, så mycket mer än att ”bara” vinna matchen.

Många kommer säkert referera till denna film som ”gammal skåpmat” och visst, jag köper det. Det osar mycket Rocky, en del The Wrestler och ja, det går nog att klämma in uns av varenda känd boxningsfilm som producerats om man vill det men samtidigt tycker jag den känns fräsch. Jake Gyllenhaal porträtterar Billy på ett sätt som kanskekanskekanske kan ge honom en Oscarsnominering, Rachel McAdams gör sin Maureen så långt ifrån Ani Bezzerides (i True Detective) att det knappt går att fatta att det är samma skådespelare och med dottern Oona Laurence har vi sett en ny stjärna födas.

Jag känner mig som om Billy fått in en riktig vänsterkrog rätt över näsbenet. Jag är banne mig golvad. Härligt. Biosommaren 2015 fortsätter leverera!

Jag fick sällskap av Movies-Noir-Christian på visningen. Klicka här för att läsa hans tankar om filmen. Även Fripps filmrevyer-Henke var med. Hans recension hittas här.

Publicerat

Fredagsfemman #147

5. Nu kan du ha Hemma hemma

Hemma är filmen som försvann. Med biopremiärdatum mitt i sommaren behövde Hemma slåss om svettiga blockbustersugna biobesökare och den hade inte direkt nån rättvis chans att slå sig fram och in i allas medvetanden. Det är synd tycker jag. Hemma är en bra film (för att inte tala om vad min son tyckte, klicka här för att läsa båda våra tankar). Ge den en chans vettja. Det är en bra julklapp också både till knattar och mormödrar och allt däremellan.

.

.

.

4. Matias Varela på Instagram

Att följa skådisfavoriten Matias Varelas äventyr under inspelningen av Point Break-remaken via Instagram har varit riktigt kul. Vilka bilder han lagt upp! Vad sjukt mycket han tränat! 31 juli är det biopremiär. Hur pepp är du på en skala 1-10?

.

.

.

3. Ska vi göra slut?

Det kanske finaste programmet man kan se på TV just nu går på Kanal5 och heter Ska vi göra slut. Filip och Fredrik åker runt i Sverige och försöker hjälpa till att rädda förhållanden som knakar rejält. Alla som klankar ner på denna duo för att dom är nånslags Piff och Puff på speed bör nog se det här och kanske unna sig en tankeställare. Det här är nämligen både genuint, eftertänksamt och lugnt.

.

.

.

2. Investera i själen

Känner du att inför-jul-stressen börjar komma, behöver du hjälp att komma ner på jorden? Jag vet vad du kan göra. Lås in dig med en laptop eller padda nånstans, sätt dig på en kudde, tänd ett ljus, ta fram kontokortet, klicka här och hyr filmen Still Life. Det kostar 39 spänn, det tar 88 minuter av ditt liv men sen är du på banan igen. Landad, lugn och lyrisk.

.

.

.

1. Jake Gyllenhaal

Han ser ut lite som Rocky Raccoon på bilden, eller hur? Som ett….djur, en gnagare som jagar på natten. Gosh allså, Jake Gyllenhaal är så jävla GRYM i Nightcrawler, en film som har biopremiär runt om i landet just precis idag. Nähäpp om man skulle hyra sig en liten röd snabb bil över helgen, köpa en systemkamera och bli lite psycho för en stund? Eller inte. Eller jo. Nä. Jag ska se om filmen istället.

.

.

Publicerat

NIGHTCRAWLER

.

.

.

Hur man bedömer en film. Scenario 1.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = M

Okej, den här uträkningen finns inte listad i nån formelsamling men jag drar den ändå lite snabbt för den känns som en etablerad sanning, åtminstone för mig.

Det går 50 skitfilmer (S) på 1 bra (B). Det går 5 bra (B)  filmer på 1 jättebra (J). Det går 10 jättebra filmer (J) på 1 pärla (P). Det går tio pärlor (P) på 1 mästerverk (M).

Med denna formel visar det sig att M=25000. 25000 filmer måste produceras för att få fram ett enda mästerverk. Märk väl det icke relevanta i hur många filmer man faktiskt behöver se för att hitta ett mästerverk, det är en helt annan formel som till stora delar är baserad på tur.

Hur man bedömer en film. Scenario 2.

Jag kan inte sluta le. Hjärtat slår jättefort, det pickar sådär som man kan tänka sig att det gör i bröstkorgen på en rädd kanin. Alldeles nyss lät jag typ WOHÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅJ och jag klappade händerna så att jag fick stickningar i handflatorna. Vilken alldeles ljuvlig känsla det är att vara med om det här, att se en film som stämmer på precis alla plan.

Jag tror det gick tre-fyra minuter av filmen innan jag kände att jag inte ville att den skulle ta slut. Jag älskade tonen, känslan, vyerna över Los Angeles, musiken. Den smarta och otroligt välskrivna handlingen. Klippen. Otroligt snygga klipp, man blir aldrig skriven på näsan, ingenting blir övertydlig, allt är sublimt och så på pricken perfekt.

Jake Gyllenhaal alltså, vilken skådespelare han är och vilket äckel han spelar! Louis Bloom är verkligen en vidrigt cynisk person. Och den där psykopatfrisyren. Finns det psykopater som inte använder hårvax? Sen var det roligt att se Rene Russo igen, denna gång i en roll som känns skriven just för henne. TV-Nina känns så mörk och spännande men man får själv lägga pusslet om vem hon är och vad som gjort henne så. Bill Paxton känns knappt igen men ändå är det han. Och jätteduktiga Riz Ahmed som Rick, Rick som får symbolisera det mänskliga och varma i den svarta värld som just visats framför mina ögon. En fiktiv värld som känns så sann att det gör ont. Vad är mänskligheten på väg egentligen?

Nightcrawler är en film som utspelar sig i samma universum som Drive. Det känns som två filmer som åker parallellslalom men aldrig möts. Samma sport, samma mål men olika mellantider och märken på skidorna. Drive är en fullpoängare för mig, en film som gjorde mig lycklig. Nightcrawler lyckades med precis samma bedrift. Jag är lycklig nu, jättelycklig över att ha en hobby som ibland kan försätta mig i den här sinnesstämningen.

Det är kanske inte 25000 sedda filmer mellan gångerna men varje gång detta händer undrar jag om det är den sista. Men det är det inte. Det kommer alltid dyka upp nya mästerverk och Nightcrawler är en sådan – för mig.

(S/B=X)(5X=J) (10J=P)(10*P) = Nightcrawler. Ja, precis så.

 

 

Nightcrawler har redan visats klart på Stockholms Filmfestival men är du sugen på filmen behöver du inte vänta så länge, den har biopremiär redan 28 november. I lördags såg hela filmspanargänget den här filmen tillsammans på Park och idag skriver vi alla om den. Klicka in på mina vänners bloggar för att läsa deras tankar om filmen.

The Nerd Bird

Har du inte sett den (Carl)

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

The Velvet Café

Absurd Cinema