Etikett: Jake Gyllenhaal

Publicerat

ENEMY

Att se Enemy är som att titta på ett kärleksförhållande i retrospektiv.

Först tänker man bara på slutet, på uppbrottet, och slutet i Enemy gjorde mig mer eller mindre mentalt handlingsförlamad i flera dygn. Det gäckade mig. Jag förstod inte. Det skrämde mig, fascinerade mig, gjorde mig upprörd och jag fick svårt att sova.

Sen när sista scenen lagt sig i medvetandet började analysen av handlingen, av förhållandet, av allt man varit med om och sett. Jake Gyllenhaal som skäggig lärare och Jake Gyllenhaal som skäggig skådespelare, han spelar både rollen som lärare samt rollen som statist i en film som läraren Jake Gyllenhal hyrt i den lokala videoaffären efter tips från en kollega han inte verkar dela så mycket mer än lärarrummet med.

Läraren Jake Gyllenhaal blir som besatt av denne man på filmen som ser ut exakt som honom själv. Han letar upp honom, ringer, ringer igen, ringer återigen och den andre mannens gravida flickvän tror till slut att hennes man är otrogen. Den skäggige mannen Jake Gyllenhaal är liksom på två ställen samtidigt i filmen, han lever två liv, ett som brunklädd lärare med lugn flickvän, ett som svartklädd man med nojjig gravid flickvän men samtidigt ÄR han två personer, inte en. Männen må se likadana ut men dom beter sig olika, för att sedan på nåt sätt byta plats.

Alltså, Enemy är en film som biter sig kvar, den hugger sig in i magen med en liten liten vass yxa och den stannar där. Såna filmer är inte att leka med. Såna filmer växer inte på träd. Såna filmer ska man ta till sig, unna sig att fundera på och försöka njuta av även om det tar på krafterna.

Att Denis Villeneuve är en av världens mest intressanta och relativt unga regissörer står helt klart efter hans superår. Vad annat kan man kalla 2013 då han gjorde både Prisoners och Enemy, två fenomenala filmer och båda med Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Jag är MYCKET imponerad.

Tillägg en vecka efter jag såg filmen.

Jag trodde jag hade kommit över slutet, jag trodde jag hade slutat fundera men….icke. Jag drömde om spindlar och satt och skrev anteckningar för att få ut mina analyser om filmen ur huvudet. Det kändes som om jag fått rätt bra kläm på vad filmen egentligen handlade om, bortsett från det där förbannade slutet då. Nästan-bajsa-i-byxan-slutet.

Så fick jag tipset av Viktor på Filmmixern att titta på detta och sedan se om filmen. Jag följde hans råd. Nu känns det bättre. Det visade sig att jag hade koll på kanske 75% av filmen men med hjälp av förklaringsfilmen föll sista 25 på plats. Nu kan jag sluta grubbla, nu kan jag sova och nu kan jag höja filmen till det betyg den är värd. Jag skulle dessutom vilja lista (spoila) varenda smart liten detalj, varenda plantering, varenda genial scen men det tänker jag inte göra.

Det kommer att komma en tid då Enemy klassas som en klassiker från 2010-talet så se den om du inte redan gjort det. Den kommer göra dig galen ett tag men det är det värt, jag lovar.

Publicerat

Tre om en: Filmer av Nicole Holofcener

Filmen Enough Said kom, sågs och segrade nåt så in i vassen hos mig. Jag tycker den är en av dom riktiga fullpoängarna från 2013.

Manuset till Enough Said skrevs av Nicole Holofcener och hon regisserade även filmen och ända sedan jag såg den har jag känt ett massivt behov att grotta ner mig totalt i hennes andra filmer. En multitalang som Nicole kan och får liksom inte undgå min lupp.

Så nu har jag sett tre filmer till som är skrivna och regisserade av denna begåvade kvinna. Hon har sammanlagt gjort fem, således har jag bara en kvar (Walking and Talking från 1996) och den röda tråden genom alla dessa filmer är skådespelerskan Catherine Keener. Hon har en viktig roll i alla fem.

.

.

LOVELY & AMAZING (2001)

Det handlar om att duga, om att ha en plats, ta en plats och få en plats. Det handlar om att deala med sitt självförtroende när vågen visar för många kilon, när man ser sig som konstnär men ingen vill sälja ens alster, när skådespelarjobben tryter med sin frånvaro trots provspelningar. Det handlar också om en liten adopterad svart flicka som mitt i detta hav av missnöjda kvinnor (mamman och två vuxna systrar) känner sig annorlunda både till färg och form och ingen orkar riktigt bry sig om henne.

Lovely & Amazing är ett typexempel på film där ingen av personerna är riktigt trevlig. Ingen är heller rent igenom ond, galen, toksnål eller vidrig på andra sätt. Alla tjejerna är litegrann som folk är mest, dom befinner sig i gråskalan. Ibland förstår jag dom men oftast inte. Männen är likadana. Dom beter sig egoistiskt, konstigt, vardagstrött och dumt men också lite kärleksfullt ibland.

Catherine Keener, Blenda Blethyn, Emily Mortimer, Dermot Mulroney, Clark Gregg, James Le Gros och Jake Gyllenhaal är en fin samling skådisar i en fin liten film som om jag tog mig tid att fila på ytan är långt mycket smartare än vid första anblicken. En film att se om med andra ord.

 

 

RIKA VÄNNER (FRIENDS WITH MONEY, 2006)

Att vara den enda i ett kompisgäng bestående av gifta rikisar och varken ha hög inkomst eller man, hur kul kan det vara? Olivia (Jennifer Aniston) vet. Hon städar hemma hos folk samtidigt som en av vännerna donerar två miljoner dollar till en skola, just for the fun of it.

Det är liksom stora kontraster här. STORA. Till en början känns kontrasterna så icke trovärdiga att det förtar historien men efter ett tag släpper jag ner garden och låter mig svepas med. Karaktärerna är så välskrivna att det vore en skymf att inte ta dom på allvar och om det fanns en typ av A-märkning som faktiskt sa nåt om bra och vettiga kvinnoroller i bra och vettiga filmer så skulle den här filmen – precis som ALLA Nicole Holofceners filmer – få ett stort A rätt över fodralen.

Samtidigt är det här filmer även för män, det är definitivt filmer för män. Dom manliga rollkaraktärerna är inte i fokus men inte desto mindre viktiga. Dessutom är dom lika många som kvinnorna vilket kanske är svårt att förstå när man ser postern. Janes (Frances McDormand) man Aaron (Simon McBurney) till exempel, han är en av dom smartaste och mest komplexa manliga karaktärer jag sett på film och han är bara en av alla biroller. Ingenting är lämnat åt slumpen, ingenting alls.

Vardagsmelankolin som hela tiden står och svajar mellan klump-i-magen och svart humor är jättehärlig. Nicole Holofcener gör filmer som känns. Jag blir glad av det här, glad att hon finns.

 

 

PLEASE GIVE (2010)

Kate och Alex (Catherine Keener och Oliver Platt) är gifta och tillsammans har dom en vintagebutik för möbler inköpta av dödsbon. Dom bor i en fin lägenhet tillsammans med tonårsdottern Abby (Sarah Steele) och drömmen är att granntanten, den 90-åriga elaka kärringen Andra (Ann Morgan Guilbert) ska dö så att dom kan köpa även hennes lägenhet, slå ut väggen och göra ett stort master bedroom.

Andra har uppfostrat sina två barnbarn Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet) sen dom var relativt små då deras mamma dog. Rebecca som är en ansvarstagande ung kvinna tar hand om sin mormor trots att hon är allt annat än snäll medans superegot Mary skiter i vilket.

Precis som Enough Said så säger den här filmen kanske inte så mycket på pappret. Det känns inte heller som nån större mening att beskriva mer av handlingen, den ska nämligen inte läsas, den ska ses. För precis som med Enough Said har den här filmen mig i sitt grepp från den första lilla musikaliska strofen i förtexterna, tonerna som ljuder till bilderna av mammografibröst i närbild till den allra sista sekunden.

Jag älskar den här filmen! Jag tycker så mycket om att den inte är tillrättalagd eller svart/vit, att den inte ger några svar eller kanske inte ens ställer frågor. Den får mig att känna mig som en helt vanlig människa mitt i livet precis som jag kände efter att ha sett Enough Said.

Bra saker händer vanliga människor. Dåliga saker händer vanliga människor. Ibland händer det ingenting. Det är okej att känna sig nöjd, det är okej att vara nyfiken, det är okej att känna sig ledsen, att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja och det är okej att vilja göra gott men att det ibland blir fel.

Jag undrar om det finns nån annan nu levande regissör och manusförfattare som så på pricken kan sätta fingret på vardaglig mysig dramatik som Nicole Holofcener? Woody Allen kanske, fast han gör det på ett mer intellektuellt sätt. Lena Dunham kanske, fast hon gör det inte från flera olika ålderssynvinklar. Noah Baumbach kanske, fast han är mer hipster. Jag kanske låter Nicole sitta där ensam på tronen helt enkelt. Jag tror jag gör det. Det känns fint.

Publicerat

PRISONERS

Ibland händer det att jag får frågan vilken som är min favoritfilmgenre. Jättesnabbt svarar jag alltid superhjältefilmer, det sitter liksom i ryggmärgen. Det är dessutom sant. Skräckfilm brukar hamna på andra plats, konspirationsteorithrillers på tredje. Men efter att jag sett Prisoners så undrar jag om inte smart kriminaldrama egentligen borde befinna sig däruppe på topp tre. Jag älskar ju denna typ av film och speciellt när det så välgjort och mörkt som här. Jag jublar inombords.

Jake Gyllenhaal har verkligen växt upp och blivit en mogen skådis. Här är han grävande och orädd polis med spännande tatueringar. Hugh Jackman är pappa. Arg, ledsen och frustrerad. Maria Bello är mamman, så bra, hon är alltid så bra.

Jag tänker inte skriva ett jota om handlingen,  den är viktig men det är inte viktigt att veta den innan du ser filmen. Kryp ner i biofåtöljen (eller soffan) och tillåt dig av njuta av filmkonst på en sån hög nivå att du inte för en sekund tänker att det är en film du ser. Alltså, det här är helt enkelt galet bra och väldigt väldigt nära en fullpoängare. Jag kommer definitivt se om filmen och jag misstänker starkt att betyget kommer höjas då.

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?

Publicerat

7 skådespelare jag verkligen gillar

Nu är det sju skådespelare kvar som ska väljas ut, sju män, pojkar, gubbs om man så vill. Fripps filmrevyer har valt ut sina, Filmitch har sina favvosar här, Rebecca här och mina kommer som ett pärlband här nedanför.

Jag har valt ut dessa män på samma premisser som dom kvinnliga skådespelarna, det är män vars blotta närvaro gör mig nyfiken nog att se en film alldeles oavsett vilken film det är. Det handlar alltså inte om utseende, inte alls, tro´t eller ej.

[Listan uppdaterades 2015-01-10. George Clooney, Adrien Brody och Colin Firth halkade ur.]

7. Philip Seymour Hoffman

Jag tror att alla som har en någorlunda ”normal” umgängeskrets känner någon som är en Philip Seymour Hoffman. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag känner flera.

Det sköna med honom är att han ganska enkelt hade kunnat fastna i en viss sorts roller men är det nånting han inte gjort så är det det. Han kan spela allt från slemmo till äcklo till prutt-å-fiso till vanlig tjomme, fyrkantig författare eller präst. Han är helt enkelt – för att använda ett våldsamt uttjatat ord – fantastisk. Eller var. Han finns som bekant inte längre men han kommer ha en given plats på min lista ändå under en lång tid framöver.

 

.

.

 

6. Michael Fassbender

Om männen här ovanför kan ses som filmiska kameleonter så är det ingenting mot vad denne man kan prestera. Jag har hittills inte sett honom göra ens i närheten av samma roll två gånger. Han är dessutom modig som få, jag skulle vilja se hur många andra stora skådespelare i världen som hade tackat ja till hans roll i Shame.

Jag får känslan av att Michael Fassbender hela tiden vill utmana sig själv. Nu antar jag att han är i en position då han kan välja och vraka bland rollerna nästan som han vill men även när han var tämligen okänd så valde han inte dom självklaraste av roller.

Att följa Michael Fassbenders fortsatta arbete på filmduken känns som en ynnest, som att få ett fint inslaget paket, ett paket jag vet att jag kan öppna gång på gång på gång och hela tiden fylls det på med nytt innehåll.

.

.

 

5. Jake Gyllenhaal

Här är en filur som gått från att vara en okej ungdomsskådis som genom sitt arbetsliv hela tiden fått/valt intressanta roller som hela tiden utmanat honom och gjort honom bättre. Jag vet inte om jag kan komma på någon manlig skådis som haft bättre fingertoppskänsla vad gäller filmer än han, jo möjligtvis Tom Hanks och Tom Cruise men han är banne mig inte långt efter. Hur långt kan han gå? Hur stor kan han bli?

.

.

.

4. Benedict Cumberbatch

Jag kan förstå dom som tycker att han ser lite otäck ut, ja kanske till och med äcklig. Jag kan också förstå dom som tycker att han är det vackraste som finns på vår planet. Personligen tycker jag han har världens vackraste röst och världens vackraste händer och det är en ynnest att han finns och vill göra film.

.

.

 

3. Tom Hardy

Det är tajt om pallplatserna och här har vi en snubbe som LÄTT är guldkandidat i många av sina filmer. Det här är en person som verkar ta sitt yrke på allvar, en man som ger allt han har i varje roll, i varje scen, fantamej i varje andetag. Dessutom går det knappt att känna igen honom från en film till en annan, jag vet många som gått bet. Bra betyg till honom.

.

.

2. Ryan Gosling

När jag googlade bilder att välja till punkt nummer två trodde jag att jag höll på att bli schizofren. Är det möjligt? Är det samma kille på alla dom här bilderna? Det går inte att förstå.

Men vem är han då? Är han kostymnissen, är han loverboyen, är han värstingen, gangstern, den vanliga killen? Ingen aning och det spelar heller ingen roll. Ryan Gosling är nästa generations Filmstjärna med stooooort F, han är en naturbegåvning, en spännande mix av farlig och ofarlig och jag är grymt fascinerad av honom som skådis. En given andraplats för honom!

.

.

 

1. Sylvester Stallone

Jag vet, i det här fallet går det att läsa mig som en öppen bok men jag kan inte ge någon annan förstaplatsen. Det finns ju bara en.

Det intressanta för mig blir när jag försöker mig på en självanalys. Jag har sex riktiga skådisar på listan, män som kan spela i princip vilken roll som helst trovärdigt och det är just det jag högaktar hos dom. Sen kommer Sly, sladdar in på tvären och kniper guldmedaljen, han som spelat samma roll sen 1976.

Sylvester Stallone spelar alltid underdog. Han är antihjälten som blir den verkliga hjälten, han hjälper dom svaga, han kämpar för sina närmaste, han slåss för sitt liv och det han tror på. Så är det. Det blir liksom inte mer än så. Men det han gör gör han bäst av ALLA.

Det finns ett gäng skådespelare som ligger precis under ytan och bubblar, såna som jag tycker hemskt mycket om och gärna ser allt med. Dom jag vill plussa en massa för är: Matthew McCoanughey, Matt Damon, Aaron Eckhart, Wesley Snipes och alla viiii som heter Tom klappar nu *klapp klapp*: Tom Cruise, Tom Hiddleston, Tom Hanks och Tom Berenger.

Blir du sugen på att göra din egen 7-bästa-lista? Vad kul! Gör det! Men se till att du inte har nåt inplanerat på kvällarna en vecka framöver för det här tar tid att göra. Många val är det. Det får ju inte bli fel, det kan vara rent förödande. Eller inte. Kanske är det bara på skoj?

Publicerat

END OF WATCH

Poliskonstaplarna Taylor (Jake Gyllenhaal) och Zavala (Michael Peña) verkar till en början vara som poliser är mest (på film): korkade som Kling och Klang och skämtsamma som Schmidt och Jenko i 21 Jump Street.

Taylor har fått tag på en kamera och filmar sina arbetsdagar, det funkar bra på film, det är skoj att följa med i polisbilen, in i omklädningsrummet, att se vapnen på nära håll och sen höra den hårda polischefens genomgång men killarna har en tröttsam jargong och jag känner njaaaaa, vill jag verkligen se det här, fan jag orkar inte, jävla töntar. Men självklart tittar jag klart på filmen och det är jag glad för såhär efteråt. End of watch är nämligen ingen vanlig polisfilm. Den är ganska mycket mer än så.

Regissören och manusförfattaren David Ayer verkar ha specialiserat sig på South Central Los Angeles och LAPD när jag kollar upp vad han gjort förut. Harsh Times (med Christian Bale), Street Kings (med Keanu Reeves) och Training day (Denzel Washington och Ethan Hawke), tre filmer som befinner sig i en genre jag normalt sett inte går ner i brygga av direkt. Stenhårda poliser som utnyttjar sin makt för att själva överträda lagar och regler, det går tolv såna filmer på ett dussin. Men nu kommer ett men, End of watch är mer än så. End of watch är en polisfilm jag gärna klistrar både en och två guldstjärnor på. Den är smart på ett sätt som det tar en stund att genomskåda och det går flera timmar efter att filmen är slut som polletten trillar ner hos mig.

Kanske är End of watch den första amerikanska polisfilm som verkligen visar – för mig – några polismäns verkliga vardag. Den visar den mentala och yrkesmässiga bergådalbanan dom jobbar i, den visar det mänskliga, det galna, det fina, det hemska och den har packeterat det på ett vis jag inte kan värja mig emot. Musiken är perfekt, det är snyggt filmat, Gyllenhaal och Peña är toppencastade som kollegor och med Anna Kendrick på ett hörn så får filmen en ”normal” känsla som till exempel Training day saknar (där det bara dryyyyyper testosteron).

Kanske är jag bara på toppenhumör eller så är filmen faktiskt så bra som det känns i magen. Jag tror på en kombo.

Filmen har biopremiär idag.

Publicerat

ZODIAC

Nämennämenååååååååå vad jag skulle vilja skriva om det jag egentligen tänker på men det går inte, jag kan inte för är det nåt jag avskyr själv så är det filmrecensioner som kryllar av spoilers. Min text skulle i och för sig vara bortom det, det skulle vara en hittipåanalys av varenda liten detalj i filmen som fick mig att komma fram till vem som är seriemördaren Zodiac. För jag vet. Jag är helt säker på vem det är. Ååååå vad jag är säker, i alla fall om jag ska se till planteringarna i David Finchers film om denne mördare.

The Zodiac Killer är en man som i slutet på 60-talet dödade fem personer i norra Kalifornien. Han skickade själv brev till olika tidningar och gav dom mer eller mindre matnyttiga tips om sig själv och sina dåd, allt för att få uppmärksamhet och plats på tidningarnas förstasidor. Han skrev dessutom att han mördat långt många fler än som kunnat bevisas.

Filmen kretsar kring tecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal) och journalisten Paul Avery (Robert Downey Jr) som båda jobbar på San Francisco Chronicle och polisen David Toschi (Mark Ruffalo). Alla tre blir som besatta av att knäcka nöten om mördarens identitet, kosta vad det kosta vill.

Det blir lite allt eller inget här. Antingen skriver jag ALLT om filmen eller så biter jag mig i kinderna, leker hemlige Arne och avslöjar absolut ingenting. Så det får bli…ingenting. Filmen är alldeles för bra för att jag ska förstöra nåt för nån. David Fincher har nämligen fått till en riktigt välgjord thriller baserad på Robert Graysmiths roman, kanske inte en nagelbitare i egentlig mening men spänningen känns underordnad historien.

Filmens scenografi är perfekt in i minsta detalj och det är inte särskilt förvånande med tanke på att det är Fincher som satt sin bostämpel på det hela. Han lämnar aldrig nåt åt slumpen, inte nåt mer än att en hyperfrustrerad filmbloggare sitter här och sliter sitt hår och vill ha svar på frågan: är mördaren den jag tror? Å andra sidan är det ingen slump, han kan inte göra annat hur mycket jag än vill motsatsen. Frustrerande. Som fan.

Jake Gyllenhaals Graysmith är någon som går från att vara en ganska blek bifigur till en huvudroll och han sköter sitt jobb med den äran precis som alltid. Gyllenhaal alltså. Robert Downey Jr gör ett trovärdigt porträtt av Avery och jag får känslan av att han spelar sig själv när han var som mest på dekis och Mark Ruffalo är Mark Ruffalo, säkerheten själv, båda fötterna på jorden. Det finns egentligen ingenting att klaga på med den här filmen. Den är lång (160 minuter) och trots att tempot aldrig är högt så njuter jag för fulla muggar av detta hantverk hela vägen in i mål. Jag hade kunnat se en timme till utan minsta träsmak.

Tack Movies-Noir för tipset. Den här var tvåa på din topplista från 2007 och den hade definitivt hamnat även på min tio-i-topp över detta år (om jag haft någon).

Här finns filmen.

Publicerat

SOURCE CODE

Tänk dig att du har en hel symfoniorkester till ditt förfogande. Tänk dig att du skjuter i dom varsin platta Red Bull, du låter som stå barfota på glödande kol och samtidigt vrålar du: ”SPELA! SPELA och spela HÖGT och SNABBT för nu är det BRÅTTOM jag vetefan till VAD men SKYNDA SKYNDA!”

Så börjar Source Code. Det är ingen invänjningsfas, ingen långsam och mysig inledning med förtexter och stämningshöjande musik, det är STÄMNING ,TJOFF, punkt, med hela handen bryskt pekande och det är en iskall hand iklädd svart skinnhandske. Var man lite sömnig innan vaknar man garanterat till liv och det är smart gjort för hjärtat börjar slå som om man har en rusande pacemaker innanför bröstbenet.

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) sitter på ett tåg. Mitt emot sig har han en kvinna, Christina (Michelle Monaghan), som pratar med honom som om dom vore ett par. Han tittar på henne och förstår ingenting. Vem är hon? Vad pratar hon om? Varför kallar hon honom Sean? När tåget stannar till går han ut på perrongen. Tåget lämnar stationen och är på väg in till Chicago men bara sekunder senare sprängs det. Ingen ombord överlever.

Colter Stevens ligger i en kapsel. Han ser ingenting men hör en kvinna prata. Hon heter Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och berättar att han har ett uppdrag. Han ska tillbaka till tåget, ta reda på var bomben är och vem som lagt den där och han har åtta minuter på sig.

Om du tyckte Måndag hela veckan blev tjatig med sina upprepade måndagar så är det ingenting mot Source Code. Om du tyckte Måndag hela veckan hade en intressant infallsvinkel och du gillar tankenötter och härlig dumaction då är Source Code alldeles perfekt för dig.

Själv är jag både lite skeptisk och nöjd. Jag gillade inte riktigt regissören Duncan Jones tidigare (och första film) Moon och när jag ser att manusförfattaren Ben Ripleys tidigare verk är storfilmer som Species III och Species: The awakening så tuggar jag inte fradga av förväntningar direkt. Men manuset till Source Code är faktiskt ganska fiffigt och även om det går att genomskåda det (om man vill och jag är skeptisk till delar av det) så går det även att koppla bort hjärnan för en stund och bara hoppa på tåget och hänga med på turen. Det är vilket som. Sommaraction när det är som bäst, kanske?

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.

 

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.