Etikett: Jake Lloyd

Publicerat

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!