Jag tänker på Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ja precis, Matthew McConaugheys karaktär, han som var med på tok för lite i filmen. Han sa en sak som snurrar runt som en loop i min hjärna när jag tittar på Michael Bays senaste film 13 hours. Fugazi, Fugazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust. Så sa han. Fast jag tänker att han sa:
Fugazi, Benghazi. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.
Så är filmen för mig. Som damm. Jag borstar av filmen som vore den dammråtta och vips, it´s a wazy, it´s a woozie, borta! Till saken hör att jag aldrig på förhand dissar en film av Michael Bay. Jag har ingenting emot honom som regissör, sådär som att jag vet att många andra har. Dom som skrattar åt karln, tycker han har kvinnosyn som en dinosaurie och gör filmer där en liten ask popcorn har mer djup. Så det var med öppna ögon och ett glatt sinnelag jag satte mig i biosalongen på Stockholm Filmdagar för att se filmen som utspelar sig under tretton timmar den 11 september 2012 i Libyen, närmare bestämt på den amerikanska ambassaden i Benghazi.
Jag skulle gärna förklara filmens handling lite närmare om jag haft den minsta aning om vad som hände. Jag tror det var sex amerikanska militärer filmen fokuserade på men när Cecilia sa att det var tretton höjde jag knappt på ögonbrynen, konstaterade bara torrt att ”fan va många jag missat”. Men hon menade timmar, inte snubbar och jag kände mig inte ens dum. För hur dum jag än är så kan jag med lätthet säga ”MEN DURÅ!” till filmen och komma undan med det.
Filmen är nämligen totalt ologisk. Den hoppar runt bland platser och zoomar in så många militärklädda och kamouflagemålade/skitiga män att det fanimej inte går att se skillnad på dom. Visst ropas det namn hit och dit men jag lyckas aldrig hålla reda på vem som är vem. Varför? För att jag inte bryr mig. Jag gör inte det. Jag bryr mig inte det minsta om vad som händer för jag hänger inte med.
Till saken hör att filmen visades utan text och det var en riktig bummer. Jag är dock inte säker på att jag hade tyckt bättre om filmen om jag kunnat läsa inantill. Ibland funkar det bara inte. Och hur mycket jag än gillar John Krasinski så tycker jag inte han funkar i denna typ av film. Han ser alldeles för snäll ut. Och jag fastnar lite i funderingarna kring honom och Emily Blunt, vilket GULLIGT par det är och nu ska dom bli föräldrar igen. Det är fint tycker jag. It’s a wazy. It’s a woozie. It’s fairy dust.
Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar och det gjorde några av mina filmspanarkompisar också. Klicka på länkarna för att komma till deras tankar om filmen.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Vill du höra mig prata mer om ”Benghaziskiten”, lyssna på avsnitt 24 av podcasten Snacka om film.