Etikett: James Cameron

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIENS (1986)

1986 var ett nej verkligen INTE ett nej.

Ripley mår ruskigt dåligt mentalt efter den förra resan ut i rymden och kämpar med både sömn och annat för att orka leva. Hon hittades mer eller mindre av en slump och nu har det gått 57 år. 57 år av sömn sedan hon dödade Alien-monstret och därmed överlevde the mayhem on Nostromo. Sen hon lämnade planeten LV-426 har den blivit koloniserat och ett 60-tal familjer bosatt sig där. Kontakten med dom har dock brutits av oklar anledning och nu ska ett gäng marinsoldater resa dit för att se vad som hänt och med sig på resan vill dom givetvis ha Ripley. Den enda människan som vet vad som eventuellt väntar. Men när hon börjar prata om organismer som satte sig på ansiktet och annat äckelpäckel himlas det med ögonen och ingen verkar ta henne riktigt på allvar. Kanske skulle hon inte ha gett med sig? Kanske skulle hon ha fått dom att förstå att ett nej faktiskt är ett nej. Hon ville ju inte åka!

Det här är den Alien-film jag sett minst antal gånger genom åren. Jag har för mig att jag faktiskt bara sett den TVÅ gånger före denna omtitt då jag tyckte riktigt illa om den vid första tittningen och vid den andra ville jag mest dubbelkolla om jag litade på min egen åsikt. Och ja, det gjorde jag. Jag gillade verkligen inte James Camerons förvandling av det långsamma rymddramat som Ridley Scotts Alien var till den actionpackade monsterkrigsfilm som Aliens blev. Men det några år sedan jag såg filmen nu, kanske ser jag på den med helt andra ögon nu?

Två timmar och sjutton minuter senare kan jag säga att jag är både klokare och ganska stolt över mig själv. Jag hade nämligen koll på min filmsmak redan på åttiotalet. Aliens är inte min typ av film, inte då och inte nu.

Det jag gillar med Aliens är relationen mellan Ripley och den lilla flickan Newt. Utan dessa två hade monstren kunnat få käka upp varenda jävel och jag hade brytt mig föga. Ripley och Newt blir en mänsklig motvikt mot dom skrikiga tuffis-militärerna som jag tröttnat på redan efter tjugo minuter. Krigisar är helt enkelt inte min typ av fölk.

James Cameron är duktig på action, det är han, men det är också all denna action som gör att Aliens blir en betydligt mindre spännande film än Alien. Det är ett jäkla liv hela tiden, skränigt, hög jobbig musik och snabba klipp och det gör sig bättre i andra typer av filmer tycker jag. Hela rymdkänslan försvinner. Men kanske var det meningen och då kan ju Cameron va nöjd och glad såklart.

Jag vet att den här filmen är mångas favorit i serien men nopps, inte min. Betyget tar sig med nöd och näppe upp på en trea, mer kan det inte bli tal om.

Nästa lördag och söndag ger jag mig på del tre och fyra i Alien-franschisen. Håll ut.

Publicerat

THE TERMINATOR

Att se om gamla klassiker är som vi alla vet vanskligt. Åren går och det är inte alltid effekter består. MEN, om det är nånting som kan krydda upp den mest bleka omtittning så är det nostalgi, det är en känsla som verkar vägra devalveras.

The Terminator har trettioett år på nacken och den håller imponerande bra fortfarande. Den har ett slags ödesmättad stämning som gör att den känns tidlös trots att kläder, frisyrer, musik och miljöer är så 80-tal att det nästan blir självlysande. Jag gillar att Arnold är bad guy, att han bara går omkring och är stor, tyst och effektiv. Han är faktiskt rent otäck kan jag tycka.

Linda Hamilton har en uppfönad fluffrisyr som verkar leva sitt eget liv men jag tycker hon är fantastiskt castad som Sarah Conner, både här och i uppföljaren. Hon är liksom inte med för att vara halvnaket ögongodis med klonkande överdimensionerade örhängen, hon är Sarah Connor – bara – punkt.

Michael Biehn som Kyle Reese är också bra. Han fyller sextio nästa år, det är lite svårt att greppa, han känns som en såndär evigt-ung-människa, som Johnny Depp, Brad Pitt, Leonardo Di Caprio och Keanu Reeves. Hans karriär har inte gått från klarhet till klarhet direkt men jag hoppas att ryktet stämmer att han ska vara med i Neill Blomkamps Alien-film (kommer 2017) och reprisera sin Dwayne Hicks-roll från Aliens.

Annars då, hur står sig The Terminator om jag jämför då och nu? Den landar glädjande nog på precis samma betyg och av precis samma anledning: det är en jättebra film!

Publicerat

TERMINATOR 2 – DOMEDAGEN

När jag såg Terminator 2 på premiären 1991 satt jag och mitt sällskap i mitten av mitten av salongen. Efter en timme blev han kissnödig. Försöket att ta sig upp och ut till toaletten misslyckades kapitalt då besökarna dels vägrade släppa fram honom och dels skrek högt bara han ställde sig upp. Det fanns ingen annan lösning för honom än att antingen kissa ner sig eller göra sina behov i en tom Fantaflaska. Det såg banne mig ut som en full Fantaflaska efteråt.

I verkligheten har det gått sju år sedan terminatorn Schwarzenegger kom till jorden för första gången (i Terminator från 1984), ser man till filmens tideräkning har det gått tio. Sarah Connor (Linda Hamilton) är inlåst på psyket för vanföreställningar – herregud, kvinnan säger att hon ser robotar –  och sonen John är utplacerad på fosterhem.

En ny robot, en T-1000 (Robert Patrick), är utskickad för att döda John, killen som kommer att bli motståndsrörelsens ledare i framtiden om han får leva och den gamle gode Arnie är också på plats för att göra det motsatta vilket är att skydda John. Resten är, som man säger, historia.

Uppföljaren till Terminator är precis som Gudfadern 2, det vill säga snäppet bättre än sin föregångare. Jag har sett Terminator 2 ett tjugotal gånger genom åren och det är en actionfilm som fortfarande håller mig paralyserad i varenda en av alla sina 137 minuter. Ögonen är liksom helt torra efteråt, det är som om jag glömt att blinka.

Som jag ser det så har Schwarzenegger har aldrig varit coolare än här. Han åker runt på sin motorcykel och droppar oneliners som om det inte fanns en morgondag.  Linda Hamilton är minst lika stenhård, på många sätt. Hon har lagt ner hundratals gymtimmar på att få till den kvinnliga motsvarigheten till Persbrandts Hamilton och hans superkropp men det jag undrar är om hennes tvillingsyster Leslie Hamilton Gearren som spelar Lindas bodydouble i filmen gjort detsamma eller om hon mer naturligt är lika fit? Robert Patrick må vara en ganska medelmåttig skådis men han är världsbäst på att spela känslokall flytande-metall-människa.

Den största skillnaden mellan T2 och en mängd andra filmer i samma genre är musiken. Den suggestiva musiken som ligger som en läskig spikmatta i bakgrunden hela tiden är den som gör att jag aldrig kan slappna av, att jag känner mig lika jagad som John och Sarah, att metallmannen är så jädrans läbbig och att filmen känns så infernaliskt genomarbetad. Jag får ståfräs på armarna, jag känner mig otrygg, jag vill se mer och jag vill ha ett lyckligt slut. Känslorna krockar med varandra som biljardbollar i en sprängning men det gör inget alls, inte när det är så bra som här.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: TITANIC

Nu har äntligen turen kommit till ett av filmhistoriens mest kända kärlekspar: Jack och Rose.

Dom allra flesta katastroffilmer är gjorda efter en ganska tydlig och liksidig mall. Dom allra flesta katastroffilmer är dessutom våldsamt överdrivna och påhittade i ett försök att göra effekter som är  mer/större/häftigare än något vi sett förut.

Titanic som katastroffilm betraktad är något av ett unikum tycker jag. Filmen har alla ingredienser som behövs för att extraordinärt CGI-drama men den har även fler dimensioner: en kärlekshistoria som berör långt in i hjärteroten, ett visst mått av verklighet (även om ramhandlingen är påhittad så har båten förvisso både funnits, kört på ett isberg och sjunkit), enastående skådespelare och en förmåga att efter 90 minuter få mig att säga högt ”JA JÄVLAR, VISST JA, FAN, DET KOMMER JU ETT ISBERG NU!” . Jag glömmer liksom bort vad filmen egentligen handlar om och jag gör det varje gång, så bra är själva historien om Jack och Rose.

Det tar två sekunder av förtexterna sen sitter jag med en klump i magen som inte släpper. Olycklig kärlek, vatten och död är en kombination jag är svag för och lägger man dessutom på katastroffilmsaspekten så självklart är jag körd, det vore rent korkat att tro något annat, men att Titanic är SÅ bra som den faktiskt är har inte bara med mina preferenser att göra – det ÄR helt enkelt en bra film, ett gott hantverk utan fel och brister.

James Cameron castade Leonardo DiCaprio som Jack Dawson, ett val som inte var helt självklart. Då hade han inte visat framfötterna så mycket intressantare filmer än som utvecklingstörd i Lasse Hallströms Gilbert Grape och som kär Romeo i Baz Luhrmann´s Romeo + Julia.  Han var en prettyboy som många ifrågasatte. Kate Winslet som Rose var inte ifrågasatt på samma sätt, mer att hon inte var ett stort namn då, inte hon heller. Jag tycker Cameron visade både stake och självförtroende i och med sina val och det skulle visa sig att belackarna hade fel, dom funkade alldeles finfint tillsammans.

Kärlekshistorier mellan en man och en kvinna med olika sociala bakgrunder finns det mängder av exempel på i filmhistorien så Jack och Rose är på det sättet inte unika alls. Det som är unikt är att jag verkligen tror på deras kärlek, på att dom är menade för varandra och….uääääk….se där, nu börjar jag böla igen. Hade Cameron haft provision på snordukar hade han varit miljonär på det med.

Effekterna är helt oklanderligt gjorda för att vara 1997 men tittar jag med 2011-års ögon så visst kan jag se missar och sånt som skulle kunna göras bättre nu men hallå, vem ids vara så petig. Titanic är en fantastisk film på alla sätt som räknas och om det inte vore ett känslomässigt heltidsjobb att se dessa tre timmar så skulle jag göra det bra mycket oftare.