Etikett: James Franco

Publicerat

THE BALLAD AV BUSTER SCRUGGS

Bröderna Coens sprillans nya film, producerad med Netflix-pengar och därmed också upplagd där för alla oss prenumeranter att njuta av, är en film som i mina ögon främst är en fröjd för ögat. Maken till vacker film var det länge sedan jag såg. Inspelningsplatserna känns out of this world, allt visuellt är sån perfektion att jag skulle kunna pausa varenda sekund i filmen och göra bilden till en tavla. Imponerande, riktigt imponerande!

Det här är en antologifilm, sex episoder ska samsas i denna helhet som har den ”gamla goa” Vilda Västern som röd tråd. I första delen presenteras vi för Buster Scrubbs (Tim Blake Nelson) och den där galna sjungande revolvermannen (med brutal hybris) hade jag gärna sett som någon form av ”presentatör” för alla filmens delar, men så blev inte fallet. Alla episoderna är sina egna och några av berättelserna är rent briljanta medans några är doppade i sömnmedel. Tyvärr, tycker jag, att hela filmen börjar på topp för att sen tappa i engagemang och tempo ju längre filmen går.

Filmen är hela 132 minuter lång, den är i långa stunder helt dialogdriven och det är fler människor som blir dödade än i Tarantinos The Hateful Eight. Den där jämförelsen dyker liksom upp i mitt huvud vare sig jag vill eller inte och jag tycker inte den är helt offside. Både när det gäller Tarantino och bröderna Coen som filmskapare gör dom filmer där man aldrig riktigt vet vad man ska få se eller åt vilket håll historien är på väg. Jag gillar det. Det vissnar om smarta regissörer. Kanske är det därför jag ibland känner mig lite besviken när jag ser deras filmer (gäller både Tarantino och The Coen Brothers). Förväntningarna är liksom skyhöga och i båda fallen har det gjorts filmer som är svåra att toppa (Inglorious Basterds/Fargo, till exempel).

När det gäller The Ballad of Buster Scruggs hade jag en trevlig stund framför TV:n och vissa scener kommer jag definitivt bära med mig länge. Som helhet blir det dock ”bara” godkänt även scenografen samt personen som letat fram inspelningsplatserna förtjänar både en och två Oscars för sitt arbete.

Publicerat

THE VAULT

Ett bankrån som går åt pipsvängen, det har man väl sett tusen gånger på film förr? The Vault är precis en sån film MEN med en liten twist och med tanke på filmens titel behöver man inte vara Einstein för att förstå var denna twist befinner sig.

Att tjonga in James Franco i en liten roll hjälper kanske en del vid första anblicken men för övrigt gör denna film inte någon glad. Att Francesca Eastwood (ja, Clintans dotter) har ett öga på varje tinning är kanske filmens största begivenhet.

Äsch, nej, usch vilken skit. Kanske blir jag extra gnällig när en film som läggs under genren ”Skräckfilm” inte är det minsta läbbig, kanske gnäller jag bara för att filmen förtjänar det? Kolla själv om du blir nyfiken. Filmen finns på Netflix. Men säg inte att jag inte varnade dig.

Publicerat

THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

Publicerat

WHY HIM

Why him? Varför just han?

Varför väljer den söta lilla intelligenta Stephanie Fleming (Zoey Deutch) att vara tillsammans med den coola knastatuerade livsbejakande dataspelsmiljonären Laird Mayhew (James Franco)? Stephanies pappa Ned (Bryan Cranston) fattar ingenting. Han tycker Laird är hemsk. Annorlunda, utåtagerande, säkerligen missbrukare, lögnare och galenpanna. Han vill nånting bättre för sin fina dotter. Kanske vill han att dottern ska hitta någon mer lik honom själv så att dotterns framtid kommer gå i rakt nedstigande led till frun Barb (Megan Mullally)? För hon verkar ju ha kul? Ned själv är ju ett under av utstrålning, glädje, fysiska aktiviteter och kreativa idéer?

Ja jag är både ironisk och lite hånfull nu. Ned är nämligen ingen direkt skön farbror. Han känns som värsta sortens stela beigea traditionalist och jag förstår helt och fullt varför Stephanie försöker rebella mot honom och hela familjeprylen.

Det vankas jul och Laird bjuder in till firande i sitt extremt stora och lyxiga hus och Lairds egen baktanke är att fria till Stephanie. Kan det gå annat än åt helsefyr när det första Laird gör är att visa en nygjord tatuering på ryggen föreställande familjen Flemings julkort?

Mina förväntningar på den här filmen var beyond låga kan jag säga. James Franco är ingen favvis, Bryan Cranston tycker jag sällan är någon wow-upplevelse på vita duken och dom kvinnliga skådespelarna hade jag ingen större koll på. Kanske just därför blev den här tittningen en rätt angenäm upplevelse och framförallt är det Bryan Cranston som växte REJÄLT i mina ögon. Han spelar sin roll med skön trovärdighet utan att en enda gång spela över.

Franco är Franco, han känns som en pårökt gamer  (gejmer) både privat och på film och gör inte bort sig han heller här även om det ser bra fånigt ut att alla hans tatueringar är typ 80-tals-stencil-lila.

Som helhet tycker jag Why him är en helt okej komedi även om den precis lika gärna hade kunnat heta Why her? För vad Laird ser hos Stephanie är lika höljt i dunkel som vad Ned inte ser hos Laird.

Jag fick den här filmen som Uppdrag i ett avsnitt av Snacka om film (83). Steffo vet vad jag tycker om James Franco och hade säkert sina aningar om att jag skulle såga filmen jäms med fotknölarna men så blev alltså inte fallet. Så kan det gå.

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: 11.22.63 (2016)

Jag har en god vän som pratat så mycket och skrivit så mycket om Stephen Kings tidsreseroman 11.22.63 att det känns som att jag läst den själv – fast det har jag inte.

Han kallar den ett mästerverk, han kallar den en dröm som inte bleknar. Stora ord. Fina ord. Jag litar dessutom på honom så pass mycket att jag förstår att boken är något alldeles extra till och med för att vara skriven av Stephen King. En tidsresa bakåt i historien, ett par steg genom en speciell garderob leder från nutid med mobiltelefoner och Icona Pop till 1960 med pillerburkshattar och Etta James.

Engelskläraren Jake Epping får denna upptäckt berättad för sig av sin döende vän Al Templeton (Chris Cooper) och Al delar med sig av sina långt gående tankar att försöka förändra historien – radikalt – på det sätt han kan. Genom att till exempel förhindra mordet på John F. Kennedy skulle mycket i världen som vi känner den se annorlunda ut.

Kings roman blev en miniserie som visades på TV i USA tidigare i år, producerad av Warner Bros. Television och den exekutiva producenten J.J Abrams produktionsbolag Bad Robots. Det blev åtta timslånga avsnitt med James Franco i huvudrollen som Jake och Chris Cooper som cancersjuke Al och eftersom jag har vetat ett tag att detta tema var på g och att jag dessutom är mer än lovligt dålig på att läsa böcker var valet ganska lätt: jag hoppade över att läsa boken och gick direkt på serien.

Det gick i ett HUJ kan jag säga, genomtittningen av denna serie. Så SATANS fint gjord! Det var väldigt lätt att sätta sig in i Jakes knepiga situation och flera avsnitt gav mig en rejäl ångestklump i bröstkorgen. Det är nämligen ingen mysryslig historia det här, det är ond bråd död, det är livshistorier som svider, det är en kärlekshistoria som känns dömd att misslyckas, det är val som ska göras som innebär att döda en person för att rädda många fler och samvetskval över detta.

Historien rymmer så himla mycket. Att boken är en tegelsten (om än bladvändare) förstår jag för det är mycket som ska med, innehållet är mastigt, mustigt, fantasieggande och jättesvårt samtidigt och jag tyckte väldigt mycket om att befinna mig i den världen.

James Franco är jättebra i huvudrollen, han har ett tidstypiskt utseende och agerar fullt trovärdigt i alla situationer han hamnar i. En annan skådespelare som stack ut i positiv bemärkelse är George MacKay i rollen som Bill Turcotte. Överlag är det väldigt skönt att dom flesta roller spelas av tämligen okända ansikten, det är bara Franco, Cooper, Josh Duchamel och Sarah Gadon (som spelade en av dom kvinnliga huvudrollerna i Enemy) jag känner igen – alls.

Betygsmässigt är jag betydligt närmare en fullpoängare än en trea och jag känner mig rätt säker på att en omtitt skulle få mig att höja betyget det där lilla snäppet uppåt. MEN, en åtta-timmars-omtitt fixar i alla fall jag inte i en handvändning så det får vänta ett litet tag. Men ATT jag kommer se om serien är jag övertygad om, det är nämligen ett litet mästerverk som jag ser det, i alla fall om man inte läst boken innan.

.

 

 

.

Hallå där! Nästa vecka är det King-tisdag igen! Då med en film som tagit något mindre än åtta timmar att se.

.

Publicerat

TRUE STORY

Christian Longo (James Franco) sitter bakom lås och bom, anklagad för mord. Denne Longo har tagit sig namnet Michael Finkel, ja, snott hela denne Finkels identitet och vem är då han? Jo, Michael Finkel (Jonah Hill) är journalist, bosatt i New York och inte så jäkla glad över att denne buse kallar sig för hans namn. Han vill såklart veta varför och Longo har såklart en baktanke. Men vilken? Och varför?

Det här är James Francos och Jonah Hills film och vad man än tycker om dom i andra filmer så tycker JAG att dom är riktigt bra här. Jag tror på dom båda, rollfigurerna tar över dom kända skådisnamnen och det imponerade på mig.

Filmen True story är precis vad den heter, en sann historia. Detta har hänt och precis som vanligt är det vettigare att INTE läsa om historien INNAN du ser filmen. Läs efteråt istället.

Och se filmen. Den är bra.

Publicerat

THIRD PERSON

”Watch me…”

Det viskas så lite nu och då i den här filmen. ”Watch me….”. Jag har funderat på varför men jag kommer inte fram till nåt bra svar. Filmen är i övrigt inte direkt övernaturlig. Kanske vill filmens regissör och manusförfattare Paul Haggis få till nån annorlunda ”röd tråd” i persongalleriet, sådär som han lyckades med i Crash. Eller lyckades han verkligen med det i Crash?

”Watch me…”

Liam Neeson är författaren Michael som sett sina bättre dagar. Han är nyskild från frun (Kim Basinger), verkar ha ett ganska otryggt men passionerat ”förhållande” med älskarinnan Anna (Olivia Wilde) och skriver mer i dagboken än på den nya romanen. Scott (Adrien Brody) går in på en amerikansk bar där ingen pratar engelska och blir betuttad i en fager kvinna (Moran Arias) med rejäl urringning och Julia (Mila Kunis) får av någon anledning inte träffa sin son och hennes advokat Theresa (Maria Bello) försöker hjälpa henne vilket är lättare sagt än gjort.

”Watch me…”

Alltså, jag skulle egentligen sova. Jag hade egentligen både släkt lampan och bestämt mig men nånting sa ”Watch me…” och vips hade jag satt på både TV:n och filmen. Två timmar och sexton minuter senare var klockan 03 och eftertexterna rullade. ”Watch me…” Ja, jag gjorde precis det och ja, filmen var rätt bra.

Publicerat

PALO ALTO

Avslutningsfilmen på Peace & Love Filmfestival var en riktig andra-generationens-filmarbetare-film. Eller tredje generationen också förresten.

Palo Alto är regisserad av Francis Ford Coppolas barnbarn Gia Coppola, huvudrollerna innehas av Eric Roberts dotter (och Julias brorsson) Emma Roberts och Val Kilmers son Jack Kilmer och manus är baserat på en bok av James Franco, son till Spaniens förre diktator Fransisco Franco. Näääää, det sista var ju inte sant men resten är det.

Normalt sett tycker jag det är onödigt att dra in äldre släktingar i  yngre ditons slutresultat men ibland – som här – är det faktiskt relevant. Det känns nämligen som svågerpolitik all the way baby. Det känns som att det är enbart med hjälp av släktingar, vänner och bekanta och efternamnen på dessa som denna film blivit av. Det känns också som att James Franco fick mersmak på småtjejer efter Spring Breakers och att han sålt rättigheterna till sin bok för en garanterad (vuxen) huvudroll. Om det stämmer vet jag såklart inte, men lukten av peddogubbe sticker i näsan. Val Kilmer gör ett litet inhopp som styvpappa till April (Emma Roberts) och han har sett fräschare dagar.

Jag blir inte klok på den här filmen. Å ena sidan har den flera vid första anblicken bra tjejkaraktärer i fokus men varenda tjej framstår till slut som totalblåst och när dom blir kallade bitch reagerar dom inte ens. Killarna å andra sidan är douchebags hela bunten och vi förväntas skratta när hyperidioten Fred (Nat Wolff) drar fram en motorsåg och kapar ett träd bara sådär. Han känner för det, alltså gör han. Det gäller detsamma för bus, för brott, för sex, för behandla kompisar som crap, för att rita snorrar i barnböcker på bibblan, för att kröka och röka på.

Och självklart… *gäspar käkarna ur led*…då filmen är baserad på ett verk av James Franco borde således marijuana stå som första namn på rollistan. Det är ett jävla gräsrökande hela tiden! Jag struntar i om jag blir kallad ”kristen höger” nu (igen) men det är precis lika tröttsamt att se folk röka weed hela filmer igenom som när folk dricker öl eller sprit, mängden har liksom inget filmiskt värde i sig. Jag fattade redan efter tio minuter att det här är (ännu) en väldigt drogliberal film, det blir inte tydligare för att rökat dras fram i varenda scen och att alla tonåringar och alla vuxna röker på.

Bortsett från ovan nämnda irritationsmoment, bortsett från James Francos uppenbarelse, bortsett från att fotbollstjejerna har tofsar som är knutna med vita  SIDEN-FUCKING-BAND (!!!???!!!) och bortsett från Nat Wolffs fruktansvärda rollfigur så tycker jag filmen är okej. Emma Roberts skötte sig, Jack Kilmer ”går genom rutan” och filmen flöt på. Det är ingen stark trea jag delar ut men ändock en trea, Godkänt men inte mycket mer än så.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Filmen började direkt efter prisutdelningen och Erik Lundqvist vann priset som Bästa skådespelare, han var Tom Knutsson i superfilmen Hemma. Jag kallar honom Kung Erik. Mamma tyckte jag skulle gå ut och prata med honom men det kändes pinsamt. Han är alldeles för cool, jag skulle inte veta vad jag ska säga. Han höll sitt tal på engelska också, det var bra gjort.

Palo Alto känns som en ”tråkig söndagsfilm”, en film som funkar att se när man inte har nåt annat att göra. Det är en medelfilm, jag hade inga förväntningar heller så jag är inte besviken. Den var helt okej. Emma Roberts passade bra i huvudrollen, hon har ett bra utseende för att spela skygg och lite ensam tonårsflicka. Han som spelade Teddy var faktiskt också bra. Han såg ut som en helt vanlig kille, han såg snäll ut, agerade snällt men gjorde ändå lite fel saker. Mamma frågade mig om jag tänkte på att dom rökte weed hela tiden men det gjorde jag inte, jag tänkte inte på det alltså.

The Nerd Bird-Cecilia såg filmen samtidigt, såhär tyckte hon om den.

Publicerat

THIS IS THE END

Vissa filmer tjänar verkligen på att man sitter med totaltomt huvud i biosalongen.

Jag kände inte till någonting om handlingen innan jag såg This is the end. Jag hade givetvis snappat upp vilka skådespelare som var med samt att dom spelar sig själva i filmen men that´s it. Denna uppsnappning gjorde även att mina förväntningar på filmen låg på superminus för varken Franco eller Rogen är några av mina favoriter (för att uttrycka det milt) och ett sådant utgångsläge är inte alltid så tokigt.

Jag tänker inte bjussa på mer information om handlingen än att James Franco har fest hemma i sin nybyggda jättevilla, alla hans polare är där och det är en fest dom sent ska glömma. Mer än så behöver du nämligen inte veta. Ju mindre du vet desto bättre är det, både för dig själv och upplevelsen av filmen.

Tänk att din skalle är ett ägg och att du blåser det tomt sådär som man kan göra med just ägg innan man hänger upp dom i påskriset. Ju tommare huvudet är desto mer glädje kommer du att ha av filmen.

Själv var jag antagligen på precis rätt nivå, exakt rätt humör, perfekt tom i bollen för jag älskade filmen. Det kryllar av filmiska referenser, skådespelarna bjussar på sig själva så det går inte att göra annat än att tycka om dom, det är bitvis både sjuk och barnslig humor – och ibland även en saligt smaskig kombination av dessa tu.

Jag var sådär varm och fnissig i bröstkorgen när filmen var slut. Tänk att jag skulle kunna tycka så mycket om Rogen, Franco och alla dom andra. Nu vill jag bara se om filmen, jag vill se den igen å igen å igen, för mycket roligare och charmigare än såhär blir det inte – inte på film i alla fall. Och den gamla Backstreet Boys-CD:n har åkt fram ut gömmorna. Bara en sån sak. Everyboooooody, rock your booooooody right. Backstreet´s back alright.

Jorå. Det finns ett gåshudsklipp på youtube från filmen men det är slutet och kan kaaaaanske vara en spoiler men nja, inte så mycket. Men här är den om du är nyfiken.

Publicerat

Fredagsfemman # 83

5. Det goda hotellivet

Idag vaknar jag i Borås. Det var lite fest igår. Det har varit väldigt mycket hotellboende den senaste tiden vilket är attans mysigt. Hotellfrukost är ett förbaskat trevligt fenomen, något jag skulle kunna vänja mig vid. Filåflingor eller en snabb macka i näven på väg till bilen känns otroligt beigt helt plötsligt, likaså fönster utan draperade sammetsgardiner. Hej då Borås, hej X2000, snart ses vi igen Stockholm.

 

 

4. Biosalongsnojjor

Det är intressant det där med människor i grupp och beteenden i biosalonger. Det som retar mig retar inte dig. Det som äcklar mig äcklar inte dig. Det jag får panik för bryr du dig inte ett dugg om. Jag har förstått att det finns en hel del issues att grotta ner sig i och det tänker jag göra, men kanske inte här. Det får nog bli en alldeles egen fredagsfemma av det hela. Jo, så får det bli. Poff, spikat! Så har du nån speciell nojja du vill att jag tar upp – mejla mig!

 

 

3. Roast av James Franco

Snart ska James Franco roastas på Comedy Central. Det känns som en snackis men också som en välbehövlig grej. Jag tror jag ska titta och kanske passa på att ösa lite galla över honom i soffan samt rosta en macka samtidigt. Det gäller ju att passa på.

 

 

2. Börjar Bron 2 snart?

Nu är det september. Bron 2 ska ha premiär i september. När börjar det?  Jag får spunk snart.

 

 

 

1. Jag har fastnat i den damonska vinkelvolten

Just nu skulle jag vilja titta enbart på filmer med Matt Damon i rollistan. Jag har hux flux blivit så fascinerad av honom att jag TILL OCH MED funderar på att se om Saving Private Ryan. Men jag tittar framåt lite också. Till höger är en bild på den gode Matt i en Rutger Hauer-blond frilla från Terry Gilliams nya film The Zero Theorem (här kan du se trailern) och sen är han med i  George Clooneys nya film The Monuments Men (trailer här). Abstinensen kanske inte behöver bli sååå svår ändå. Han är inte arbetsskygg.

Publicerat

SPRING BREAKERS

Att se Spring Breakers är som att vara full.

Tänk dig in i tanken. Du är alldeles sådär perfekt berusad, så skönt full att ögonens fokus inte är hundra utan nittiofem. Känslan av att alla färger är förstärkta, att alla människor runt omkring dig är jättevackra, att livet leker, det finns inga problem. Tänk dig att du är på en klubb, du står mitt på dansgolvet och får för dig att snurra runt, ja, precis sådär som man gjorde som barn, snurra snurra snurra och sen stanna och försöka gå rakt. Men man går inte, man stannar några sekunder för att se sig omkring, vilket såklart inte går för allt är suddigt, det är människor överallt och musiken pumpar ur högtalarna. Män, kvinnor, tjejer, killar, kläder, hud, hår, tänder, solglasögon, hawaiiskjortor, linnen och blingbling och där står jag, i mitten, snurrig i huvudet med skönt suddig blick och tänker WHAT THE FUCK är jag med om? Vad är det här för alternativ värld? Hur hamnade jag här? Står tiden still? Varför använder tjejerna bikinis som kläder? Varför har killarna metallhylsor på tänderna? Vad är det som lockar med alla dessa droger överallt? Hur ofräscht är det inte med dreads? Hur många tonårsmammor kommer döpa sina barn till Selena, Vanessa, Candy och Alien nu? Jag funderar inte mer, jag fortsätter snurra.

And what will happen, will I dream? I am too scared to close my eyes. For a second, please hold me. None can change in me these things that I believe. But I don’t know what happens now I am too scared to close my eyes.

Flera gånger under filmens gång dyker den här låttexten upp i mitt huvud. Legion med VNV Nation. Jag tror att tjejerna i filmen känner just så. Vad händer om dom blundar, kommer dom vakna upp i samma sekund som ögonen öppnas igen? Är filmen bara en dröm, en längtan efter ett spring break som ”alla andras” eller är det nån form av verklighet vi får se? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Faith (Selena Gomez), Candy (Vanessa Hudgens), Brit (Ashley Benson) och Cotty (Rachel Korine) är småstadsbrudar utan framtidstro. Spring break hägrar, en resa till Florida, festa, röja, sexa och droga – men dom har inga pengar. Det dom däremot har är idéer att lösa problemet. Så dom gör det, dom löser problemet och dom kommer till Florida och där får dom nya.

Spring Breakers är intressant ut flera infallsvinklar, tyvärr svårskrivna i text utan att spoila filmen (och där fick jag ett problem att hantera). Så jag väljer att inte gå in på dessa vinklar utan att istället ifrågasätta SF´s val att benämna denna film som ”drama, komedi”. Komedi? Det är banne mig obegripligt, i alla fall om man sett mer än två minuter av filmen. Filmens nakna-bröst-och-inzoomade-rumpor-som-skakar-loss-till-Skrillex-intro kan kanske lätt härröras till vilken low-life-dum-komedi som helst som kretsar kring ungdomar och deras (hemma)festande men som sagt, det kommer mer kött på benen och det är INTE en komedi!

Det är synd att den här filmen jämförs med The Bling Ring och Foxfire, att det inte krävs mer än några tjejer i grupp för att filmer ska buntas ihop och tänkas på i samma mening. Så jag väljer att inte tänka. Jag väljer att ställa mig mitt på golvet (okejrå, i bikini) med Skrillex i hörlurarna och snurrasnurrasnurra. Världen kanske inte blir vackrare då men jag ser den i alla fall med annorlunda ögon.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Except Fear har också sett filmen.

(med ett litet plus kanten)

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: SPIDER-MAN 1-3

Sommaren 2002 var en riktig blockbuster för mig. Jag var nyskild, det var fotbolls-VM i Japan/Sydkorea, jag och barnen var på semester på Gotland och på bio introducerades en kille som var totalt otippad som Spider-man.

För mig var Tobey Maguire Paul i The Ice Storm, han var Homer Wells i Ciderhusreglerna, han var James i Wonder Boys. Tobey Maguire var INTE en trovärdig serietidningshjälte i trikå. Jag var skeptisk så till den milda grad att jag var ihopskrynklad som en gammal citron i ansiktet när jag satt i biosalongen med premiärbiljetten i fickan. Att Sam Raimi, den gamle Evid Dead-regissören höll i paddlarna spelade ingen roll, den tilltro jag hade till honom vägdes inte upp av den magnitud på felcastande som jag trodde Tobey Maguire personifierade.

Men jag hade fel. Bigtajm.

Peter Parker, den blyge snälle svage collegekillen, blir biten av en radioaktiv spindel och får oanade krafter. Är man stor måste man vara snäll och det gäller inte enbart Bamse så när Peter förstår vad han har för nya kroppsliga förmågor bestämmer han sig för att använda sina styrkor för att skydda stadens invånare mot brottslingar.

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det.

Willem Dafoe spelar hans pappa Norman (Green Goblin) och trots överspel köper jag hans insats här. Green Goblin är ju inte den mest mentalt stabile figuren på jorden och om det inte är okej att spela honom med lite för stora ord och gracer då vetefan faktiskt. Annars är Spider-man fullsmockad med perfekt castade biroller i all från Rosemary Harris som May Parker och Cliff Robertson som Ben Parker till den fantastiske fabulöse J.K. Simmons som högljudd ansvarig utgivare på tidningen.

Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

 

Spider-man 2 (2004)

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn.

 

Spider-man 3 (2007)

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.

Publicerat

NÄTTERNA VID HAVET

En introvert läkare (Richard Gere) bokar in sig på ett tomt pensionat i fyra dygn. Föreståndaren för pensionatet har saker inplanerade och tar in sin bästa väninna Adrienne (Diane Lane) som hjälp över helgen.

Läkaren Dr Paul Flanner har en äldre kvinnas död på sitt samvete, en kvinna som dog på operationsbordet och Adrienne kämpar med sitt havererade äktenskap, mannen som lämnat familjen och nu vill komma tillbaka och en tonårsdotter som vägrar prata med henne. Tillsammans är dom två ensamma själar som under några dagar tvingas befinna sig under samma tak och ta tag i sina liv, räta ut frågetecken.

Filmen är baserad på en roman av Nicholas Sparks, mannen som skrivit en rad böcker som blivit film: Dagboken (The Notebook med Ryan Gosling och Rachel McAdams), Kärleksbrev (Message in a bottle med Kevin Costner och Robin Wright Penn) och Dear John (med Channing Tatum och Amanda Seyfried) till exempel. Hans namn borgar för myspysromantik ur den högre skolan, liksom Diane Lane och Richard Gere som i en mogen kombo passar utmärkt ihop. Dom skulle mycket väl kunna falla för varandra även i verkligheten och den känslan är lite att ett krav för att filmer som denna ska fungera fullt ut.

När jag såg filmen kunde jag inte låta bli att tänka på Karin Alvtegens bok En sannorlik historia som jag läste för några månader sedan. Ramhandlingen är densamma, hotellet, en sökande kvinna, en ensam och lite mystisk man och mötet mellan dom två som förändrar livet för dom båda. Det är en historia som säkerligen går att skriva in i många romaner och filmer då den egentligen är ganska basal men samtidigt kan det vara lite skönt ibland att se något (eller läsa) som på ytan är väldigt enkelt men som egentligen är det svåraste som finns: att klara av vardagen och må bra i sitt eget lilla liv.

Att Richard Gere är bra i den här typen av roller är ingen nyhet och Diane Lane är också bra här då hon kan spela sådär lagom ordinär. Scott Glenn är den som gör störst intryck på mig som den döda kvinnans änkling. Det gör ONT att se honom, han har en sån ledsen blick att jag knappt kan titta på honom, det skär genom märg och ben och jag har aldrig sett honom agera bättre än här.

Nätterna vid havet slutar som filmer med Richard Gere alltid gör, att jag också vill pussa på honom. Det är filmbolagens evil plan med kärringfilmer som denna och jag går i fällan varenda gång. Jag kanske ÄR en kulturtant after all, det kanske inte är någon idé att jag kämpar emot längre?

Betygsmässigt jämför jag alla såna här filmer med den mest romantiska film som finns – Broarna i Madison County – och då känns det mesta ganska medelmåttigt, men även något lagom bra kan ibland vara alldles tillräckligt.

Publicerat

An American Crime

Vi befinner oss i en liten amerikansk stad. Året är 1965 och tonårssystrarna Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) överges av sina nyligen separerade föräldrar då pappan fått för sig att relationen kanske går att rädda, att dom kanske inte bråkar så mycket om dom inte har några barn i närheten. Smart kille det där. Verkligen.

Han gör i alla fall slag i saken och lämnar döttrarna hos den ensamstående sexbarnsmamman Gertrude (Catherine Keener) som han springer på av en slump. Gertrude har så dåligt med pengar att hon skulle göra nästan vad som helst för en extra inkomst och att ta hand om sex eller åtta barn, what´s the difference? Ex-mannen, polisen som är pappa till dom första fem barnen, lyser med sin frånvaro och minstingen Lill-Kenny har en pappa (James Franco) som inte är mycket äldre än äldsta dottern.

Gertrude är inte bara trött, övergiven, fattig och sjuk (hon hostar hela tiden), hon är även extremt psykiskt labil.  Hon börjar ta ut sina aggressioner på Sylvia och det första rappet med skärpet över rumpan  blir bränsle på elden och övergreppen övergår snart  i ren tortyr.

Catherine Keener är en av den mogna generationens kvinnliga skådisar som verkligen förtjänar ett gigantiskt genombrott (och hon har några medsystrar som spelar i samma liga). Jag tror aldrig att jag sett henne dålig i en film.

Ellen Page är i mina ögon, tillsammans med Carey Mulligan och Emma Stone, det mest spännande världen har att erbjuda i kategorin unga kvinnliga skådespelare. Det är en trio som kommer gå huuur långt som helst, det kan liksom inte gå fel, dom är fantastiska alla tre. Jag hävdar dessutom med en dåres envishet att Ellen Page hade blivit en betydligt bättre Lisbeth Salander än Rooney Mara och den åsikten tänker jag stå fast vid tills motsatsen är bevisad.

An american crime är baserad på en sann historia. Det gör ont. Det gör ont att se en kvinna bete sig på detta vis men satan i gatan vad det är nyttigt. Jag är tyvärr en sån som tenderar att gräva ner mig allt skit som män gör och har gjort mot kvinnor och barn genom alla tider och jag behöver se att det finns kvinnliga as, det är bara nyttigt även om det svider hårt.

Jag vet inte riktigt vad som är det ”amerikanska” med detta brott, det känns nämligen som något som kan hända i vilket land som helst, i vilken familj som helst. Psykisk sjukdom är inget att leka med.

Här finns filmen.

Publicerat

APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION

Tänk att det ska vara så svårt, tänk att vi aldrig lär oss.

Det här med att undervärdera andra oavsett om det är människor eller tänkande varelser som utomjordingar eller i detta fall apor, det är bara så himla korkat. Vilka tror vi att vi är liksom, vi ”civiliserade” upprättstående figurer med hjärna? Vad får oss att tro att vi är så unika?

Will Rodman (James Franco) är en forskare som försöker hitta en fungerande Alzheimermedicin. Att han är beslutsam och energisk med en klar målbild framför ögonen  kan bero på många saker men att han har en Alzheimersjuk pappa boendes hemma (John Lithgow) spelar givetvis in. Han experimenterar på apor och forskningen är väldigt nära ett genombrott när en av mamma-aporna går fullkomligt bananas (häpp!), forskarna tror att det beror på medicinen men i själva verket försöker hon bara skydda sin son. När mamman skjuts till döds tvingas Rodman ta hand om den lille apan, vilket han gör med den äran. Han döper apan till Cesar och behandlar honom sitt eget barn.

Lille Caesar växer upp och blir en hyperintelligent apa. Medicinen hans mamma fick fungerade och den övergick i fostret när apkillen låg i sin mammas mage. Således kan Rodman bota även sin sjuka pappa. Slutet gott, allting gott, eller hur var det nu igen?

Att se John Lithgow på bioduken var ett glatt återseende och det gjorde mig både upprymd och förvånad att se  busskrocken James Franco i en roll som han faktiskt behärskar och gör bra. Annars är det aporna som spelar huvudrollerna, aporna  som är så GRYMT bra gjorda att det är svårt att tro att dom inte är på riktigt. Att mitt eget mammahjärta typ EXPLODERAR av kärlek när jag ser lille Caesar sitta i en barnstol och dricka välling med dubbelhandsfattning är bara ett plus i kanten, i alla fall för mig.

Om det stämmer att Robert Rodriguez, Kathryn Bigelow och Tomas Alfredson tackade nej till att regissera den här filmen så tycker jag att inte att det gör nåt, det är deras förlust. Filmen blev alldeles tillräckligt bra med den tämligen okände Rupert Wyatt bakom spakarna.

Vill du läsa mer om filmen så har även  Flmr, Jojjenito, The Velvet Café,  Aficionadon och  Another bughunt sett den.