Etikett: James Hampton

Publicerat

Veckans varulv: TEEN WOLF

Att vara som Scott Howard (Michael J. Fox), tämligen liten, tämligen medioker i det riktigt kassa skol-basket-laget, tämligen ordinär som människa, det är ingen lek. Scott drömmer om att hångla med den snyggaste tjejen i klassen och han vill så gärna vara annorlunda, sticka ut, synas och ”vara nån”.

Vissa drömmar kanske är bäst att inte prata om högt för Scott får mer av den varan än han önskat när han en dag börjar förvandlas. Hörntänderna växer, naglarna blir långa och gula och håret….håret….alltså han blir hårig som en….BEST. Kan det bero på att det är fullmåne?

Som highschoolfilm är Teen Wolf helt okej tycker jag. Den tar upp många tidlösa frågor och Michael J. Fox spelar den osäkre Scott med fingertoppskänsla. Som varulvsfilm är väl filmen lite lam kanske men då det ändå är en komedi och ingen skräckis på något sätt så köper jag det också. Förvandlingsscenerna är enkla men rätt snygga trots att filmen har 32 år på nacken. Att Teen Wolf var en av dom första VHS-filmerna jag ägde spelar säkert också in, jag har inte sett filmen på jääääättemånga år men jag minns den otroligt väl.

Som småmysigt tidsfördriv funkar filmen alldeles ypperligt men det är ingenting som stannar kvar i medvetandet. Inget annat än T-shirten med texten ”What are you looking at dicknose”. Såna ser man alldeles för sällan nuförtiden.

På´t igen med en ny varulvsfilm nästa tisdag!

Publicerat

KINASYNDROMET

Kärnkraft var en het potatis i slutet på 70-talet och inte bara i Sverige.

Vi folkomröstade om kärnkraften den 23 mars 1980 och kanske hade en hel del av dom som gick omkring på stan med Atomkraft Nej tack-knappar sett den amerikanska filmen Kinasyndromet.

Jane Fonda är TV-reportern Kimberly Wells som tillsammans med sin kamerakille Richard (Michael Douglas) gör ett reportage på ett kärnkraftverk. Mitt under intervjun med den pressansvarige och med utsikt över hela kontrollrummet blir det ett jordskalv och nånting går snett. Richard smygfilmar hela tiden och händelsen tystas sedan ner av alla ansvariga.

Det är egentligen rätt lustigt men jag sitter som på nålar filmen igenom. Jag andas ryckigt, som om syret inte tar sig ner till lungspetsarna utan vänder halvvägs ner och detta trots att filmen är enormt långsam och att inte mycket händer sett till den relativt långa speltiden. Men ändå, ÄNDÅ, så är filmen så ruskigt bra.

Jag gillar när filmer tar sig tid att berätta en historia. Att göra film som exempelvis Tony Scott gör har visserligen ett existensberättigande men det är inte alltid toksnabba klipp och galna vinklar förhöjer filmen, i mitt tycke är det oftare tvärtom. Tony Scott är lite som regissörsvarianten av ”turkdusch”. Han ser till att mediokra manus piffas till med hjälp av färgfilter och krasch-å-pang-effekter precis som en otvättad armhåla kan kamufleras med hjälp av deodorant. Slutprodukten är inte en bra film eller en ren armhåla men det fungerar i paniksituationer och i brist på annat. Kinasyndromet behöver inte ta till såna medel, den här filmen är på riktigt och det kan vara därför den fortfarande håller.

Jane Fonda är en underskattad skådespelerska med ett tidlöst utseende. När Kinasyndromet gjordes var hon 42 år gammal, tre år äldre än jag är nu och det är ju information jag hade klarat mig utan. Hon är verkligen jättefin och skulle lika gärna ha kunnat vara 29. Att Michael Douglas var mycket yngre än nu syns lite mer. Halvlångt lockigt hår och gigolostil, det är ganska långt ifrån den Michael Douglas vi ser nu för tiden, ändå är han sju år YNGRE än Jane Fonda.

Slutligen har vi Jack Lemmon som den tredje stora skådespelaren på rollistan och ja, han är Jack Lemmon. Det är en man som det är stört omöjligt att inte tycka om. Har han någonsin spelat en genuin skitstövel eller genomelak? Mig veterligen inte men jag kan ha fel.

Det här är en film som jag vill se om direkt när eftertexterna slutat rulla. Jag tycker väldigt mycket om den och det är så nära så nära så väldigt nära en fullpoängare betygsmässigt. Satan var dom var duktiga på att göra politiska thrillers på 70-talet, filmer som verkligen betyder något – i längden.