Etikett: James Mangold

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

Publicerat

LOGAN

Hugh Jackman, din jävel. I sjutton år har du varit Wolverine, den enda Wolverine värdig att filmas. Du har sprungit och frustat, du har varit skitig, extremskäggig, söndertrasad, sjuk, ledsen, ensam och ful men du har aldrig förlorat din själ, du har alltid varit cool.

Du har dödat, men dödandet har aldrig varit på skoj. Precis som Hulken är det skithögarna som får det dom förtjänar, aldrig snällisar, aldrig någon annan. Wolverine har både självdistans och ryggrad och det finns ingen på jorden som kan göra den Marvel-figuren bättre rättvisa än du Hugh Jackman.

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå.

Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert.

Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

Hugh Jackman, Logan, din jävel. Jag älskar dig.

.

Vill du se den mest fantastiskt charmiga intervju med X-männen Hugh Jackman, Patrick Stewart och Ian McKellen? Klicka här!
Vill du se Jonna från MovieZine intervjua Hugh Jackman, klicka här och vill du se henne intervjua Patrick Stewart, klicka här.

I avsnitt 80 av Snacka om film pratar jag och Steffo en hel del om Logan.

 

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

Dagens duo: KATE & LEOPOLD

Året är 1876. Leopold (Hugh Jackman) är Hertig av Albany och lever ett högadligt liv. Under en fest lägger han märke till en mystisk man med kappa och kamera (Liev Schreiber) och Leopold följer efter honom. Det hela slutar med att dom ramlar ner från en byggnad och vaknar upp i en lägenhet i nutidens New York.

Den mystiske mannen visar sig heta Stuart, han bor granne med sitt ex Kate (Meg Ryan) och har kommit på nåt slags ”tidshål” som han själv använt sig av men nu tvingas även Leopold acklimatisera sig till fjärrkontroller, hundbajspåsar och modern dejtingteknik. Eller så gör han inte det sistnämnda utan fortsätter med sin grej, att vara en riktig gentleman, uttrycka sig korrekt och trevligt samt skriva brev med fjäderpenna.

Jag har sedan länge vetat att det här med tidsresor egentligen inte är min grej, det är ingen favoritgenre i alla fall, men det hindrar mig inte från att idogt försöka omvända mig själv. Men det är sällan jag lyckats bli superengagerad i tidsresefilmer och den här filmen är tyvärr inget undantag. Det blir liksom mest otroligt och …larvigt.

Meg Ryans Kate och Hugh Jackmans Leopold som duo, vad ska man säga? Hugh Jackman är ung, snygg och väldigt lätt att tycka om. Meg Ryan är en lite plastigare variant av sitt forna jag, men fortsätter charma sin publik genom att dratta på ändan och va vrålsnygg i håret. Kemin dom emellan lämnar en hel del övrigt att önska och i en film som denna är brist på romantiska vajbs verkligen inte ett plus. Så det kan inte bli godkänt.

 

 

–

Publicerat

THE WOLVERINE

Vad är en RIKTIGT bra film?

Är det en film som får en att försvinna från allt vad vardag heter och omfamnar en in i annorlunda världar? Är det en film som sitter kvar i magen antingen en klump eller som Pommac-bubbel långt efter att den är slut? Är det en film som får en att tänka i nya banor? Ja, ja och ja skulle jag säga men jag skulle även vilja lägga till en sak. En RIKTIGT bra film är en film som trots störande moment fortfarande är en RIKTIGT bra film.

Hade The Wolverine varit dålig film hade jag och sonen lämnat salongen på Heron City igår eftermiddag och jag hade inte gett mig förrän jag fått pengarna tillbaka. Det var fullkomliga jubelidioter i biosalongen, ett evigt klafsande och tuggande på baconchips från en hel familj till höger (där pappan var absolut värst!), två timmars trummande på ett snusdoselock till höger, fyra snubbar som pratar högt om sånt som när Adam Sandler gör detsamma kategoriseras som sexistiskt-rasistiskt-plumpa skämt. När dom tystnar tar dom upp telefonerna för att svara när det ringer/messar/kollar Facebook. Lägg till detta en kille som sitter bredvid mig som äter Ben&Jerry med sked, en sked som han envisas med att dra längs tänderna vid varje tugga. Mitt i detta sammelsurium ska man alltså försöka få valuta för dom 230 kronor som två biobiljetter kostar om man väljer att se filmen i 2D. Hade jag betalt 290 för filmen i 3D hade det känts ännu surare – både 3D och folk helt utan hyfs i salongen -men hade jag valt 3D hade jag å andra sidan aldrig någonsin åkt till Heron.

Jag hatar Filmstaden Heron City av hela mitt hjärta och hela min själ och ja, jag vet att hata är ett starkt ord men jag har inget bättre att trolla fram i nuläget. Jag är bara så förbannad på hela stället, på att biopubliken som letar sig dit gång på gång på gång bevisar att dom saknar både respekt, sunt förnuft och simpel hyfs. Biosalongen är inte era vardagsrum, idioter! Jag skiter i hur ni beter er hemma men när ni är bland folk är det inte enbart runt era uppenbarelser jorden snurrar. Jag vill inte ha skitiga strumpor i nacken, jag vill inte att nån bakom mig sitter och sparkar på ryggstödet fem, tio, tjugo, trettio gånger och jag vill inte få fuck-you-fingret av en förälder när jag ber dess sparkande barn att sluta. Jag vill inte få svaret ”Jag sitter var jag vill” när jag säger åt en 20-årig kille att han sitter på min plats eller när jag lugnt ber samma kille att sluta trumma på plastlocket en timme in i filmen så tittar han bara på mig och fortsätter trumma. Jag vill inte bli behandlad som en lägre stående människa när det enda jag vill är att titta på en film jag betalat för att få se.

Efter visningen av The Wolverine igår gick jag fram till en biografpersonal och frågade hur mycket en biobesökare ska behöva stå ut med vad gäller störande moment från resten av publiken och hans svar var att jag skulle ha gått ut och bett personal om hjälp. ”Och sen då? sa jag, när personalen varit inne och bett vederbörande skärpa sig och sedan vänder sig om och går. Det tar tio sekunder sen är det ett jävla liv igen”. ”Då ska du gå ut igen och säga till, då får vi tillkalla vakter”, svarar han. ”Hur mycket av filmen har jag missat då tror du? Hur mycket av filmupplevelsen är förstörd? När går det att reklamera visningen och få pengarna tillbaka? Det är inte direkt det här jag betalat för.” Han var förstående och han pratade om policy, om att det aldrig går att få pengarna tillbaka när filmen väl är slut men det var inte heller min poäng, min poäng var att jag inte vill ha pengarna tillbaka. Jag vill gå till en biograf och jag vill veta att jag kommer att få se filmen jag betalat för tillsammans med människor som vill detsamma, inte människor som är där för att – som det känns – enbart förstöra för andra.

Det blev en lång utläggning men det faktum att filmen var RIKTIGT bra trots dessa irritationsmoment är intressant tycker jag. Undrar vad jag tyckt om filmen om jag sett den under mer ”normala” förhållanden?

Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.

Regissören James Mangold har lyckats finfint med den här filmen och jag vet faktiskt inte varför jag är förvånad. Han står ändå bakom två riktiga höjdarfilmer: Walk the line och Copland. Hans nästa film kommer 2014 och är en remake av Fred Astaire-filmen Three Little Words (1950), den här gången med Reese Witherspoon i den kvinnliga huvudrollen. Fram tills dess kommer jag se om The Wolverine några gånger, det är ett som är säkert, lika säkert som att jag kommer hålla mig långt borta från Heron City.