Etikett: James McAvoy

Publicerat

GLASS

I det absoluta slutet av filmen Split fick vi alla se något som vi kanske inte hade räknat med. Filmen var inte slut. Det skulle bli mer. M. Night Shyamalan hade vävt in karaktärerna David Dunn (Bruce Willis) och Elijah Price (Samuel L. Jackson) från filmen Unbreakable och det var kanske inte en twist i Sjätte sinnet-klass men nog fan var det en ögonbrynshöjare? Nog tusan var det något extraordinärt att Shyamalan skulle få ihop filmerna till en TRILOGI med filmen Glass som den sista, den som skulle väva ihop allt?

Jag var pepp på Glass. Det var dumt. Är det inte alltid så? Dumt att ha förväntningar alltså. Man vill så mycket, för mycket. Jag tycker Unbreakable är en JÄTTEBRA film. En film jag gärna ser om. Split var också bra, en stabil trea även vid en omtitt. Glass då? Var hamnar den i det stora hela?

För det första, manuset till Glass är ungefär lika dumt som jag känner mig inför peppen. M. Night Shyamalan måste ha befunnit sig i en hybrisbubbla när han inviterade oss till fortsättningen efter Split. Visste han ens själv hur han skulle knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på det.

Om jag kunde levitera (och samtidigt sitta kvar i soffan) skulle jag ha kunnat beskåda mig själv skakandes på huvudet samtidigt som jag knörvlar ihop näsan i en icke-gillande grimas. Det svider att säga det men Glass är verkligen ingen värdig avslutning på historien om David, Elijah och James McAvoy och alla hans schizofrena karaktärer. Jag fnissar ibland för att det är så dåligt. Sarah Paulson spelar en forskare (?) som håller dessa tre män inlåsta och med hjälp av elchocker får hon Patricia/Dennis/Hedwig/Barry/Heinrich/Jade/Ian/Mary Reynolds/Norma/Jalin/Kat/BB.T/Mr Pritchard/Felida/Luke/Goddard/Samuel/Polly aka Kevin Wendell Crumb aka The Beast att byta personlighet. Tänk om/att det kan vara så enkelt. Eller ”enkelt”. Bara att switcha, liksom. Dumt det med, dumt som fan, dumt som hela filmen, dumt som….jag…och M. Night.

Det finns dock vissa ljuspunkter i filmen, såna som gör att jag ändå kommer minnas den och som gör att jag inte kan ge den det allra lägsta betyget. Det finns till exempel en scen med en bil och alla skådespelarna inblandade med The Beast i gula brallor och Bruce Willis i en vattenpöl. Assnygg scen. Cool. Som att spela schack fast med filmkaraktärer.

Glass, ja. Slut på trilogin, ja. M. Night fortsätter att kanske inte ha sin bästa stund i filmhistorien men hey, jag ger inte upp. Jag tror på honom. Det vänder. Han har nån mer Sjätte sinnet att vrida ur sig innan han tackar för sig. Jag känner det på mig. Jag vill så gärna få rätt. Det vore sköj.

Ja, allra mest för M. Night.

Publicerat

KÄRLEK ÖVER HAVEN

Håll i hatten och stoppa tummen i mun för nu blir det Alicia Vikander-bonanza här på bloggen i dagarna tre! Det hör nämligen inte till vanligheterna att en stor svensk skådespelare är aktuell med tre filmer samtidigt och inte vilka tre filmer som helst. Det här är tre filmer som visar på olika sidor av Vikanders skådespeleri, tre helt olika genres.

Men vi börjar idag med filmen som fått den patetiska svenska titeln Kärlek över haven. Har det nåt med hennes förra film Fyren mellan haven att göra? Ska hon ”bli en Mel Brooks eller Goldie Hawn” då varje film säljs in som något likadant? Det våras för… blev Mel Brooks signum, Tjejen som… blev Goldie Hawns. Alicia Vikander riskerar att fastna i havet…-filmer och DET är inget plus. Originaltiteln på dagens film är Submergence och varför den inte hade kunnat heta det även i Sverige övergår mitt förstånd.

Den tyske regissören Wim Wenders är känd för en hel del stora titlar: Himmel över Berlin, Paris, Texas och Faraway, so close (In weiter Ferne, so nah! eller Fjärran, så nära! som den heter på svenska) för att ta några exempel. Han gjorde även en film 2015 som heter Every thing will be fine som jag varit nyfiken på ett tag men inte sett än. Nu har han alltså satt tänderna i J.M Ledgards roman Submergence och gett huvudrollerna till Alicia Vikander och James McAvoy.

Dom spelar Danielle Flinders och James More som blir förälskade i varandra och när James hålls fången av jihadister i ena änden av världen och Danielle dyker utanför Grönland hålls denna kärlek vid liv med hjälp av minnen och längtan. Det är så jag uppfattar filmen i alla fall. Den är lite ”hoppig” kan man säga då historien gungar fram och tillbaka genom nutid och dåtid och jag kan säga att för egen del är detta ofta ett berättarsätt som inte funkar så bra. Jag kommer liksom ur fokus hela tiden, man tillåts aldrig koncentrera sig i bara det man ser utan måste hela tiden vara beredd på att tas ur kontexten och acklimatisera sig någon annanstans.

Tyvärr, för filmen och för mig, är det därför det känns som att ingenting funkar. Jag känner noll kemi mellan Vikander och McAvoy och det är ju också något som är rätt viktigt i en kärleksfilm. Trovärdigheten. Glöden. Passionen. Var för sig tycker jag dock att skådespelarna gör vad dom kan och jag skyller denna jättemiss på dålig personregi, inget annat. Båda två är alldeles för bra skådespelare för att inte kunna spela mer förälskade än dom gör här. Men filmen, alltså filmen, den kan man både ha och missta. Att se Alicia Vikander agera är dock aldrig trist. Tycker jag.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Jag gav filmen en 2:a i podcasten Snacka om film men när jag satte mig ner och skrev om filmen ångrade jag mig. Det får man göra.
Imorgon och på onsdag kommer det ännu mer Alicia här på bloggen. 

Publicerat

ATOMIC BLONDE

Herregud, hur ska en film kunna misslyckas när den utspelar sig i Berlin 1989 och har Charlize Theron med lugg (!!) i huvudrollen? Nä, precis, filmen KAN inte misslyckas. Att jag fick ett meddelande från Sofia några dagar innan jag såg filmen som ”förvarnade” om att jag kommer älska soundtracket gjorde inte förväntningarna lägre.

Och japp, jag gled ur nästan ur biostolen redan vid första tonerna av New Orders Blue Monday. Och sen kom dom. Låtarna. Som ett pärlband genom filmen. Depeche Mode (och inte bara EN gång!), Bowie (och inte bara EN gång utan två), Nena, George Michael, Falco, The Cure, Duran Duran, urvalet av låtarna blev i långa stunder nästan viktigare än filmens handling, en handling som i ärlighetens namn kanske inte känns som första prio i en film som denna.

Nej, här är det actionscenerna, bad-ass-poserande-Charlize och fräsiga kameravinklar som är i fokus och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet, långt innan det blev modernt att röka på och dra linor, så krökas det ren sprit en hel del samt röks en limpa cigg eller två. I närbild naturligtvis. Sensuellt rökande av Charlize, mer vardagsbolmande av James McAvoy men likväl, det röks utav helvete filmen igenom.

Regissören David Leitch är fram till nu mest känd som stuntman i otaliga filmer samt som nån form av uncredited regissör för vissa scener i första John Wick-filmen. Inte något super-CV med andra ord och det både förvånar mig och inte att det är han som ska regissera Deadpool 2. Visuellt förstår jag grejen, han kan det här med snygga scener, men den där sista finessen och flowet i tempot saknas i dagens film och det HOPPAS jag att han får till i Deadpool 2, en film som lever på det rappa, snabba, coola tempot och ball klippning.

Atomic Blonde gav mig hur som helst en underhållande stund i biomörkret och det var härligt att höra alla köttiga smaskljud i slagsmålsscenerna. Det kändes som att folk slogs på riktigt. Oummmppppffffgghhh-ljuden kom liksom inifrån människorna, inte som pålagda tuffisljud.

Även vännen och filmspanarkollegan Sofia har sett Atomic Blonde och idag skriver hon också om det. Klicka här för att komma till hennes eminenta funderingar.

Publicerat

SPLIT

Att ha 23 olika personligheter i sin kropp kan inte vara någon barnlek varken i verkligheten eller att spela. James McAvoy är skådespelaren som fått den svåra uppgiften att spela Kevin Wendell med alla sina multipla personlighetstyper och det här är en film som till 100% står och faller med att McAvoy kan sitt jobb. Men ingen behöver bli orolig, han KAN sitt jobb.

Kevin kidnappar tre unga tjejer på ett tämligen brutalt vis, i alla fall tyckte jag det och sällan har väl en simpel vit andningsmask känts otäckare som accessoar? Han låser in tjejerna och resten av filmen handlar egentligen om det, om flyktförsök och överlevnad men i samma veva även om Kevins sjukdom och den äldre kvinnliga läkare/psykiater som han har som bollplank i livet.

Det här är alltså M. Night Shyamalans nyaste alster och han har både skrivit manus och regisserat filmen. Bra gjort M. Night! säger jag och klappar händerna. Det här är nämligen inte pjåkigt alls.

Filmen har några minus, det ska erkännas. Den skulle ha kunnat tajtats en aning för speltiden på en timme och femtiosju minuter känns ungefär en kvart för lång. Det blir omständigt i vissa scener och framåt slutet när man anar vartåt det barkar skulle jag vilja snabbspola lite. M. Night är också (som vanligt) lite för kär i förklaringsmodeller. Han vill gärna skriva oss tittare på näsan så att vi VERKLIGEN ska förstå vad som händer och så även i denna film.

MEN, bortsett från dessa skönhetsfel så är Split en bra film på många plan. Den är otroligt välspelad när man ser till huvudrollsinnehavaren men även dom betydligt mer okända skådespelarna som spelar tjejerna är bra, så bra man kan kräva i vilket fall. Filmen är även både spännande och klurig, vilket känns ”Shayamalanskt” i hans bästa stunder. Att han dessutom klämt in EN scen som fick mig att utbrista ”wohoooow!” liiiite för gällt för mitt eget bästa är också ett plus såklart och den fick mig att drömma mig bort till ett annat scenario, en annan film, en film som inte finns (än) men som mycket väl skulle kunna se dagens ljus, i alla fall om JAG var filmbolagsdirektör med guldbyxor.

Fram tills dess att jag ser om Split (vilket jag kommer göra så snart jag får möjlighet) blir betyget en mycket stark trea och chansen till en höjning känns betydligt närmare än risken till en sänkning.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar vilket även några filmbloggande vänner gjorde. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.
Jojje
Henke
Sofia
Christian

Publicerat

LUCKA #5: ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSHEN

Alla barn förtjänar en julklapp, eller hur? Och om Tomten missar EN enda av alla dessa miljoner barn, spelar det nån roll? Klart som tusan det gör! Det tycker i alla fall Tomtens som Arthur (även om Tomten själv skiter i vilket) och här är filmen om hur Arthur löste detta problem.

Det sparas inte på krutet här, herregud nej. Det händer så mycket i varenda bildruta att var man inte trött i ögonen innan så är man det efteråt – dock så satt åtminstone jag på soffkanten med ett leende på läpparna för det här var en åktur jag kommer vilja göra igen många jular framöver.

Det är tecknad action när det är som bäst och filmen innehåller precis ALLT som en julfilm av detta slaget ska göra. Tomtar, nissar, snö, julpynt, renar, väl inslagna paket PLUS extra allt i form av mysighet, finurlighet, fnissighet och spänning.

James McAvoy gör rösten till Arthur och han gör det alldeles perfekt precis som Hugh Laurie som Steve, Bill Nighy som gammeltomten, Jim Broadbent som Tomten och Imelda Staunton som fru Tomte, aka Margaret.

Det här är den näst bäst tecknade julfilmen jag sett, enbart slagen av De fem legenderna. Att börja en julaftonsmorgon med en film som denna, alltså det kan inte bli annat än en energifull och härlig jul då.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla i kroppen under tittningen:

 

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #237

5. Shamalamadingdongpeppen

Alltså, jag vet inte om jag är helt ute och cyklar nu men jag har sett trailern till M. Night Shyamalans nya film Split och den känns helt kanon tycker jag. James McAvoy får en hel del att stå i när han spelar en mycket schizofren man som har hela 23 personligheter. Vad tycker du, blir du pepp av trailern? Filmen har inte svensk premiär förrän i januari men trailern kan du kolla in här.

.

.

.

4. Danmarks Oscars-shortlist

Nånting slår mig när jag ser namnen på dom tre filmerna som finns med i Danmarks shortlist för att kunna bli deras Oscarsbidrag: vilket SJUKT bra år det varit för dansk film! Det står mellan Thomas Vinterbergs ”Kollektivet”, Lisa Ohlins ”De standhaftige” (den heter Walk with me på svenska biografer) och Martin Zandvliets ”Under sanden” och jag kan inte heller låta bli att undra vilka svenska filmer det buzzas om i sammanhanget. Är det kört för Efterskalv?

.

.

.

3. Alena

Jag såg entimmesversionen när den gick på TV förra sommaren men nu är långfilmen här! Svälj svensk-film-skepticismen och gå och se den!

.

.

.

.

2. OS-FINAL IKVÄLL!!!

Det är nästan som att häda att inte tjonga upp Sveriges fotbollsdamer på förstaplatsen denna vecka men när du sett ettan förstår du varför. Men ikväll – IKVÄLL – spelar dom OS-final i fotboll och det är STORT, det är MEGASTORT! Slå på TV:n kl 22.30. Vilken kanal törs jag inte sia om för jag har fortfarande inte köpt nån OS-bibel men jag litar iskallt på att Steffo meddelar detta i kommentarsfältet. *blink*

.

.

.

1. MALMÖÖÖÖÖ!!!

Nu har ETT HELT ÅT gått sen det var Malmö Filmdagar förra gången och hur mycket jag än tänker på det så kommer jag bara fram till en enda sak: Hur fort har inte detta år gått egentligen? Vansinnigt fort skulle jag säga, men på ett bra sätt för nu börjar snart årets bästa vecka – igen!

Massor med film, massor med filmsnack, massor med filmmänniskor och en handfull filmspanare, hotellfrukostar, mingeldrinkar, dammsugare och ett filmschema som ska spikas. Härligt, det ska bli så HÄÄÄÄÄRLIGT – eller hur Sofia, Jojje och Henke?!

Publicerat

EN UNG JANE AUSTEN

Jane Austen (Anne Hathaway) vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill vara kär, hon tror helt enkelt på kärleken. Dom unga kavaljererna i grannskapet är inte direkt ett under av utstrålning och även om dom skulle vara bra kap sett till materiell lycka är det nåt som fattas för Jane. ”Det”, kanske.

Tom Lefroy (James McAvoy) är lite av en levnadsglad drönare men han måste skärpa sig för att ha en chans att få ärva sin morbror (?) som jobbar som domare. Pengar är återigen det viktiga. Utan pengar har han ingen chans att ta sig framåt i livet – eller ens kunna fria till nån fager dam framöver. Vem vill gifta sig med en man utan stålars liksom?

Det här är alltså en film som berättar historien om författaren Jane Austens liv som ung, baserat på brev hon själv skrivit. Hon har en skön självdistans och en trivsam humor som hon alltså inte bara klarat av att förmedla i sina böcker utan alltså även om sig själv. Julian Jarrold har fått till en mysig film som inte gör en fluga förnär, 120 minuter bara flög fram och trots att filmen inte enbart går i dur så känns den lättsmält.

Hade jag inte hittat den på Neflix hade jag sannolikt inte fått rumpan ur vagnen och någonsin sett den men nu är det gjort och det gick ju finfint. Anne Hathaway är som klippt och skuren i rollen som Jane men det kan knappast ha förvånat en enda människa på jorden?

Publicerat

X-MEN: APOCALYPSE

Jag älskade X-Men: First Class men jag hade svårare för X-Men: Days of future past. Förväntningarna på dagens film var därmed modesta och jag såg filmen på premiärdagen utan att ha fått den det minsta spoilad vare sig vad gäller historien eller åsikter.

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen!

Det är alltså regissören till X-Men, X-Men 2 och X-Men: Days of future past som är tillbaka, Bryan Singer heter han och alla som är det minsta intresserad av film känner säkerligen till honom väl. Mannen som gjorde De misstänkta, hallååå liksom. När det gäller X-Men franschisen så tycker jag han har tagit ett steg framåt jämfört med förra filmen men det är långt kvar innan han kommer upp i First Class-nivån.

Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.

Jag hade inte tråkigt en enda sekund trots ”superhjältelängd” på filmen (närmare 2,5 timme) och effekterna är riktigt maffiga. Självklart får filmen godkänt! Att jag slapp se den i 3D hjälpte säkerligen till på traven.

I avsnitt 38 av Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Hoppa in här för att lyssna.

Publicerat

Tre om en: THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY

Det här är ett intressant filmprojekt vill jag lova!

Alla vet vi att minnen är subjektiva. En händelse som jag beskriver på ett sätt kan förklaras helt annorlunda av någon annan, även om vi båda var med om samma sak – samtidigt. The Disappearence of Eleanor Rigby är tre filmer som handlar om samma grundhändelser men sett ur två människors olika synvinklar.

Jag försökte ta reda på den ”korrekta” ordningen att se filmerna i men lyckades kanske inte riktigt (internet var osedvanligt luddig i frågan) så jag tittade i den ordning som kändes vettigast för mig och skriver om filmerna i samma ordning som jag såg dom.

.

.

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HIM (2013)

Att Conor Ludlow (James McAvoy) är otroligt kär i sin tjej Eleanor får vi reda på redan i filmens början. Han ber henne ta det varligt med honom. ”There´s only one heart in this body. Have mercy on me.”

Sju år senare är livet lite annorlunda. Det här ordet mercy klingar melankoliskt i mina öron.

Conor driver sin restaurang med vänsterhanden och utan engagemang, han är arg och frustrerad. Hemma i sängen ligger Eleanor, ledsen, liten, förstörd. Att någonting hemskt hänt dom är lätt att förstå men till en början berättas inte vad, inget mer än att dom haft det frostigt och tungt i nåt år eller så. Eleanor för på tal att hon vill att Conor ska skaffa sig en älskarinna. Han fattar ingenting.

Att vara kvinna och se bitar ur en mans liv sett enbart ur hans perspektiv är nog nyttigt ibland. Snubbar har det inte så jävla lätt dom heller. När jag ser filmen tänker jag att mycket av det jag ser kommer växa och bli mer känslosamt när jag får helheten men just då och där passerar åttionio minuter rätt obemärkt förbi. En bra film är det absolut, men det kommer ingen Linklatersk pil rätt in i hjärtat. Kanske kan det bero på att regissören och manusförfattaren inte heter Richard Linklater utan Ned Benson och att det här är hans långfilmsdebut. Såklart killen passar på att göra tre filmer samtidigt, supersmart ju.

Som film allena, alltså urplockad ur sin kontext, är Him-filmen ganska blek. En svag trea , mer blir det inte men samtidigt ber jag om förståelse för att betyget kan ändras när helheten är sedd. För det är så man bör se filmen, som en tredjedel av en trilogi, inte en soloshow.

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – HER (2013)

Varenda filmruta i Him-filmen har nånting blått i sig. Jag förstår att det inte är en slump då titeln visas med blå bokstäver mot svart botten. I Her-filmen använder sig Ned Benson av färgen orange och det är inte bara titeln och Jessica Chastains hårfärg som har den kulören, det är någonting i varenda scen som matchar håret.

Okej, jag är färgskadad, jag vet, men att i fjorton år – dagligen – ha arbetat med färgsättning gör att jag blir lite…petig. Det orangea stör mig nämligen, det stör mig långt mycket mer än det blå i förra filmen. Anledning beror på Chastains hår.

I Him-filmen blev hennes vackra år en komplementfärg, något som stack ut, något varmt i allt det kalla. När det mesta går i en varm orange färgskala som här försvinner hon lite mer, smälter in i bakgrunden i vissa scener som vore hon ett matchande draperi. Tursamt nog är hon snygg så klockorna stannar. Utan det ansiktet hade jag antagligen retat mig ännu mer. Eller mindre möjligtvis för frågan är om hon är FÖR snygg? Jag brukar tycka att det är samma problem när Angelina Jolie ska spela känslosamma roller, jag får känslan av en skyltdocka med glycerintårar i ansiktet och det är sällan positivt för filmen.

Nu är Jessica Chastain en otroligt kompetent skådespelare och hon lyckas spela sin Eleanor Rigby med övertygelse. Filmen hettar till när det visas scener jag redan sett, när det blir tydligt hur olika Conor och Jessica upplevt exakt samma situationer. Tyvärr är dessa scener för få. I den här filmen får man mest lära känna Eleanor lite mer, träffa hennes familj. Sevärt är det under alla hundratio minuter men det rockar inte min värld.

Det är konstigt det här, jag trodde verkligen att båda dessa filmer skulle rocka järnet. Är det mina förväntningar som spökar när det ska ges betyg? Ja, kanske. Men nu till den avslutande filmen, mixen av dessa två.

 

 

THE DISAPPEARANCE OF ELEANOR RIGBY – THEM (2014)

Filmens titel och ordet Them dyker upp i bild med blå och lila bokstäver. Den tredje filmen är hundratjugotre minuter lång, alltså betydligt längre än båda dom andra filmerna men Ned Benson tycker antagligen att det behövs. För mig som sett Him och Her behövs det dock inte, den här filmen ger mig inget jag inte redan sett men för alla som antagligen enbart kommer se denna film är spellängden vettigare.

Det klipps mellan henne och honom och berättelsen har ett skönt flow men jag märker att jag saknar Conor i bild. Det är en problematisk livshistoria som visas, det är kärlek som hamnat på sniskan, det är sorg som ska hanteras och denna film är….kylig. Kanske kyligast av alla tre.

Nåt som slår mig är att dom två första filmerna är gjorda som ”bakvända världen”. Him, iskallt filmat med allt det blå har en varm James McAvoy i fokus och Her som känns som en varm film på ytan med allt det orangea har en distanserad Jessica Chastain i huvudrollen. Skådespelarna kompletterar varandra lika bra som färgerna.

Jag är förvånad att filmerna inte lyfte mer, att hjärtat inte började bulta och ha sig. Sista tio minuterna av alla tre filmerna är underbara, alltså på riktigt underbara, men det hjälps inte riktigt. En stark trea till Him och Them, en normaltrea till Her och cred till Ned Benson som drog sin idé i hamn.

Publicerat

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Eftersom min sneaky-deaky-plan att se X-men: Days of future past på en IMAX-biograf gick i stöpet var det bara att knalla iväg till en helt vanlig salong och se glad ut ändå.

Jag gick på en skönt gles tidig-eftermiddagsvisning (ett par medelålders män som inte kunde sluta facebooka var dom enda irritationsmomenten), jag valde en mysig och alldeles otippad plats i salongen (för att vara jag), mitt enda sällskap var en latte och en (visserligen stenhård men ändå efter lite våld ätbar) kanelbulle och jag hade vettiga förväntningar på filmen. Det fanns ingenting att klaga på gällande sammanhanget, inte ens det faktum att biobesöket var spontant och att jag därmed inte hade mina värsting-3D-glajjor med mig (och inte hade preppat ögonen med linser) var ett problem. Textningen var icke-hoppig, filmen var inte suddig och jag fick ingen huvudvärk. Top notch alltså. Ja, det skulle man ju lätt kunna tro…

Jag tyckte väldigt mycket om förra X-men-filmen, First Class. Jag gillade att man fick in James McAvoy och Michael Fassbender i historien och att blanda in verkliga händelser i Marvel-världen kändes fräscht. I den här filmen time-hoppas det mellan den gamle professor X (Patrick Stewart) och den unge Erik (McAvoy) och den gamle Magneto (Ian McKellen) och den unge Erik (Fassbender) och i båda tidsperioderna ser vi Wolverine (Hugh Jackman) som är sig själv hela tiden, bara med liiite coolare kläder när han befinner sig i 1973.

Under hela filmen hade jag Sandmannen på ena axeln som med stor spade skyfflade in sömngrus i mina ögon. SOM han ville att jag skulle sova. Jag slet som ett djur för att inte ge efter, försökte gripa tag i filmiska halmstrån som gav mig liiite pepp att orka stå emot men filmen var ingen bra polare direkt, jag fick noll hjälp den vägen.

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP.

På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså.

På minussidan hamnar typ allting annat. Jag gillar inte Jennifer Lawrence som Raven/Mystique. I förra filmen tyckte jag hon funkade, kanske för att hon inte var med så mycket. Här har hon många – lååånga – scener och jag retade upp mig på henne, jag tror inte på henne. Halle Berry bjussar på lite överspel dom få gånger Storm är i bild och Ellen Page spelar Kitty Pryde, nån form av medium, hon som sköter tidsförflyttningen och nä, jag gillar inte Ellen heller här. Nicholas Hoult som Hank/The Beast (Jennifer Lawrence pojkvän i verkliga livet) är inte heller nån jag gör vågen för. Faaan vad gnällig jag känner mig nu men vad ska jag gööööööra då? Låtsas tycka nåt annat?

Nej, jag låtsas ingenting, jag gillade helt enkelt inte den här filmen så värst mycket. Jag gillade inte heller det svintråkiga (dåligt 3D-animerade) klippet som det bjussades på efter de sjutton minuter och hundrafemtiotusen namn långa eftertexterna. Men Wolverine var fin, latten var god och ikväll ska jag se en annan film på IMAX. Ibland får man helt enkelt byta till plan B och det är inte alltid det blir till det sämre.

Jojjenito, Har du inte sett den-Johan, Henke, Sofia, Cecilia, Joel och Filmitch har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till deras tankar, funderingar och eventuella kanelbullar.

Publicerat

TRANCE

Jag tycker om Danny Boyle.

Jag tycker om honom när han visar knarkisars liv på film, när han gör ett indiskt Vem vill bli miljonär-drama och jag älskar honom när han gör sciencefiction till spännande filmpoesi. Jag tycker om honom även när han gör ett sömngångardrama med en trött James Franco som sitter fastkilad mellan stenar timme ut och timme in.

Danny Boyle är lika tydlig med sitt filmspråk som Woody Allen och Steven Spielberg är med sina. Det tar inte många sekunder av en Danny Boyle-film innan det tydligt går att utröna att det är hans estetiska hjärna bakom spakarna. Färgerna, klippen, musiken som pumpar ut och ökar i styrka för att förstärka känslor. Han använder sig ofta av en berättarröst, han filmar ur sneda vinklar och det är ett skönt driv i berättandet. Inte en enda tråkig sekund, ja, förutom 127 timmar som kändes som… 127 timmar.

Man skulle kunna tycka att när Danny Boyle kommer ut med en ny film så borde annonseringsmaskineriet gå för högtryck hos filmbolaget. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som skulle kvalificera sig in på SF´s lista av biosommarfilmer. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som förtjänar att visas på fler biografer än två förortsditon (Heron och Kista) samt Sergel. Man kan tycka mycket om Trance för hur jag än vänder och vrider på filmen och trots att den inte är något mästerverk så är den hästlängder bättre än mycket som går på biorepertoaren just nu (*host* After Earth *host* Gatsby).

Simon (James McAvoy) jobbar på en exklusiv auktionsfirma. Personalen får grundläggande utbildning i hur dom ska göra vid eventuella rån och chefen är mycket tydlig. Det är inte värt att vara tuff, människoliv kan inte mätas i pengar.

Nu ska en målning av Goya ska gå under klubban och säkerheten är maxad, det är trots allt en riktig dyrgrip men trots det är ”olyckan” framme. Målningen stjäls av Franck (Vincent Cassel) och hans posse och allt ser ut att gå enligt planerna förutom att det saknas en målning i tavelramen när han ska öppna väskan med sitt byte. Allting lutar åt att det är Simon som tagit tavlan men han slog i huvudet vid rånet och minns ingenting. Franck – och Simon – tar en terapeut till hjälp, en kvinna som är duktig på hypnos och som ska försöka luska reda på var tavlan är gömd genom att ”nå in” i Simons hjärna. Elizabeth (Rosario Dawson) är inte bara terapeut, hon är dessutom inte född igår och genomskådar alltsammans och det hela blir ett triangeldrama där ingenting är som det ser ut att vara.

Jag tror att jag fnulat ut historien men nädå, där kom en vändning. Sen tror jag att jag fått fason på tankarna igen men icke sa Nicke, jag blev bortfintad där med och bredvid mig sitter Henke och gäspar lite och jag undrar om han håller bättre ordning på trådarna än jag. Till slut släpper jag sargen. Jag ger inte upp men jag låter handlingen ske utan att jag värderar eller analyserar. Jag låter mig luras, förvånas, snurras upp och tänker mest på att vissa scener är rätt over-the-top för att vara en ”vanlig” actionthriller. Det är lite naket, det är lite gore, det är lite larvuppfödning och det känns fräscht på nåt vis. Det är som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet. Jag vaknar till, ryser till, tillåts inte nicka till och jag gillar det.

Betygsmässigt hamnar filmen närmare en fyra än en tvåa men en stark trea känns rimligt. Kanske blir det en höjning vid en omtitt när alla pusselbitar (om möjligt) faller på plats. Vad Henke tyckte om filmen kan du läsa här.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

WANTED

Hur kommer det här sig? undrar jag när filmen kör igång. Hur kommer det sig att jag missat den här, den är ju lika snajdig som Matrix. Gick den ens på bio? Var kommer den ifrån? Den måste ha kostat hur mycket pengar som helst och så har den gått mig obemärkt förbi. Vilken tokig miss.

Jag tänker mycket när jag ser Wanted. Jag tänker att Angelina Jolie är så plastig att det är svårt att tänka sig henne bajsa, än mindre klubba på en offentlig toalett. Tänk dig henne sitta och läsa inkarvade meddelanden på en motelltoa, det funkar inte för mig, det blir en glitch nånstans i synapserna. Jag har lika svårt att se mig henne krysta ut en moderkaka eller ha svartpeppar mellan tänderna eller en bortglömd snorkuse i vänstra näsborren. Hon är bara så fruktansvärt perfekt. Luktar hennes svett svett? Ehhmmm…..näääeee.

Jag tänker en hel del på James McAvoy också. Jag tänker att han är bra och att han kommer bli än bättre med stigande ålder. Han har en rolig roll i den här filmen. Hans karaktär Wesley är en man som växer som människa på många sätt under dom här 110 actionpackade minutrarna. Från att vara hunsad och totalt ryggradslös blir han fokuserad, stenhård och helt på det klara med vad han vill med sitt liv.

Mycket med filmen är ganska larvigt, det är ju Matrix med om jag tänker efter, men tänker jag inte så mycket så bjussar  Wanted på en riktigt underhållande stund framför TV:n. Det är kul att hitta dom här små pärlorna, bortglömda ligger dom där i sina skalfodral och bara väntar på rätt kväll och en ostronkniv.

Varför den bara får en trea? Den är liksom inte bara lite larvig men effekterna är å andra sidan nästan en fullpoängare. Ett givet tips är det i vilket fall, den här filmen kan lysa upp vilken grå och trött vardagskväll som helst.

Här finns filmen.

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!

 

Publicerat

X-MEN: FIRST CLASS

Helt ärligt, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag börja med filmen eller med omständigheterna kring den? Äsch, jag börjar med det tråkigaste.

Jag såg filmen nu ikväll på en biograf i en halvstor ort i mellansverige (*host* Borlänge).

Jag skulle kunna hänga ut både biografen och denna salongs maskinist men i nuläget väljer jag vänta på eventuellt svar på mitt mejl till SF samt att svälja tungan och förlama fingrarna för inget gott kommer ur förnedrande könsord skrivna i affekt, jag är bara så grymt besviken.

Att stora delar av reklamen och en trailer blev ”förstörd” pga suddigt ljud och sprakande högtalare, det är trist men inget stort problem. Det tråkiga var att problemen fortsatte även när filmen började och dom första tio minutrarna av filmen var så suddiga att händelserna knappt var skönjbara och texten gick inte att läsa alls. Några minuter till gick och maskinisten fick till det. En rand i mitten av duken – ca 2 meter bred – hade perfekt bild, resten var fortsatt suddigt. Efter ytterligare tio minuter fick jag nog och gick upp och pratade med maskinisten som då stod inne i salongen för att titta på den suddiga bilden som han enligt egen utsago ”inte fick till bättre än så”. När jag ifrågasatte detta så svarade han: ”Jag kan inte göra mer”.

Att en av dom vänstra högtalarna dessutom var sprucken och såg till att alla höga ljud och actionsekvenser lät som en klockradio gör på maxvolym, det liksom bara brölade och sprakade, det gör inte saken ett dugg bättre.

Mitt förslag till maskinisten var att stänga av filmen och åtminstone förklara läget för oss alla som var där men när jag sa det tittade han på mig som om jag kom från månen. Att i det här läget fortsätta visa filmen med sämre bild än en sönderspelad VHS, det tycker jag är rent respektlöst mot oss som betalat pengar för att se filmen.

Nu kanske du undrar varför jag inte bara reste mig och gick och krävde pengarna tillbaka? Jag valde att inte göra det för att jag åkt 7,5 mil enbart för att se filmen och att åka 7,5 mil tillbaka igen utan att ha sett den alls kändes inte bra det heller. Filmen var däremot….bra. Mycket bra till och med!

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta!

James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar. Fassbender är verkligen en framtidens man som jag tror kommer segla upp och bli en av dom riktigt stora när som helst. Han är redo, frågan är om världen är det.

Jennifer Lawrence, tjejen alla med ett mänskligt hjärta tyckte synd om i Winter´s bone, spelar Raven/Mystique och jag har jättesvårt för henne i den rollen. Den känslan släpper visserligen efter halva filmen men nånstans är det ändå så att hon spelar exakt likadant oavsett om hon är seriemutant eller trasig hillbilly. Om det är att vara en ”bra skådespelerska” eller om det är att ha lättillgängliga manér det vet inte jag, jag vet bara att jag retade mig på henne i lårhöga stövlar när hon pratande på samma sätt som när hon var Ree.

Det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter, som får mig att längta efter en ledig dag med brutal nederbörd så jag kan se om dom tre tidigare X-men-filmerna OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion TROTS allt detta tjafs med suddig bild och spruckna högtalare.

Heja Matthew Vaughn, jag är med i ditt lag!

Uppdaterat 11-06-05.

Jag fick svar från SF imorse:

”Hej,

Tack för ditt mail.

Va tråkigt att det hade blivit så. Jag har kontaktat biografansvarig angående ditt ärende. Behåll biljetterna så länge så kommer vi återkomma till dig.”

Ett par timmar senare fick jag följade mejl:

”Jag har varit i kontakt med biografansvarig och vi vill ersätta dig med ersättningbiljetter som du kan använda till valfri film (giltig alla dagar i 3 månader). Skicka in dina biljetter till oss.”

Mitt svar till SF:

”Tack för snabbt svar.

Jag skickar in mina biljetter och tar med glädje emot nya. Samtidigt undrar jag hur det blir med alla andra som ser/har sett den här filmen i denna undermåliga salong, dom som inte mejlar er eller pratar med personalen på plats. Visst förstår jag att det är upp till var och en att protestera men det känns som att det inte är första prio att laga utrustningen inför kommande föreställningar och dom som inte klagar högt kanske istället väljer att aldrig mer komma tillbaka.

I vilket fall så tackar jag på förhand för nya biljetter och jag hoppas jag kan gå på samma salong på samma biograf när Transformers 3 har premiär utan att behöva få magsår och sitta och kisa hela filmen igenom.”