Quentin Tarantino har gjort sin åttonde film och återigen är det en västern. Den förra, Django Unchained (den där Leonardo DiCaprio spelar (över) som elakt as), kom 2012 och jag tyckte väldigt mycket om den då (men lite mindre när jag såg om den).
Västernfilmer är normalt sett inte min kopp thé. Jag tycker ofta det blir tradigt med alla dessa karga vyer, onödigt bombastisk musik, män – och baaaara män *gäsp* – som håller på med sina hästar och är inbundna, allmänt träiga, pratar sakta och har som sport att inte visa känslor.
MEN, precis som med alla andra genres så finns det plus och minus. Det finns västernfilm och så finns det Västernfilm. Det här är VÄSTERN, det här är en RIKTIG film, en film som är gjord av en människa som kan film, som älskar film, som kan skriva dialoger man tappar hakan av och som drämmer till med ond bråd död på bästa splattiga sätt i exakt rätt tidpunkt.
Redan i början av filmen, strax efter Ouverturen slutat, när skådespelarnas namn dyker upp i perfekt västerntypsnitt (såklart!) och jag ser Ennio Morricones namn då går det en liten kissrysning genom kroppen. Detta i kombination med att jag sitter på Rigoletto och ser den omtalade 70mm-visningen gör att jag verkligen hamnar i ett filmtittarmode av sällan skådat slag. Det är SÅHÄR film ska visas. Perfekta omständigheter OCH en filmintresserad publik som är där för att SE FILM, inte för att moffa snacks.
Dryga tre timmar senare är filmen slut men inte jag. Timmarna gick fort trots att det inte hänt så mycket mer än att det pratats och dödats. Första delen av filmen är det minst action och mest dialog, andra halvan dialog och blodmos. Jag vet att många tycker första delen är den starkaste men jag sträcker upp handen och säger det motsatta. Andra delen av filmen är den som gör att det här är en ”Tarantinosk” västern och inte vilken-som-helst. Det SKA vara våldsamt och blodigt men alltid med den karakteristiska Quentin-glimten i ögat.
Skådespelarna då, hur sköter dom sig? Samuel l Jackson är i centrum i princip hela filmen och han briljerar ÄVEN om jag ibland kan tycka att han känns lite för mycket som en ”skön snubbe” för att jag ska tro på alla elakheter han gör. Tim Roth är bra (och porträttlik Christoph Walz!), Kurt Russell ser ut att ha två små gnagare på varsin sida av munnen men neejdå, det är en mustasch av modell very impressive, Demián Bichir gör det han ska, Bruce Dern är Bruce Dern och Michael Madsen fortsätter väsa sig igenom sitt yrkesliv. Alltså, KAN den mannen prata normalt? Låter han sådär hemmavid också, vid middagsbordet, på föräldramöten, i drive-in:en på Donken?
Men för mig är det två skådisar som verkligen stucker ut och det är Walton Goggins (Shane i The Shield! <3) som Chris Mannix, den nya sheriffen i Red Rock och det är Jennifer Jason Leigh som spelar en karaktär som på sedvanligt Tarantino-vis har ett namn med två likadana bokstäver som initialer: Daisy Domergue. Jag undrar om hon inte vinner VM i nedgrisat ansikte?
Jag tycker hon är stencool i den här filmen, hon tar så mycket skit, så mycket stryk, så mycket slaffs och klaffs och blod och gegg och hon ger inte upp, hon är inget offer. Det är ingen vanlig kvinnoroll hon gör här, Jennifer Jason Leigh, hon är knappast med för att vara ögongodis och det är nog det som gör att jag ändå köper hela grejen med ”hämndlystna, arga män i grupp” den här gången. Dom behandlar inte henne det minsta annorlunda för att hon är kvinna, hon är ”en av snubbarna”.
Jag är hur som helt jättenöjd med filmen, med skådisarna, med stämningen, musiken och med visningen. Jag har ingenting att klaga på whatsoever och DET är skönt som tusan!
Och grattis till oscarsnomineringen Jennifer Jason Leigh! Den enda skådisen i gänget som fick en nominering. Told you, hon ÄR bra!
I avsnitt 19 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just den här filmen. Bland annat.