Etikett: James Ransone

Publicerat

IN A VALLEY OF VIOLENCE

Gillar jag westernfilmer? Nej. Gillar jag hundar? Nej. Alla som läst min blogg i mer än en vecka vet detta, det står liksom i pannan på mig. Det är såna uppenbara fakta att det skulle kunna stå på min gravsten ifall nån får för sig att inkludera negationer på nåt så bestående som en sorgsen sten.

Jag adderar en extra fråga här. Gillar jag regissören Ti West? JAA! Jag gillade The house of the devil, The Sacrament och The Innkeepers så mycket att alla tre filmerna faktiskt fått 4/5 i betyg. Enastående högt medelbetyg, faktiskt till och med aningens högre än Jeff Nichols snitt och nu har karlfan alltså gjort en VÄSTERNFILM. Hur ställer man sig till det? Ja…vad gör man? Tittar såklart. Vad annat kan jag göra?

Paul (Ethan Hawke) är en ensam cowboy som rider omkring med endast sin hund som sällskap. När han kommer till en liten gudsförgäten håla hamnar han i jidder med sheriffens son Gilly (James Ransone). Gillys fru och hennes syster Mary-Anne (Taissa Farmiga) jobbar på det lilla lokala hotellet och Mary-Anne har egentligen bara en önskan här i livet och det är att komma bort från stan. Kanske är Paul hennes biljett därifrån?

Sheriffen spelas av John Travolta och det är ju en spännande casting eftersom han är ungefär lika stabil vad gäller kvalitet och prestation som Nicolas Cage nuförtiden. Här har han dock en precis lagom stor roll, han hinner liksom varken briljera eller kalkon-era, han gör det helt enkelt bara bra.

Taissa Farmigas roll och hennes sätt att spela den skulle ha varit perfekt även för Alicia Vikander. Dom är väldigt lika i uttryck. Det ser liksom så himla lätt ut alltihop.

Men den som har filmen på sina axlar är Ethan Hawke. Nääääää, nu skojar jag. Det är Jumpy, hunden. Jumpy spelar Abby, Pauls bästa vän och fattar man det minsta tycke för byrackan så gillar man filmen. Och jag…..JAG….alltså MOI…tokgillade Abby! Ja du hörde rätt. Nu gillar jag TVÅ hundar i världen. Den lille tjommen med stora öron som hoppar i soffan i Husdjurens hemliga liv – och Abby. Jag gillar även filmen. Som tusan faktiskt. Den hade mig i sitt grepp från första stund till sista, precis som Ti West lyckats med i alla sina filmer.

Fattar inte hur han gör men nåt gör han rätt.

I avsnitt 62 av Snacka om film pratar jag och Steffo lite mer om den här filmen och Ti Wests övriga skapelser.

 

Publicerat

TANGERINE

Kan man spela in en hel långfilm med en mobiltelefon? Klart man kan. Kan man spela in och få till en RIKTIGT BRA långfilm enbart med en mobiltelefon? Ja, det går. Tangerine är ett ypperligt exempel på det.

Med ett bra manus, väl utvalda skådespelare och en Iphone 5S har regissören och manusförfattaren Sean Baker fått till en yster film som med dokumentär stil tar oss med på en resa bland amerikanska medborgare som man kanske inte ser alltför ofta på film.

Transpersonerna Sin-dee Rella (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) sitter på ett fik. Det är julafton och Sin-dee har precis kommit ut från fängelset. Hon gömde knark åt sin pojkvän (och hallick?) Chester (James Ransone) men har alltså sonat sitt bort och verkar nu drömma om ett stabilt liv med honom. Alexandra vet däremot att Chester inte är den trogna typen och råkar försäga sig. Samtidigt får vi följa ett par taxichaufförer och deras dagliga rutiner med kunder i baksätet och upplockade prostituerade i framsätet.

Filmens olika sidohistorier flätas ihop i varandra så tillslut blir Tangerine en helhet som känns väldigt fin att ha fått se. Filmen känns sådär ungdomligt frustande, som om Sean Baker VILL så himla mycket med sitt filmande och liksom bara står och hoppar för att kunna knö in allt. Det känns fräscht. Upplyftande. Snabba klipp, hög musik och en skön känsla filmen igenom.

Nu blir jag jättesugen på att se fler filmer av Sean Baker och ännu gärna ännu fler exempel på bra mobilfilmade filmer. Som sagt, det är inte bra idéer och berättelser som kostar pengar, det är allt annat runtomkring.

Publicerat

SINISTER 2

Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Sinister 2. Hur lätt kan det vara att vara en uppföljare till tokbra Sinister? Inte helt va? Det är klart man jämför, det är oundvikligt.

Jag tänker att om tvåan fått en helt annan titel hade den knappast sågats av så många kritiker, det är vad jag tror i alla fall. Och vänder man på det och tänker tvärtom, att filmen som blev Sinister 2 hade kommit först och första Sinister efteråt, ja då vete tusan om inte betygen  blivit de omvända. Sinister 2 är nämligen SVINBRA – precis som första filmen. Verkligen på riktigt KANONBRA. Läskigt så jag nästan smällde av ett par gånger, bra jumpscares, ett manus jag köper, effekter som känns påkostade och fiffiga både i det stora och det lilla OCH otäcka barn! En hel drös otäcka barn. Finns det nåt otäckare på film än otäcka barn (om man tänker creepy i mänsklig form)?

Sätt dig i soffan, släck lamporna, höj volymen och njut av en skräckfilm som verkligen skräms! Jo förresten, innan du gör nåt av detta, dra på dig en vuxenblöja och proppa i dig blodtryckssänkande medicin. Jag hade behövt det, DET kan jag säga.

Och betygsmässigt är Sinister 2 uppe och sniffar på en femma. Ja faktiskt. En femma. Att bli riktigt jävla skraj för en skräckfilm, är det inte precis det dom är till för?

Publicerat

SINISTER

 

 

 

Månadens val för Filmspanarnas gemensamma film föll för första gången på en skräckfilm.

Få saker är läskigare än att se en riktigt välgjord och fungerande skräckfilm på bio. Fy fan, det är otäckt. Då är jag inte så värstans kaxig hur mycket skit jag än är van med att se. Att jag hört Har du inte sett den-killarnas podcast om filmen och sett Eriks spjärnande framför mig gjorde inte saken bättre.

Sinister är en film som kan få vuxna män att nervöst skratta efter att precis ha lyft en halvmeter från stolen. Sinister är en film som kan få vuxna kvinnor att ligga dubbelvikta över sin pojkväns bröstkorg och snyftade säga ”jagvillgåhem, jagvillgåhem, kanviintegåååååå, jag vill gå heeeeeem”. Sinister är en film som kan få barn att mentalt stanna i växten, därför är det ingen film barn ska se. Alls. Och barn är man tills man fyllt 25. Minst.

Skräckfilm är en genre som lever på klyschor och Sinister är en film som utnyttjar många av dessa men drar dom liksom ett varv till. Jag VET i hela kroppen när det kommer en scen, en kameravinkling som ska få mig att hoppa till så hjärtat stannar och när denna kameravinkling kommer men ingenting händer, det är fan värre än att hoppa och slå huvudet i taket. Den där väntan, den där uppbyggnaden, den där tystnaden när hela kroppen är på helspänn, när ögonen fokuserar på allt annat än det som är i fokus på bioduken för jag tänker tamejfan inte bli lurad här, JAG tänker inte hoppa till, dom ska inte tro att jag går på det här och sen bara HUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHJ, jaha där sket jag på mig.

Det är bara att lägga sig platt på mage på golvet och erkänna sig besegrad. Sinister är en smart skräckfilm, så smart att jag blir glad. Den är klurig, välspelad och har en del scener som är riktigt riktigt jobbiga att se. Första scenen till exempel. Då gäller det gäller att stoppa alla tankar som drar sig mot mitt eget liv, mot mina egna barn, annars går det inte att titta.

Visst finns det en hel del logiska luckor och konstiga småsaker som det går att reta sig på att man vill, men jag vill inte. Jag försöker vifta bort funderingarna på varför författaren Ellison (Ethan Hawke) har beiga mockaskor på sig inomhus, varför han har en handskriven lapp på skrivbordet där det står att husnyckeln är borta fast den inte är borta, varför byns poliser verkar vara så väldigt osugna på att själva lösa gåtan om var den försvunna Stephanie tagit vägen och varför hans fru känns så väldigt distanserad och ganska….tom i bollen. Men det är petitesser. Sinister ger mig rysningar jag inte känt sen jag såg The Others och jag får härliga Seven-vibbar av både musiken och förtexten.

Jessica, Jojjenito-Johan, Joel, Sofia och Filmitch-Johan har också sett filmen. Gillar dom den lika mycket som jag?