Etikett: James Spader

Publicerat

Veckans varulv: WOLF

När Wolf hade världspremiär på bio 1994 befann jag mig i Los Angeles och såg såklart filmen på ”rätt” dag, vilken är den första.

Wolf var stor, en stor film, reklam ÖVERALLT, bussar, stora tavlor vid motorvägen, i tidningar, på alla ställen du kan tänka dig i en tid när internet inte fanns. Men det gick inte att missa filmen, Jack Nicholson var stor då, Michelle Pfeiffer värsta 90-tals-hottisen och James Spaders karriärkurva pekade distinkt uppåt. Eftersmaken när filmen var slut var ändå – för mig – ett njaaaaa. En medeltrea, inte mer än så. Jag kände inte riktigt att filmen gav mig det jag trott, vad det nu var. Kanske hade jag trott att det skulle vara mer av en skräckfilm?

När jag bestämde mig för att ha detta veckotema var Wolf den första filmen jag skrev upp på listan. Den förtjänar en omtitt tänkte jag, den behöver ses med nya (nåja) fräscha (haha) ögon. Så så fick det bli. En mörk och tyst kväll hyrde jag filmen på Itunes, kröp upp i soffan med en kopp kaffe och var ur-pepp på denna varulvsfilm.

Wolf är på många sätt urtypen av en 90-talsfilm. Om det finns någon som mot förmodan inte sett en enda film från det årtiondet, se Wolf, Philadelphia och Nätet så är du hemma. Wolf bjuder på regi av Mike Nichols, en förkärleken för att låta två bilder liksom tona ut/in i varandra, Ennio Morricones musik (och han hade inte sina allra bästa komponeringsstunder under 90-talet), Michelle Pfeiffer i höga, smala men ändå baggy blåjeans, Jack Nicholson var fortfarande en man med vakna ögon och utstrålning, James Spader är en skönt lömsk 90-talskarriärist och hela arbetsplatsen, förlaget, osar en syn på framgång och pengar som sällan ses nuförtiden. Ägaren av det hele, den osympatiske miljardären (spelad av Christopher Plummer) har dessutom en ytterst omodern syn på hur man driver ett företag.

Om man ska se till effekterna så känns även dom som ett barn av 90-talet. När det börjar osa katt och skulle kunna bli riktigt härligt slabbigt då fejdar scenen ut och vips är man på dagen efter. Många av förvandlingsscenerna har lösts på precis samma sätt och det är synd tycker jag. Men själva resultatet, varulvsfeelingen hos Jack Nicholson funkar fint. Han har rätt djuriska ögon även utan linser och överspel så det borde vara en tacksam skådis att jobba med för Rick Baker.

Rick Baker ja, han har ju vanan inne med varulvsutstyrslar. Det var han som redan 1981 såg till att En amerikansk varulv i London blev en sån höjdare och den fick han även en Oscar för. Annars har han jobbat mycket med ”gorillafilmer” och steget kanske inte är så väldans långt mellan stora apor och varulvar – makeupmässigt? I Wolf jobbade han kanske lite mer minimalistiskt än i En amerikansk varulv i London men det funkar i filmen, det gör det.

Eftersmaken denna gång då, 22,5 år senare? Det får bli ett njaaaa fortfarande faktiskt. Filmen är absolut okej men den är seg, många scener är på tok för långa och filmen klockar in på över två timmar helt i onödan. Det är lite för lite skräck, det är lite för otroligt hur pass betuttad Michelle Pfeiffer är och blir i Jack Nicholson, poliserna är lite för korkade. Det är liksom liiiite ”fel” hela tiden, ändå underhållande på sitt sätt. Jag tjongar till med en trea fortfarande, men en ganska utspädd en.

Publicerat

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #240

5. Vad tycker vi om Sveriges Oscarsbidrag?

Jahopp, då är det klart att det blir En man som heter Ove som vi skickar som vårat bidrag till Bästa Utländska Film på Oscarsgalan 2017. Världens bästa utländska filmer (alltså sett från USA:s synvinkel) ska kivas om dom endast fem platserna som det finns att tävla om. Frågan är nu, vad tycker vi om valet och har Ove en chans i sammanhanget? Vad tror du?

.

.

.

4. The Blacklist

Ja jag är sist på bollen IGEN när det gäller TV-serier men jäklar i min lilla låda va bra The Blacklist är! James Spader är långt ifrån den där 90-talshottin han en gång var, här är han mer Hannibal Lecter men utan Chiantin. Första säsongen käkade jag nästan upp på en dag och nu kör jag vidare utan att ha foten i närheten av bromspedalen för det här är en serie jag snabbt blev beroende av. Hösten kan va räddad (och serien finns på Netflix)!

.

.

.

3. En av dom starkaste premiärhelgerna på bio – i år.

Idag har den spanska filmen Vänner för livet premiär. OCH Suburra (som jag skrev om igår) OCH den svenska Den allvarsamma leken (min recension kommer på måndag) OCH Clint Eastwoods biopic Sully med Tom Hanks i huvudrollen OCH Nick Cave-filmen OCH hajfilmen The Shallows som jag sett fram emot så länge! Och vet du, jag har faktiskt redan sett den och recensionen kommer lite senare idag. Jag kan dock inte tänka mig ett bättre helgtips än att köpa sig en biobiljett, eller två.

.

.

.

2. Mascots!

Det här är en film vars trailer får mig att börja gråta. Alltså, jag är så LYCKLIG över att den här filmen finns – och att den kommer direkt till Netflix. Christopher Guest är lite av min husgud efter filmer som A mighty wind, Best in show, Spinal tap, Waiting for Guffman och For your consideration, underbara komiska filmpärlor! Och HELA skådespelarligan som är så välkända i dessa filmer är tillbaka också. Och nu börjar jag böla. Igen. Fy fan va braaaaa!!

.

.

.

1. Snacka om film fyller 1 år!

Imorgon är det ett år sedan första nervösa avsnittet av min och Steffos podcast Snacka om film såg – och hörde – dagens ljus. Fy tusan va vi var skakiga då och det var så otäckt att höra sin egen röst. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ”men vem ÄÄÄÄÄÄ det som pratar???” när avsnitten skulle genomlyssnas. Nu har jag vant mig vid Steffos röst (haha) – och även min – och tur är väl det för imorgon ska nämligen ettårsavsnittet spelas in med och framför en förhoppningsvis engagerad publik. Det ska bli SÅ HIMLA KUL! Och jag avslutar på ett totalt ojantigt sätt genom att säga GRATTIS till både mig och Steffo och podden. Bra jobbat av oss, tycker jag!

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

THE PENTAGON PAPERS

Daniel Ellsberg (James Spader) är en smart man. Han är utbildad vid Harvard och har jobbat ett gäng år inom marinkåren när han får ett toppjobb inom Pentagon. Tyvärr blir inte Daniels fru riktigt lika imponerad över hans karriärskliv då hon ständigt hamnar i bakvattnet och får dra hela barn-hem-hus-lasset helt själv. Så hon säger tack men nej tack, det räcker nu,  jag vill skiljas och han flyttar ensam till Washington.

Väl på plats snubblar han i princip över The Pentagon Papers. Han är visserligen anställd som analytiker satt att granska information från rådande och brinnande Vietnamkrig,  men upptäcker en 7000 sidor lång och  hemligstämplad rapport som avslöjar sanningen om USA´s inblandning i konflikten. Vad ska han göra? Ska han vara lojal och hålla tyst eller avslöja sanningen och bli en nationens hjälte? Eller…är det det man ses som om man skadar landets säkerhet?

The Pentagon Papers är baserad på en verklig händelse och som sådan är den intressant. James Spader gör bra ifrån sig som Daniel Ellsberg och även i ett politiskt drama som detta passar han på att vara en ”ladies man” och visa en hel del hud.

Kanske hade jag förväntat mig lite mer, kanske var jag bara trött i skallen när jag såg filmen men jag saknade den där nerven som är så härlig att skåda i politiska thrillers. Å andra sidan är det ganska sällan filmskapare lyckas hitta den och hålla den hela vägen, det är ingen enkel match direkt. Men jag hyrde, jag såg och jag kanske inte segrade men jag tittade och det gick fint hela vägen. Jag varken somnade, spydde eller blev arg.

Se filmen eller se den inte, det gör varken till eller ifrån både för dig och mig. Så mycket kan jag nästan lova.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.