Etikett: James Wan

Publicerat

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

Publicerat

Skräckfilmsveckan: DEAD SILENCE


James Wan. Cool kille. Begåvad. Han blev stor 2004 när han gjorde en långfilm av sin kortfilm Saw och man såg aldrig ett helkaklat rum, en såg och en fotled på samma sätt igen. Det tog tre år innan han regisserade en långfilm igen och då slog han till med två, Death Sentence (som han ”bara” regisserade) och dagens film Dead Silence som både regisserat samt skrivit manus till tillsammans med sin Saw-parhäst Leigh Whannell.

Det känns som att kombinationen av dessa två män inte kan bli annat än en funktionell skräckfilm. Visst finns det lite barnsjukdomar  i filmen som man inte ser i nyare Wan-filmer (typ Conjuring-filmerna och Insidious), typ överanvändning av hög musik i samband med hoppiga inzoomningar, men jämför jag med sååååå mycket annat som jag ser i denna genre så är lägstanivån väldigt hög när James Wan är inblandad.

Som så många gånger förut är det en docka inblandad i storyn och denna gång är det en buktalardocka. Värsta sortens docka om du frågar mig, fy fan alltså, läbbiga grejer. Legenden om buktalaren Mary Shaw säger att hon förlorade rösten och det är något Jamie (Ryan Kwanten) fått sig berättat som en saga när han var liten och nu plötsligt minns igen när han är vuxen och hans fru blivit brutalt mördad. Av en docka. Som låg inslagen i en låda. Som en present. Utanför dörren.

Nåt som slår mig med alla dessa dockor i skräckfilm är VARFÖR dockorna prompt ska behandlas som vore dom barn eller husdjur? Dom ska bäddas ner i sängar, sitta i fåtöljer med en skön kudde bakom ryggen och framförallt ska dom befinna sig i samma rum som dom boende – hela tiden. Varför i hela friden då? Varför måste man ha en docka så nära sig hela tiden? Absurt. Ja, nästan lite sjukt. Överlag finner jag folk som samlar på dockor med ansikten i porslin eller hårdplast rätt otäcka. Eller så har jag helt enkelt sett alldeles för mycket skräckfilm. Så kan det va.

Men trots – eller tack vare – att jag sett så mycket skräckfilm så känner jag tämligen direkt om en skräckis ”funkar” eller inte. Och Dead Silence funkar. Se den med fördel en mörk regnig natt. Ensam. Eller uppkurad med nån i soffan, det går också bra. Men för maximal skräcknjutning bör man nog se den ensam. Med hörlurar. Det är sen gammalt.

Idag skriver Filmitch om The Sentinel och Sofia tar en liten välbehövlig paus.

Publicerat

THE CONJURING 2

Så kom då dagen då jag lyckades hitta sällskap modig nog att gå och se Conjuring 2 på bio!

För ja, jag kan erkänna mina tillkortakommanden, nos problemos. Att gå och se skräckfilm på bio ensam är ett sådant. Jag är lite harig på det viset, jag är inte riktigt bekväm med att hoppa en halvmeter av varenda jumpscare och sen riskera att hamna i knät på en främling bredvid. Det har nämligen hänt. Främlingen blev inte sur eller så men jag skämdes så mycket att filmupplevelsen blev lidande. Att hoppa och flaxa bredvid någon jag känner känns liksom…lugnare.

Så igår var jag lugn, jag var till och med riktigt lugn. Med Markus och Johan som biosällskap (vi såg faktiskt första The Conjuring också tillsammans) och en film som inte var i närheten så läbbig som jag trott tog jag mig igenom 154 minuter som en promenad i parken. I solnedgång. Med småtrötta kvittrande fåglar. Och sköna skor. Det var en smooooooth stund i biografen helt enkelt – även om jag flög ett par gånger och pulsen höjdes litegrann ibland. Konstigt vore väl annars? Det är ju ändå en rätt ryslig skräckfilm.

Det är samma folk bakom spakarna nu som i första The Conjuring, samma manusförfattare och James Wan regisserar. Stabil kille det där, han är väldans begåvad vad gäller att skapa en creepy stämning OCH han är duktig på personregi. Den stora anledningen till att The Conjuring 2 fungerar så pass bra som den ändå gör är nämligen skådespelarnas prestationer i kombination med välskrivna rollfigurer.

Vera Farmiga och Patrick Wilson spelar återigen huvudrollerna som paret Ed och Lorraine Warren som arbetar som medium/andeutrivare och den här gången får dom resa ända till en förort i norra London för att hjälpa familjen Hodgson där en av döttrarna, Janet, har blivit besatt av en demon. Janet spelas av Madison Wolfe och SOM jag tycker om henne! Hon är så himla mycket en ”vanlig tjej” och hon är otroligt bra på att visa känslor utan att det en endaste gång känns påklistrat, smörigt eller för mycket.

Det som gör att filmen är så himla lång är att det egentligen är två historier i en film. Dels får vi följa familjen Hodgsons öden och äventyr, rätt mycket innan Warrens kommer på besök och ganska mycket även med dom närvarande. Men första halvan av filmen handlar mycket om paret Warren hemma i USA och syner som Lorraine har som inkluderar en jävligt otäck demonnunna. Denna nunna ska naturligtvis få en egen spin-off-film så jag förstår varför den sidohistorien planteras rätt väl i den här filmen (du kan läsa mer om The Nun-filmen här).

Dagens film hade dock mått bra av en ansning i speltid, en trimning av berättandet, det hade den. Inte för att jag hade tråkigt, för det hade jag inte, men vissa scener kändes som upprepningar och vissa scener kändes för utdragna. Kanske är det petitesser i sammanhanget? Kanske är två timmar och fjorton minuter en vettig speltid för en vanlig skräckfilm?  Njaaaa….jag tycker nog inte det. Skräckfilmer och komedier håller mycket sällan för en speltid över två timmar.

Men scenografin är spektakulärt bra, effekterna är precis lagom och skådespelarna är som sagt oklanderliga. Så visst får filmen godkänt, så pass att jag säkerligen kommer se om den (när den kommer till Netflix). Om inte annat för att sy ihop början med slutet, för visst hör det ihop? Mysteriet med pojken med den randiga tröjan måste utredas men det får bli en annan dag.

Publicerat

FURIOUS 7 (IMAX)

Jag börjar från början.

Det är fjorton år sedan den första The fast and the furious-filmen hade premiär. En hjärndöd bagatell som inte föll mig det minsta i smaken. Av delarna två till sex har jag sett sporadiskt av tvåan, trean och femman och ingenting av fyran och sexan. Den här vuxenfranschisen av Disneyfilmen Cars har helt enkelt inte lockat mig alls.

Men nu befinner jag mig i New York och det var min tur att bestämma kvällssysselsättning. Med promenadtrötta trampdynor och en glödhet kärlek till IMAX-visningar fanns det liksom bara en sak att göra: passa på när chansen fanns! Att filmen ifråga kändes rätt trist var inget att göra åt, vi fick helt enkelt se den film som visades och erfarenhetsmässigt brukar det vara värt biljettpengarna bara att få se trailers på megastor duk.

Sonen såg fram emot sitt första IMAX-besök, dottern längtade efter att få sova i två timmar och jag….jag satt mest och sprattlade med fötterna och gjorde raketen om vartannat. Tittade mig runt omkring, kände doften av alla korvar, tacochips med dip och alla medhavda pizzaslices som åts med god aptit i salongen och kunde inte slita blicken från våra ”small sodas” som stod i läskhållaren. En liten läsk är alltså 1,2 liter. Sådärja.

Vad jag än hade väntat mig av Furious 7 så blev ingenting som jag trott. James Wan regisserar, det bådar gott, han har haft koll på prylarna i Saw, The Conjuring och Insidious. Men skräckfilm är en sak, det här är action, ren action, pojkaction, mansaction, gubbaction om man så vill. Furious 7  är en film som – om man vill vara spydig – hade platsat som handen i handsken 1989. Det är genustrist så man smäller av, kvinnorollerna är extremt få (om man inte räknar in stringbimbos med inzoomade stjärtskåror) och mansrollerna är som huggna i granit. Snubbarna är anabolapumpade och pratar i oneliners, även om viktiga saker. Och när dom pratar så läggs en hög pumpande bakgrundsmusik på för att verkligen förstärka det där tuffa/coola/viktiga/machoaktiga som sägs. Trist, som sagt, men också alldeles….alldeles….(jag blir fan tårögd nu) UNDERBART!

Vilken jävla resa alltså! Vilken sjukt underhållande film! Visserligen kan IMAX-formatet rädda vilken skräprulle som helst från ett underkänt betyg men här snackar vi en film som verkligen gör sig på stoooor duk. Flera av actionscenerna är så spektakulära att dom hade platsat i vilken James Bond och/eller Mission Impossible-film som helst och DET trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se. Jag trodde på däckbrännande scener med närbild på gasande fötter, perfekt  polerade karosser och värstingfälgar och visst, jag fick det med men jag fick det i kombination med hundraprocentig hjärndöd tokaction från början till slut.

Vin Diesel är cool som alltid och jag kan inte sluta tänka på hur lik han är Adam Sandler i sitt sätt att agera. Och den där Groot-hesa rösten är så mysig. Paul Walker är som bekant död och det var intressant att se hur dom löst det problemet i filmen. Snyggt jobbat säger jag, slutet var väldigt fint och det snyftades lite i salongen (dock var jag inte en av dom skyldiga för EN gångs skull). Dwayne Johnson har överarmar som ser ut att vara på sprängningsgränsen och hur han lyckas uttala sina manusrader med hedern i behåll är en gåta men jag köper det även om jag fnissar till några gånger för att det han säger låter så jävla korkat.

Kurt Russell har en ganska stor biroll och det är alltid kul att se honom och Jason Statham spelar Bad Guy och jävlariminlillalåda vad han är BAD. Och BRA. Perfekt castad för rollen!

Filmens sista jakt-del hade kunnat kortas en hel del men förutom detta finns inte mycket att klaga på. Påkostat och helt jävla galet tokigt härligt kreativt och en väldig positiv överraskning sett till mina förväntningar. Betygsmässigt känns en lagom-trea alldeles för snålt och trots att jag vet med mig att det är IMAX:en som gör att filmen stjälper över på en redig stadig fyra så är det så det är, det är min upplevelse av filmen och den upplevelsen går inte av för hackor.

Om sonen var nöjd med IMAX-visningen? Oh yes! Nu förstår han äntligen vad jag tjattrar om. Om dottern var utsövd efter filmen? Nej, inte direkt. Hon sov inte en blund. Hon försökte men det gick inte, filmen var ”alldeles för bra”.

Publicerat

DEATH SENTENCE

Regissören James Wan känns som en gammal god vän efter att nyligen ha sett Saw-filmerna (även om han bara regisserade ettan vilket i sin tur inte är så ”bara”). Det var å andra sidan inte alltför länge sedan jag såg Insidious, Insidious 2 och The Conjuring. Han är en spännande regissör helt klart. Duktig. Effektiv. Smart.

När jag skulle göra min topplista för 2007 dök Death Sentence upp som en osedd film, kanske en joker, nåt jag missat och borde se innan listan gjordes klar. James Wan regisserade, filmen gjordes tre år efter Saw och det var en hämndrulle med Kevin Bacon i huvudrollen. Det kändes som det kunde bli ganska bra och det tycker jag det blev. Ganska bra.

Det här med föräldrar som försöker fungera/överleva när deras barn dött är en tacksam utgångspunkt i ett filmmanus. Det är lätt att känna igen sig och det är lätt att bli känslomässigt engagerad men precis som att jag ofta kan bli irriterad när det slängs in en gullig hund i manus (för att få ett åååååååååå från publiken) så kan jag reta mig på hur enkelt till synes väl fungerande fäder blir till mördarmaskiner på film. Allt som krävs är sorg, frustration och hämndbegär sen går reptilhjärnan i spinn som om det inte fanns en morgondag.

Death sentence har många svaga delar men filmens starkare scener gör att jag ser mellan fingrarna mer än jag kanske borde. Kevin Bacon är bra som pappan, sonen Lukas spelad av Jordan Garrett är suverän och Aisha Tyler som Detective Wallis skulle jag vilja ha som bästis.

Scenerna i parkeringshuset, den gråtande Lukas, familjen på vardagsrumsmattan och en ledsen pappa på sjukhuset har bitit sig fast men resten av filmen är ack så lökig tyvärr. Och Kelly Preston och John Goodman är dunderlökar i sammanhanget.

Sofia , Christian och Addepladde har också sett filmen.

Publicerat

INSIDIOUS CHAPTER 2

Precis som att man ibland ser en gammal bekant på stan precis dagarna efter att man tänkt mycket på hen så kan filmer ibland dyka upp på dom mest konstiga vis.

Jag håller som bäst på att titta igenom ett gäng filmer som börjar på S och slutar på AW inför ett kommande tema och det känns som att jag spelar filmnörddomino med mig själv nu.

James Wans första långfilm som regissör var Saw. Han skrev även manus tillsammans med en man vid namn Leigh Whannell. Leigh Whannell hade även en roll i Saw, det var han som var Adam, den mörkhårige inlåste mannen som låg i badkaret i början av filmen. Sen skrev Leigh Whannell ett filmmanus alldeles själv som fick namnet Insidious och när den skulle filmas stod James Wan bakom kameran. Och nu är det dags för uppföljaren och då gör dom en repris från Saw anno 2004, Whannell och Wan skriver manus tillsammans och Wan regisserar.

Den första Insidious-filmen hade en hel del mervärden som jag på sätt och vis tycker är härliga men samtidigt fysiskt jobbiga (min recension och förklaring går att läsa här) och det var dessa mervärden som gjorde att jag avstod från att se Insidious 2 på bio. Bioaffischen gjorde sitt till också. Fy fan. Fy fan alltså. Har man sett en jobbigare filmaffisch än denna någon gång förut? Nejfördetharmaninte! Jag vill fan inte se en bebis i gåstol råka ut för en massa skit. Jag vill inte! Eller jo, det vill jag ju visst….också. Känner mig som Gollum invärtes, det är många schizoida känslor nu men samtidigt har jag väntat så länge, nu får jag helt enkelt sätta mig bakom en kudde (eller servett).  NU ÄR DET INGEN ÅTERVÄNDO. Nu ska filmjäveln ses!

106 minuter senare.

.

.

.

Gulp.

.

.

.

Okej.

Filmens huvudperson är precis som i första filmen Josh Lambert (Patrick Wilson). Den här filmen börjar med att vi får se Josh som barn och att ett medium ska hjälpa honom bli fri från den ”kvinna” som förföljer/hemsöker honom och familjen. Att vara medium alltså, vilket jobb! Arbetsmiljöverket borde ha ett och annat att säga till om där. Skyddsombud, existerar det? OB-ersättning? Risktillägg?

Nu försöker jag skoja till det lite här men det är mest för att det var ganska så läskigt i början. Jag hade behövt dricka mitt the ur pipmugg. Ute var det alldeles kolsvart och regnigt men vad tusan ska man göra, solen kommer inte skina på ett halvår. Å andra sidan hade jag så nära en bioupplevelse man kan komma i min egen hemmiljö, inga störande moment och inga barn som ville se filmen (inte ens när jag försökte muta med pengar och glass), det enda som lyste upp nattmörkret var en gran.

Musiken i filmen är både superenerverande, jättehög och grisäcklig. Det är uppretade stråkar på maxvolym mest hela tiden. Sen är det det där med stora linneskåp gjorda av massivt trä. Såna möbler borde inte gå att sälja längre, inte till någon som har sett den här filmen eller The Conjuring i alla fall. Vem fan vågar stoppa in näven innanför såna dörrar? Vem gör det frivilligt när det finns byråer och Ikeaskåp?

Första halvan av första Insidious-filmen var sjukt bra, sjukt spännande, sjukt otäck, ja….sjuk helt enkelt. Sen började man få lite svar och när man får se det otäcka är det inte så otäckt längre. I den här filmen har vi liksom redan alla svar, vi som sett ettan vet familjen Lamberts hemlighet och dom själva vet den också. Där försvinner lite av filmens ”grej”. Insidious 2 är fortfarande en bra skräckfilm och jodå det hoppas till både en, två, tre och fyra gånger (okej fem då) (sex) (kanske sju) (inte åtta, lägg aaaaav!) men som helhet tycker jag ettan är en starkare film än tvåan som är aaaaningens urvattnad.

Men barn i skräckfilmer ÄR inte att leka med.

Publicerat

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.

Publicerat

INSIDIOUS

Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.