Ännu en film i raden av alla som handlar om att det där lilla i livet egentligen är det stora Som hur vardagen ser ut för en strax-under-trettio-årig kille vars mamma är svårt sjuk i cancer. Hur går dagarna? Hur reagerar han? Hur orkar han? Hur går det med framtidsutsikter, dejtande, partyprisselivet? Jobbsökande? Drogande? Sorgbearbetning?
James White spelas av Christopher Abbott (Charlie i Girls) och han är jättebra trots att han är en smula lik Kit Herrington (Jon Snow i Game of Thrones). James sjuka mamma spelas av Cynthia Nixon (Miranda i Sex and the City) och ska jag skriva direkt från hjärtat (vilket jag givetvis ska) så tycker jag inte hon är jättebra på att spela någonting annat än Miranda i Sex and the City. Jag får lite klåda av henne, kan inte specificera det bättre än så.
Det här är en film som vunnit en massa priser, bland annat publikens pris på Sundancefestivalen 2015 och den visades på Stockholms Filmfestival förra året. I min värld är det här urtypen av en festival-indie-film och som en sådan är den helt okej.
