Camiel Borgman (Jan Bijvoet) bor i en underjordisk grotta av något slag. Filmen börjar med att två män tillsammans med samhällets präst ger sig ut i skogen för att slå sönder Borgmans boende och kanske även honom själv. Jag skriver kanske för jag vet inte, jag vet inte vad männens agenda är, jag vet inte varför och jag vet inte vad Borgman gjort. Allt är tämligen oklart.
Borgman tvingas i vilket fall fly och beger sig in i ett välbärgat villaområde. Han ringer på hemma hos Richard och Marina, ett par som inte behöver vända på kronorna. Han ber om att få ta en dusch men blir inte insläppt, inte till en början i alla fall.
Borgman är en film som skulle kunna vara släkting till Michael Hanekes vidriga men fantastiska Funny games. Dessa båda filmer rör sig i samma känslosfär och ger mig samma molande magvärk när jag tittar. Att människor kan vara så beräknande, så råa, så falska, alltså jag vänjer mig aldrig. En annan jämförelse handlar såklart om att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att få se, jag kan inte kan läsa av historien. Det är en scen i den här filmen som är så speciell att jag sätter mig upp alldeles rakryggad i soffan, lägger huvudet lite på sned, rynkar näsan och tänker ”måtte ingen dåre få idéer nu”. Det bjuds på en lite kreativare synvinkel på ”ståplats i Nybroviken” om jag uttrycker mig milt.
Jag tycker Borgman är en mycket sevärd film, inte enkel men heller inte svår, inte otäck på skräck-vis men obehaglig som satan. Det var även Hollands Oscarsbidrag 2014 vilket kan vara bra veta om man gillar att suga i sig den typen av information – vilket jag gör.
Borgman kan hyras på Triarts hemsida.