Redan ett par minuter in i filmen hoppar jag till så att jag nästan slår till killen till vänster om mig. Det känns bra. Alltså….det känns inte bra att sopa till en okänd människa (tänk inte ens tanken, ingen regntunnegate igen nu!) men stämningen känns bra. Härligt. Spännande. En belgisk skräckfilm som handlar om unga pojkscouter i skogen och ett monster av nåt slag, kanske kan det bli nåt annorlunda av det här, nånting bra.
85 minuter senare reser jag på mig och har inte varit i närheten av att hoppa till sen förtexterna. Det är okej. En film kan absolut vara bra även utan jumpscares. Men varför har jag sån träsmak? Var filmen två timmar lång eller?
Cub visade sig vara en film som jag länge trodde skulle vara något annat än den blev, det vill säga standard rätt igenom. Jag gillade idén, jag gillade inte att man fick se ”monstret” direkt i början. Jag gillade premissen med scoutläger, jag gillade inte att personerna var så störiga och jobbiga att jag önskade livet ur dom tämligen direkt. Jag köpte idén med pojkscouter och att dom hade två manliga ledare men när det kvinnliga inslaget kom med i bilden fick jag en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Hon är ung, hon är blond och hon har scoutkläder men shortsen är utbytta mot en kortkort klänning OCH hon är givetvis den mest omhändertagande av dom tre vuxna OCH hon är kock OCH hon börjar givetvis hångla med den av ledarna som är icke-snällis (han verkar helt genomstörd om nån frågar mig)!
Det finns två självklara slutsatser jag kan dra av att ha sett den här filmen: det kommer att komma en Cub 2 och jag kommer att lyssna jättemycket på soundtracket. Musiken är kanon, som hämnad från vilken kolsvart synthkällare som helst.
Cub har visats klart på Stockholms filmfestival.