Etikett: Jane Campion

Publicerat

Fredagsfemman #164

5. Bloodline

Den där nya Netflix-serien Bloodline, kan nån berätta mig för mig what the fuzz is all about? Jag har sett hela serien nu och för varje avsnitt som gick tänkte jag NU måste nånting hända, NU vänder det, NU blir det en twist, nånting jag aldrig sett förut. Men det kom aldrig nåt. Och den där berättarrösten, den manliga varianten av den kvinnliga i Desperate Housewives….varför? Serien får 2/5 och då är jag ganska snäll.

.

.

.

4. Jobb-bio

Imorgon är det dags för årets andra jobb-bio, då ska hela färgbutiksgänget gå och se filmen Home. Ena trailern är lysande, den andra not so much så det känns som filmen kan bli både flipp eller flopp eller nånting där emellan. På söndag kan du läsa vad vi tyckte.

.

.

.

3. Jane Campion kommer till Stockholm

Den 26 april kommer den mästerliga regissören Jane Campion till Stockholm och med anledning av det visar Cinemateket alla hennes filmer under våren. Mer info finns här, här kan du köpa biljett för att närvara vid samtalet och här kan du läsa mina tankar om hennes filmer när jag hade min Jane Campion-vecka.

.

.

.

2. Ruth Wilson

Jag har sett henne i Luther och Saving Mr Banks och hört hennes röst i Locke men det är i TV-serien The Affair som jag verkligen kan säga att jag fattar grejen med Ruth Wilson. Grym är hon. Grym!

.

.

.

1. Blåst på The Jinx-konfekten

Så är man med på HBO Nordic-tåget. 79 kr/månad känns det helt klart värt speciellt nu när Game of Thrones snart börjar igen. Och jag blev så GLAD när jag såg att The Jinx fanns att se där, serien jag läst om och varit nyfiken på ett tag. Så jag börjar titta, tycker det är lite luddigt men vafan, så kan det vara ibland, det är väl bara att härda ut lite, snart är jag inne i historien. Hjärnan får jobba lite i alla fall. Så tar avsnittet slut och jag ska se nästa men då märker jag att det är det SISTA avsnittet jag sett! Avsnitten är listade i ”fel” ordning och jag gjorde dundertabbarnas dundertabbe. Känner mig både svindum och lurad och framförallt totalblåst på The Jinx-konfekten.

.

 

Publicerat

Fredagsfemman #132 – Tips från coachen

5. TV-serietips: Top of the lake

Som av en slump ramlade jag över denna TV-serie på Netflix, en serie som på ytan känns som ett smörgåsbord av manshat, som ett frosseri i detta. Ser man serien och vägrar tänka ett steg längre så förblir den just det, orkar man öppna ögonen blir den nånting mycket mer än så. Men visst kan jag sakna nån enstaka manlig karaktär som beter sig det minsta schysst och mänskligt. Jane Campion är kvinnan bakom det hela, både som manusförfattare och regissör (med viss assistens här och där). Sevärt är det hur som helst och endast åtta delar.

.

.

.

4. Resetips: Gå på bio i andra länder

Jag försöker att alltid gå på bio i alla länder jag reser till. Hur det funkar på andra biografer, vilka filmer som visas, det är alltid lika spännande att ta del av och det säger mer än man tror om landet man befinner sig i. Jag var precis på en grekisk ö som på en multibiograf visade Trans4mers, nya X-men, 12 years a slave och 3 days to kill (med Kevin Costner) och samtidigt den arabiska filmen Ajami från 2009 OCH Lars von Triers Dogville (från 2003)! En spännande och modig repertoar om nån frågar mig.

.

.

.

3. Lästips: Vår doldisdeckardrottning

Hon är född 1979. Hon har inte varit med i Let´s Dance eller På Spåret. Däremot har Kristina Ohlsson arbetat som säkerhetspolitisk analytiker och rådgivare för Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrelsen, Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan samt som ”Counter Terrorism Officer” på OSSE i Wien. Man får liksom en känsla av att hon vet vad hon pysslar med när man läser hennes böcker. Hon har koll. Det är klart att det är fiktion det handlar om, det är underhållning, det är snabbmatsdeckare men det är samtidigt så väldigt bra tycker jag. Min semesterfavvoläsning varenda sommar – helt klart!

.

.

.

2. Aktivitetstips: Gå på bio!

Om du vill resa men samtidigt vill/måste stanna hemma finns det inget bättre än att gå på bio. Att drömma sig iväg till andra platser och få se andra länder. Idag har Ruben Östlunds Turist premiär och Steve Coogan ska ut och resa och immitera brittiska skådespelare med sin polare igen i The Trip to Italy. Och i onsdags var det gubbamyspremiär för Expendables 3 där det bombas, skjuts och flygs runt om i världen. Imorgon kan du förresten läsa min recension av den sistnämnda filmen här på bloggen.

.

.

.

1. Podtips: Hundra år av skräckfilm

Det finns en podcast som är mums filibabba för alla oss skräckfilmstokar. 100 Years of Horror heter den. Mannen bakom podden kallar sig The Phantom Erik och reglerna är enkla: han ska ta sig genom hundra år av skräckfilm (med start 1912 och han är snart i mål) och han väljer ut en film per årtal som han gräver ner sig i. Inga remakes, sequels eller prequels.  Här kan du se årtalen och klicka dig fram till filmerna och här kan du lyssna (självklart kan du hitta podden på Podcaster och andra podd-appar också). Jag har verkligen fastnat för Eriks lugna stämma och smårysliga bakgrundsmusik, jag har fått flera nya filmtips och jag har fått en väldig lust att se om gamla favoriter. Kan inte bli annat än en topplacering denna vecka!

Publicerat

RED HILL

En av dom allra roligaste upptäckterna med Twitter var när jag började följa Sylvester Stallone. Satan, det var häftigt! Det är förresten fortfarande häftigt och framförallt är det en svindlande tanke att veta att han sitter där med sin mobil i sin kralliga näve och försöker få till sköna tweets precis som oss andra. Att han skriver som han pratar gör det bara ännu coolare. När han tar i skriver han med STORA BOKSTÄVER så det är superlätt att höra hans röst genom orden.

För ett par månader sedan började han läcka info kring filmen Expendables 3. Det twittrades om Wesley och att han ”calling SEAGAL this morning”. Sånt gör en sån som jag alldeles lycklig. Direktinfo från källan. Inga mellanhänder. Bara…stort!

Sen kom tweetet angående regissören. Stallone  skrev ”The director is an Aussie….” och genast kom det gissningar. Snubbar twittrade in förslag på Phillip Noyce, Russell Mulcahy, Paul Hogan (!?) och Greg McLean. Självklart kunde jag inte hålla mig. Jag måste ju svara.

”Jane Campion? ;)”

Jag vet, det är inte snyggt att skratta åt sina egna skämt men jag tyckte banne mig jag fick till det där. Hade det inte varit spännande om Jane Campion regisserade Expendables 3? Kom igen, säg inte att jag har fel, det hade varit ett filmhistoriskt mirakel om detta skett och en milstolpe i actiongenren. Jag fick självklart inget svar på mitt tweet men jag VET att han läst det, att han tänkt tanken att nåt miffo med flätor och hundnamn gissade på Jane Campion och måste vara efterbliven. Det är stort. För mig är det det.

Hur kom jag då in på detta här och nu? Vad har Red Hill med stallonetwitter att göra? Jo, jag ska berätta. Patrick Hughes är den gemensamma nämnaren. Han har regisserat kortfilmen Signs (finns att se på youtube, klicka här), han regisserade Red Hill och det är alltså han som är ”the aussie” som ska regissera Expendables 3. Ingen Campion alltså men väl en ung snubbe som Stallone handplockat och uppenbarligen tror på. Klart jag måste hyra Red Hill och se vad det är för tjomme och vad det är för film som imponerat så på min stora favvis.

Red Hill är en modern variant på spagettiwestern med skådespelare som pratar med australiensisk brytning. Ganska flyhänt filmat (flyhänt är ett bra ord, det är också ett ord jag inte kunde innan jag lärde känna Sofia), filmen känns ganska fräsch och lätt trots att jag vet att den är motsatsen – precis som yoghurtglass.

Fast jag säger nja. Jag röstar fortfarande på Jane Campion.

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: HOLY SMOKE

Ruth (Kate Winslet) är en äventyrslysten ung kvinna som åker till Indien med sin bästa väninna för vad dom tror ska bli ”en vanlig resa”. Istället blir Ruth som hypnotiserad av en indisk guru vid namn Baba som får henne att förändra sin syn på livet och våga vägra åka hem till Australien igen. Men väninnan åker hem och berättar direkt för Ruths bekymrade föräldrar om vad som hänt. Ruth är konstig, Ruth har kastmärke i pannan, Ruth tror på nya saker, hon har blivit andlig, hallå, nåt måste göras! Det ”nåt” som görs är att Ruths föräldrar anlitar en amerikansk typ av andlig utdrivare som ska få Ruth på banan igen.

Utdrivaren PJ (Harvey Keitel) är en snackpåse av guds nåde med mer olöst skit i bagaget än Ruth och när dom två möts blir det en massiv krock på många plan. Att krocken skulle resultera i en sexuell relation trodde kanske ingen av dom och definitivt inte jag för Harvey Keitel är ungefär lika het som en kåt, uttorkad och mustaschprydd Timon i den här filmen. Kate Winslet är däremot jättefin precis som alltid, naturligt perfekt trots att hon i en scen kissar på sig (?) bara sådär. Jag fattar inte varför, jag får heller ingen förklaring och ingen som jag pratat med om filmen hade ens tänkt på den scenen vilket jag tycker känns aningen märkligt. Nåja. Hela filmen är märklig så en scen mer eller mindre spelar kanske ingen roll?

Jane Campion har skrivit manus tillsammans med sin syster Anna och det skulle förvåna mig mycket om filmen INTE är självbiografisk i viss mån. Nån av dom eller någon nära bekant måste ha berättat rykande rökelsedoftande reseskildringar från Indien samt haft erotiska sammankomster med en surikat, jag finner ingen annan lösning.

Jag såg den här filmen i början av 2000-talet och mindes den som rätt okej (men inte mer) men nu när jag såg om den slog det mig hur rolig första halvan av filmen är. Mamman, Julie Hamilton, är lite av ett komiskt geni när hon tar sitt pick, pack och Ventolin och åker till Indien för att hämta hem dottern och när hennes roll i filmen försvinner så försvinner också det mest sevärda tycker jag. Den börjar på en stark trea och slutar på en svag tvåa och däremellan sitter jag mest förundrad.

Visst förstår jag att det inte kan vara en enkel match att toppa Pianot och Porträtt av en dam men hallå, nån form av självkritik måste väl ändå finnas? Eller är det så att Jane Campion nått översta baslägret i sin karriär och nu finns det bara en väg ner och den är jävligt snårig och väskbäraren Pedro har dragit med åsnan.

Det är två dagar kvar på detta tema, två filmer, två upplevelser. Två chanser som kan säga att jag har fel – eller kanske rätt. Jag vill gärna ha fel. Jag gillar ju Jane Campion!

Publicerat

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: PIANOT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ada MacGrath (Holly Hunter) har ingen lust att prata. Hon var sex år när hon slutade och har inga planer på att börja igen. Hon kommunicerar med teckenspråk och genom sitt älskade piano. Nu ska hon, hennes dotter, alla koffertar OCH pianot forslas från Skottland till Nya Zealand och till mannen som snart ska bli hennes äkta sådana. Alistair (Sam Neill) heter han.

Alistair är en handlingens man, en hård karlakarl som inte är mycket för bjäfs och starka känslor och första anblicken av Ada var kanske inte det han först trott. Att bli bortgift bara sådär kan inte vara någon lek, det finns liksom ingen återvändo varken för mannen eller kvinnan hur dålig kemi det än är mellan dom.

Jag såg Pianot för första gången när den kom (1993) och för andra gången alldeles nyss. Det är ett tjugoårigt gap, ett gap som har fått mig att se filmen med helt nya ögon. När jag såg den första gången älskade jag bilderna, musiken och Sam Neill men jag hade ohyggligt svårt för Holly Hunter, Anna Paquin och Holly Hunters frisyr. Den var som en äcklig kvinnlig variant av männens skepparkrans och den gjorde mig irriterad. Att Anna Paquin fick en Oscar för Bästa kvinnliga biroll endast 11 år gammal kunde jag inte riktigt förstå. Jag tyckte mest att hon var ett barn med ovanligt uppspärrade ögon.

Nu när jag ser den inser jag hur otroligt bra Holly Hunter gör den här rollen, hur hon går in i den med varenda kroppslig cell och att hon sannorlikt hade kunnat lägga av sitt skådespelande efter detta då hon aldrig kommer att kunna göra något liknande igen.

Jag tycker fortfarande om Sam Neill men Harvey Keitel är den som växt mest i mina ögon. Hans saftiga uppenbarelse när han naken dammar av pianot la jag knappt märke till sist, som 21-åring var han antagligen inte min typ av man. Sam Neill däremot, han har varit det sedan urminnes tider. Anna Paquin då? Vad tycker jag om henne när jag ser på henne med vuxna föräldraögon? Hon är FENOMENAL. Hon är FANTASTISK. Så många barnskådespelare jag sett genom åren och som gett mig stora skälvan, alltså, hon är något helt unikt i den här filmen. Jag punktmarkerar hennes ögon, försöker se om hon för en sekund eller två tappar fokus men nej, hon är där, hon är precis lika inne i sin roll som Holly Hunter vilket är ovanligt att ett barn klarar av.

Nu när jag skulle se om den fastnade min blick av en slump på en recension på Lovefilms sajt. En kvinna som kallar sig Olga från Sundbyberg skrev ”Alla mäns dröm, en kvinna som inte har någon röst” och det är en mening jag inte riktigt kan släppa. Filmen fick en helt ny infallsvinkel av dom där orden. Är det så att Drömkvinnan inte kan prata, tycker män så? Hur många extra dimensioner får Holly Hunters karaktär bara av det faktum att hon inte säger nåt? Skulle filmen ens funka om hon inte var stum?

Det finns många frågor och kanske finns det många svar, eller inga alls, jag vet inte. Jag ser klart filmen och bestämmer mig för att låta den vara precis som den är, att inte tänka på om snubbar vill att kvinnor ska prata eller inte för det är inget stort problem. Däremot är Pianot en film som växt och som nu är det närmaste perfektion man kan komma. Det är vackert, det är sorgligt, det är dramatiskt, passionerat och fint och jag lyfter på mössan och kapitulerar från hjässan till stortånaglarna. En klassiker är vad det är!

1993:

2012:

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: EN ÄNGEL VID MITT BORD

Om jag säger sanningen så handlar En ängel vid mitt bord om författaren Janet Frames uppväxt och liv. Om jag känner för att häckla en smula så handlar filmen om att ha samma frisyr från det man föds till man dör, för det har Janet Frame, ett frodigt högväxande härligt krulligt rött hår som är så väldigt kännetecknande för henne OCH för denna film.

Har du sett filmen så är håret det första du tänker på, har du inte sett filmen men känner till den så är det fortfarande håret som är det iögonenfallande. Har du ingen aning om vad det är för film, ja då räcker det att du tittar på bilden här bredvid så förstår du vad jag menar.

Janet växer upp i en liten by på Nya Zeeland som ett ganska annorlunda barn rent utseendemässigt. Jag tror att dennes uppenbarelse (tyvärr) hade gjort henne supermobbad i många svenska skolor men hon verkar vara förvånandsvärt ”med i matchen” och att hon hamnar i trubbel ibland har ingenting med detta att göra eller att hon lär sig ordet ”knulla” av sin jämnåriga kamrat Polly. Sånt händer, sånt händer oss alla när vi växer upp. Vi hamnar i skiten, tar oss ur det och lär oss nåt på köpet.

Det som slår mig när jag ser den här filmen är att ganska lite händer Janet under årens lopp. Hon blir äldre, byter gröna kläder, smalnar av men annars är hon samma lika. Samma kvinna som gråter vid minsta motgång, samma kvinna som osäkert tilltalar både främmande och bekanta, samma pinsamt bortkomna författarämne och jag vet inte riktigt vad det är hon vill berätta om sitt liv. Filmen är ändå baserad på hennes självbiografi(er) så nånting är det ju som hon själv tycker är intressant med det hela.

Det jag finner mest häpnadsväckande är att hon 1947, vid 23-års ålder, fick diagnosen schizofren och blev inlagd på mentalsjukhus för att sju år senare komma ut ett otal elchocksbehandlingar senare och få reda på att diagnosen var FEL. Hon var dessutom millimeter från att bli lobotomerad och egentligen var hon alltså inte ens sjuk men inget av detta finns med i filmen.

Som film betraktad är den lång, bitvis ganska trist men med tre olika skådespelare som Janet som alla tre är HEEEELT fenomenala! Karen Fergusson som den yngsta, Alexia Keogh som tonåring och Kerry Fox som den vuxna Janet gör filmen till den storfilm den faktiskt är – även om den inte faller mig hundraprocentigt på läppen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: SWEETIE

Den här veckan blir annorlunda på många sätt, både för bloggen och för mig.

Jag har ett tema som sträcker sig över sju dagar med regissören Jane Campions alster i fokus medans jag själv befinner mig på annan ort för att må gott och i samband med att detta tema går i mål fira min 40-årsdag.

Nästa vecka blir lite mer ”som vanligt” på bloggen även om jag även den veckan försöker förhindra att min albinokropp får värsta solsvedan. Under dessa två veckor har jag inte möjlighet att svara på kommentarer och mejl lika frekvent som vanligt men till att börja med, sju dagar i sällskap av en av världens bästa regissörer är inte kattskit, eller hur?

Efter att ha gjort regisserat en handfull kort-och-TV-filmer fick  nyazeeländskan Jane Campion chansen att 1989 göra sin första riktiga långfilm. Manus skrev hon själv och för det vann hon AFI Award (Australien Film Institute) för bästa originalmanus. Att få ihop ett komiskt drama om familjära olägenheter och psykisk ohälsa är inte det lättaste men det är ett riktigt bra försök.

Kay (Karen Colston) har via en spåkvinna, en kaffekopp och lite sump fått reda på att hennes drömman kommer att ha ett frågetecken i ansiktet. En nyförlovad man vid namn Louis (Tom Lycos) har ett födelsemärke i pannan och en mörk hårlock som tillsammans bildar ett frågetecken i Kays fantasi och hon ger sig fan på att få honom, hans femtiofem minuter som förlovad till trots. Det gick bra, ett tag, ända tills Louis planterar ett träd på tomten som har lite för gula blad och Kay tappar lusten och kärleken helt.

Kays syster Dawn, även kallad Sweetie (Genevieve Lemon) kommer på ofrivilligt besök och vänder upp och ner på Kays och Louis redan ickefungerande värld. Hon är psykiskt sjuk, har legat inlagt på mentalsjukhus tills alldeles nyligen och med sig har hon sin ”manager” Bob, en torftig man lika sjuk som Sweetie som ska göra henne till stjäääärna.

Som om inte detta är nog så dyker kvinnornas pappa upp och jättegrytan av potatismos är liksom komplett. Ner med allt jox i kastrullen bara, problem, psykmedicin, uppväxt, frustration, sex, föräldrar, barn, kärleksrelationer, känslostörningar och rör sen om med en Jane Campionsk jätteslev. Kvar blir en maträtt som inte är lättsmält men den går faktiskt rätt bra att äta ändå. Det är en modig och uppfriskande långfilmsdebut där hon inte valt en enda lätt väg men hon hittade fram till slut. Å andra sidan är lätta vägar och genvägar inte Jane Campion stil alls, men det visste varken hon eller jag – då.

Filmen är inte enkel att få tag på men efter mycket fipplande hittade jag den på Youtube av alla ställen. Visserligen är den uppdelad i avsnitt och det blir lite klickande men hey, det funkade! Här är länken.

Publicerat

Fredagsfemman # 31

5. Johan Therorins samlade verk ska bli film

Jag håller på att ta mig igenom Johan Theorins böcker (har avverkat Sankta Psyko och halva Skumtimmen och dom andra två ligger och väntar i min pockethög) och jag är inte helt övertygad om författarens storhet. Kanske faller jag lite mer pladask åt filmatiseringarna nu när Daniel Alfredsson ska regissera Skumtimmen med Lena Endre i huvudrollen.

 

4. Jane Campion

Den här begåvade regissören var med på listan redan när det var #19 men nu är hon faktiskt mer aktuell än någonsin – i alla fall på min blogg. Hela nästa vecka förvandlas Fiffis filmtajm till en slags Jane Campion-camp och det har varit med stor glädje och entusiasm jag har tagit mig an hennes filmer. ALLA hennes filmer.

 

3. Cosmopolis

Idag har David Cronenbergs nya film Cosmopolis premiär, en film jag sett fram emot SÅ länge. Jag vet i nuläget inte hur det ska gå till men jag hoppas få tid att se den i helgen. Kanske går den som arla-morgonstundsbio imorgon bitti eller som nattbio natten mot typ måndag?

 

 

2. Filmspanarträff imorgon

Tiden går fort när man har roligt och nu har det gått en månad sedan sist. Tyvärr kan jag inte vara med på träffen imorgon så jag har en vikarierande samordnare denna gång: Henke från Fripps filmrevyer. Så har du en filmblogg och vill hänga på, mejla honom så berättar han hur det går till (frippsfilmrevyer@gmail.com)

 

1. Semester.

Jag kan inte fatta det. Det är dags.

Snart. Väldigt snart.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 19

5. Polska hantverkare

Jag träffar polska hantverkare så gott som dagligen i mitt jobb och många av dom är otroligt duktiga. Att dom får kämpa mot fördomar och andra mindre nogräknade hantverkares arbetsinsatser hör till vardagen men det dom antagligen inte har trott är att deras nationalitet och yrke skulle kunna bli till en huvudroll i en svensk thriller. Mörkt vatten heter filmen och den och går på bio nu. Undrar om det blir lättare eller svårare att få jobb för mina polska vänner efter detta? Min gissning är att det inte spelar någon roll. Jag tror inte det här är en gå-man-ur-huse-film direkt.

 

4. Spanska fönsterputsare

Det här har absolut ingenting med varken film eller TV att göra men då jag för första gången i mitt liv tog hjälp av en fönsterputsfirma för att tvätta mina fönster och det kom en flink spanjor som såg till att jag kan se UT genom mina fönster (jag har provat att tvätta själv, många gånger, men det blev bara värre och värre, kladdigare och kladdigare och när solen låg på såg glasen snarare ut som baksidan av en smutsig spegel). Nu kan persiennerna vara uppdragna utan att jag behöver skämmas och det blir lite ljusare i rummet när jag tittar på film men vad tusan gör det? Det är ju sommar. Sa jag förresten att jag har rena fönster?

 

3. Franska skådespelare

Efter att precis ha sett en riktigt riktigt bra fransk film (recension kommer på söndag) med en hel drös fabulösa franska skådespelare och med min nya kärlek Omar Sy i en av huvudrollerna måste dom – han – upp på veckans lista. Vilken energi den här killen har! Vilken utstrålning! Jag vill gå salsakurs (igen) men bara om han blir min lärare och bara om ingen annan är anmäld till kursen. Varför just salsa? Take a guess.

 

 

2. Nyazeeländska regissörer

Då ett av mina kännetecken är att jag är fröken framförhållning på ett nästintill analt vis har jag i dagarna sett och skrivit klart det som ska bli ett tema framåt hösten: Jane Campions samtliga filmer. Men trots att det är många veckor dit och trots att jag inte tänker ge en hint om vad jag tycker om filmerna så har jag läst att SVT kommer visa några av hennes filmer i sommar, hundra procent reklamfritt och härligt. Så håll koll i TV-tablån och vik några timmar åt detta, bara ett tips sådär i all välmening. För oavsett vad du kommer tycka om filmerna så är det långt mycket skönare att se film utan reklam än med.

 

1. Svenska fotbollsspelare

Idag är det dags igen! Idag ska sverigetröjorna på, fotbollslamporna på balkongen ska tändas, det ska sjungas Global Fussball ooookeeeeeeeej och hela familjen är superengagerad. Det är sommar, det är fotboll, det är spännande, Sverige är med i ett stort mästerskap och det är SÅ kul att få vara med om detta igen trots det formidabla bottennappet i måndags. Jähäääääy! Nu glömmer vi Ukraina, nu köööööör viiiii! Hoppet och Anders Svensson är det sista som överger människan.