Nu när remaken av den klassiska skräckfilmen Evil Dead kommer på DVD – och jag missade den på bio (!) – passar jag på att grotta ner mig riktigt ordentligt och köra en helkväll framför TV:n.
Jag har sett originalet förr men det var många år sedan nu och då jag inte har den i superfärskt minne ville jag se om den innan det var dags att se den nya. Ville liksom känna av vajbsen och kunna jämföra dom på ett genomtänkt vis.
Handlingen i dom båda filmerna är densamma. Fem ungdomar åker till ett ödsligt fallfärdigt hus mitt ut i skogen där dom hittar The Book of the dead och det börjar hända läskiga saker. Demoner och prylar. I originalet är det den långe mörke snygge ”Ash” (Bruce Campbell) som är den naturliga ledaren och han som får hångla mest och dom andra fyra är ovanligt bleka.
Evil Dead är för Sam Raimi vad Duellen är för Steven Spielberg. Det är ungdomligt frustande, det är en uppvisning i ren vilja. Raimi är som en obstinat tonåring som tror att han kan allt och vet allt och det är så befriande, så jäkla skönt att se. Ingenting är omöjligt, film är det roligaste som finns, effekterna löser han på kreativa sätt, det är spännande och välgjort men simpelt på en och samma gång.
Musiken och ljudet i skräckfilmer är så himla viktiga och det har Sam Raimi förstått. Höga läskiga dån blandas med konstiga skrapljud och ett bakgrundsfippel som skulle kunna vara en skallerorm eller en liten kille på maraccas. Det är ljud som var vanliga i 70-tals skräckisar men som man inte hör så ofta nuförtiden. Gillar man oldschoolskräckisar gillar man denna ljudbild, har man svårt för denna genre känns det nog mest som oljud är jag rädd.
Den version jag såg var den ocensurerade, hela tolv minuter längre än den klippta varianten. Ändå är den bara 85 minuter. Remaken är 91. Märker jag nån skillnad?
Remakens regissör heter Fede Alvarez och är en 35-årig snubbe från Uruguay. Enligt Imdb är detta hans första långfilm men dom fyra kortfilmer han regisserat verkar samtliga gå i skräckens tecken. Att ge sig på att göra en ny version av en riktig klassiker är både modigt och dumdristigt men jag tänker inte dissa varken honom eller filmen osedd. Fast nu är den ju sedd.
Att prångla ut budskapet ”The most terrifying film you will ever experience” på en affisch för en skräckfilm känns rent utsagt korkat. Förväntningarna trissas upp även om alla över arton år fattar att det är larv. Evil Dead är inte den läskigaste filmen jag någonsin kommer se, det är liksom inte möjligt. Det är ren matematik. Ett plus ett blir inte sextiotvå, kom igen, mig kan ni inte lura. Men den inställningen börjar jag titta på filmen och OJ JÄVLAR *hick* det tar inte lång tid innan jag känner att det här faktiskt är läskigt, på riktigt läskigt.
Det visade sig att det originalet har i nostalgimys och välgjordhet a-la-1981 det har remaken i nyskapande effekter och kladdig stämning. Jag sitter som på nålar, jag blir glad, det är BRA skit det här. Som skräckfilm tror jag att Evil Dead 2013 kommer bli lika stor/viktig för unga människor som ser den nu som den gamla filmen var för oss…gamlingar men jag vet vilken av filmerna jag kommer välja att se om inom en inte alltför avlägsen framtid, gammal eller inte.
Filmens kvinnliga huvudroll Mia (Jane Levy) är riktigt bra tycker jag och resten av gänget med. Jag känner inte av lågbudget i valet av tonåringar alls och bara där är Evil Dead nånting heeeelt annat än hundratals andra filmer i den här genren. Ärligt talat känns hela filmen väldigt påkostad och gjord med både hjärta och hjärna. Det blev en riktigt härlig skräckfest det här!
Evil Dead 1981
Evil Dead 2013
(med ett plus i kanten)
G.J Echternkamp (Johnny Simmons) vill bli dokumentärfilmare och vad är då bättre, smartare och enklare än att gräva där han står? Hans mamma Cindy (Rene Russo) är nämligen en övervintrad rockgroupie och hans styvfar Frank (Oliver Platt) spelade i gruppen OXO på 80-talet, ett one-hit-wonder-band som levde länge på den enda stora singeln ”Whirly Girl”.
