Etikett: Jane Lynch

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Publicerat

MASCOTS

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är ”problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

Publicerat

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.