Anledningen till att jag på fjorton år inte har sett en måste-se-film som Dogma är inte en utan tre.
1. Ben Affleck är med. Fram tills han gjorde The Town hade inte Mr Affleck några som helst försonande drag i min värld.
2. Jag var sjukt less på ordet dogma efter den massmediala superexponeringen av Lars von Trier och hans dogmaprojekt – att filma ”icke artificiellt” (läs mer här om du vill). Jag har hela tiden vetat att von Triers dogma inte har något alls att göra med Kevin Smiths Dogma, ändå har jag valt att dissat denna film. Moget och genomtänkt? Nej, inte så värst.
3. Patricia Arquette är med. Hon är en skådis jag tål endast i små doser och i väldigt bra filmer. Jag trodde inte Dogma var en sådan.
När jag på grund av min nyfunna betuttning i Matt Damon äntligen sett filmen kan jag konstatera att jag på två punkter av tre faktiskt hade fel.
1. Ben Affleck är med och han är verkligen inte bra. (CHECK! RIGHT!)
2. Dogma eller dogma, spela roll? Så jävla omoget att reta upp sig på ett simpelt ORD! (CHECK! WRONG!)
3. Patricia Arquette är inte med i filmen! (CHECK! SUPERWRONG!)
Filmen handlar om dom kanske inte alltför trevliga änglarna Loki (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) som lever i nåt slags limbo. Vad kallas det när man är ängel? Fallna? Hur som helst så har dom kommit på en vattentät idé som ska göra att dom kan komma upp i himlen. Dom ska ta sig till New Jersey där en präst utlovat syndernas förlåtelse till alla. Det låter ju bra men usch så tokigt det kan bli. Lyckas dom är det nämligen ett bevis för att Gud inte är ofelbar, att det här med rätt och fel, gott och ont inte spelar nån roll. En avlägsen släkting till Jesus (Linda Fiorentino) blir anlitad av serafen Metatron (Alan Rickman) för att lösa problemet.
Filmen kryllar av bibliska referenser och även om man inte är hundra insatt i religion så är den rätt underhållande. Vissa scener är ruskigt bra men sen kommer långa transportsträckor där min hjärna beger sig iväg till andra dimensioner, sen kommer ett svisssch och jag är med i matchen igen. En ganska svajig filmisk upplevelse alltså.
Matt Damon då? Hur skötte sig han? Jorå. Det var annorlunda att se honom som elak men då han filmen igenom har sedvanlig Matt Damon-outfit (för stora jeans och rumplång höstjacka) så blir krocken inte alltför stor. Ben Affleck däremot. Herregud, vilken sopa.
