Etikett: Jared Leto

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

SUICIDE SQUAD

Var ska jag börja? Jag börjar såhär.

*biter ihop käkarna*

*suckar och andas genom tänderna*

David Ayer. Da-a-a-a-avid Ayer. Vad håller du på med? Ensam manusförfattare och regissör till dagens film, jag kan ju inte göra annat än att skylla alla filmens brister på honom. För det kryllar av brister, det gör tyvärr det, det är en väldigt spretig film, en oklar film, en film som gör att jag sitter med färgglada frågetecken snurrande kring huvudet för det är NÅT med filmen som är brutalknas.

Filmen inleder med en presentation av gängets olika karaktärer. Snyggt är det, som en musikvideo ungefär, det är bara det att musiken filmen igenom är så banalt vald att jag blir frustrerad. Ett dagisbarn hade kunnat välja ut låtarna som ska funka i dom olika scenerna. Eminem, Queen, Creedence Clearwater Revival *gäsp* och sen återanvänds Black Skinhead med Kanye West, låten som dom flesta nog hörde när The Wolf of Wall Street-trailern snurrade som mest. Inga dåliga låtar, bara alltför enkla val. En film som Suicide Squad ska (väl?) ligga i framkant för hur denna typ av filmer ska göras, inte kännas som määääh, bara?

Det är många klipp, det är snabba klipp, det är frustande berättande men ändå…det är så o-köttigt. Filmen har fått 15-årsgräns men varför? Obegripligt. Okej, den är mörk och lite våldsam men man får inte se mycket grafiskt äckel eller blod. Inget blod alls om jag minns rätt.

Av den totalt blindgalna Jokern (Jared Leto) som visades upp i den suveräna första trailern är inte mycket kvar. Han är en figur, varken mer eller mindre, och hans mentala ohälsa är eoner från Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Will Smith gör en stabil insats som Deadshot, men inte fan tror jag på att han är en iskall mördare som dödar vem som helst bara nån öppnar plånboken. Han är mer Bad Boys/Fresh Prince-charmig här, så pass härlig att han nästan lyckas få Joel Kinnamans militär Rick Flag att brista ut i fniss i ett par scener. Det rycker bra i mungipan där.

Men det filmen har som gör att den växer  är Margot Robbie som den totalgalna Harley Quinn. Hon känns som en våt dröm för alla heterosexuella män och bara där är ju filmen givetvis i hamn sett till biljettintäkter. För mig är hon mer en grafisk förebild och det är tur att hon är med så mycket i filmen, utan henne skulle det nämligen inte ha blivit mycket till film alls. Hon levererar oneliners som ett smatterband och hon spelar på sitt snygga yttre utan att för en enda sekund missa att knäppgöken Quinn också ska lysa igenom.

Mina förväntningar var skyhöga och nej, dom infriades inte. Jag kämpar med mina inre demoner om jag ska ge filmen en tvåa eller trea men jag gör såhär: den får en tvåa med en Harley Quinn-fiffilura som grädde på moset.

 

 

Tjolahopp! Ja det kan man tycka va? Tjolahopp tjolahej, det blir betydligt mer prat om den här filmen i veckans avsnitt av Snacka om film (avsnitt 49). Lyssna här.

 

Publicerat

Fredagsfemman #235

5. David Ayer

Säga vad man vill om regissören David Ayer, han är i högsta grad aktuell även som manusförfattare i och med filmen Suicide Squad. Den går för fullt på svenska biografer nu och jag undrar om inte sommaren 2016 kommer vara en tid i livet han kan berätta för sina barnbarn om.

.

.

.

.

4. Will Smith

Säga vad man will om Will Smith, han är som en katt med nio liv, som en bumerang, som en såndär alko-fågel i trä som liksom kommer med näbben närmare och närmare vätskan i glaset för att sedan nå touch-down och sen reser den på sig igen. Suicide Squad känns som filmen som fått honom högaktuell igen, en boost han kanske kan behöva efter filmer som After Earth och Focus.

.

.

.

3. Joel Kinnaman

Säga vad man vill om Joel Kinnaman, men är man inte bra STOLT över den mannen? Alla vi som såg honom i Johan Falk när det begav sig, när han var färsking, känner nog nånstans i maggropen att det var vi som på nåt sätt upptäckte honom. Vi såg ”nåt” och detta ”nåt” har nu nått ut i världen och han är STOR nu, Joel. Så stor att han har en roll i den största sommarblockbustern av dom alla. Så oavsett om filmen är bra eller ej, ingen glömmer en superhjälte.

.

.

.

2. Jared Leto

Säga vad man vill om Jared Leto men jag undrar om inte Jokern i Suicide Squad är rollen som kommer göra honom känd även för kreti och pleti. Fan vad jag är sugen på att se filmen nu. Och nej jag är inte bitter. JOFANDETÄRJAGVISST! JAG VILL JU SEEEE FILMEN!!!!!

.

.

.

1. Margot Robbie

Säga vad man vill om Margot Robbie men hon ÄR coolast i hela världen!

.

.

 

Publicerat

Fredagsfemman #109

5. Fredagsskräckisarna är tillbaka

Jag har saknat Jason Vorhees så mycket på fredagkvällarna att jag tänker dra igång ett språjlans nytt skräckistema ett gäng veckor framöver. En ny otäck snubbe är i fokus, en snubbe som kanske inte dödar fullt lika många som Jason men han är betydligt mer kreativ med sina baktankar och mordmetoder. Framåt kvällen kommer första filmen. Det finns sju.

.

.

.

4. Äntligen biopremiär för Dallas Buyers Club!

Många har väntat länge på den här helgen, jag har redan sett filmen och förstår peppen. Gå och se den, gå och se Matthew McConaughey och Jared Leto briljera och om du är frisk – njut av det och sluta leta problem! (Här är min recension)

.

.

.

3. Jag var astronaut i 90 minuter!!

I onsdags var jag en av tolv personer som fick se Gravity i 3D i tyngdlöst tillstånd, det vill säga i totalt mörker, liggandes i saltvatten i en floatingtank. Jag undrar om jag kommer få vara med om en mer annorlunda filmvisning – någonsin. Jag vill verkligen även här på bloggen tacka Warner Home Entertainment för denna inbjudan, denna chans att få vara först att se film på ett nytt, kreativt och supercoolt sätt. Hela arrangemanget var väldigt påkostat och besöket avslutades med den kaxigaste goodiebagen jag någonsin fått. Jag kommer minnas den här dagen resten av mitt liv så mycket är säkert.

.

.

.

2. Mellofinal

Melodifestivalveckorna går så fort, för sex veckor sedan började hela tjottafräsen och nu är det alltså final. Jag skulle ljuga om jag sa att årets Mello har bjudit på nån större komik mellan låtarna men det har funnits många mycket sämre år rent musikmässigt och det är det som räknas, väl? Det är ändå en MUSIKtävling vi pratar om, ingen mänsklig rättighet att HELA Sveriges befolkning ska känna sig oavbrutet underhållna mellan 20 och 21.30 på lördagarna? Eller? Jag har dessutom bestämt mig för vem jag tror vinner. Jag känner mig ap-säker faktiskt. Sanna Nielsen med Undo. Jag förtränger att jag är balladintolerant.

.

.

.

1.ÖÖÖREBROOO BÄJBYYY!

Äntligen är det dags för en av vårens stora höjdpunkter. En skam för Sverige med Soran Ismail och Magnus Betnér ska ses, skrattas och funderas över och sen är det mellofinal. En mysig helg i mina favoritörebroares sällskap och en helg som känns väldigt välbehövlig för oss allihop.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Bradley Cooper – American Hustle

Jag tycker Bradley Cooper ska vara med i alla filmer som görs. Det borde införas en internationell lag för detta. Jag tycker även att Bradley Copper bör dansa i alla filmer han är med i. Sen tycker jag att han har en given plats som nominerad i årets startfält, han var en av dom stora behållningarna i den annars ganska överskattade filmen American Hustle. Som parentes tycker jag även att han alltid borde ha skägg men kanske inte alltid hundpermanent.

.

.

.

Barkhad Abdi – Captain Phillips

En stark rollprestation i en medelstark film. Grundförutsättningen för Barkhad Abdi är ganska lik Bradleys här ovan om man bortser från det rent visuella. Å andra sidan kan inte många män på jorden mäta sig med Bradley Cooper.

.

.

.

Michael Fassbender – 12 Years a Slave

Det här är lurigt. ”Fussy” har gjort så många så starka rollprestationer hittills i sin karriär att det vore tjänstefel av mig att säga att han inte hör hemma i oscarssammanhang. Ändå är det precis vad jag tänker säga nu. Just i år, just för den här rollen tycker jag inte att Michael Fassbender förtjänar en nominering. Han lyckas inte göra den elaka slavdrivaren elak nog tycker jag. Nej, jag är inte nån masochist som gillar att trycka häftpistol genom tungan på lediga dar, jag fick bara ingen ”feeling för Fussy” i den här filmen. Han borde däremot ha varit nominerad 2012 för Bästa manlig huvudroll för sin roll i Shame men oscarsjuryn var kanske lite för….pryd?

.

.

.

Jonah Hill – The Wolf of Wall Street?

Vad säger man om en person som Donnie i The Wolf of Wall Street? Rätt äcklig va? Som rollfigur betraktad har han inte mycket gemensamt med baseballgeniet Peter Brand i Moneyball, rollen som gav Jonah Hill sin första oscarsnominering 2012. Det är solklart att han hör hemma bland de nominerade i år och jag tror till och med att det är kantboll på vinst.

.

.

.

 

Jared Leto – Dallas Buyers Club

När jag tänker på Jared Leto tänker jag på Panic Room, på Requiem for a dream och på att han varit ihop med Cameron Diaz. Efter att ha sett Dallas Buyers Club får jag helt nya influenser på näthinnan. Lösögonfransar, cerise läppstift, högklackade skor, oigenkännlighet. Vilken chans för Jared Leto att få visa en annan sida av sin yrkesroll. Kan det bli vinst i år?

.

 

Jag vet inte om min röst på Bradley Cooper gills, den känns inte förankrad i sunda argument, det handlar mer om betuttning. Den logiska gissningen är att Jared Leto blir galans vinnare. Däremot känner jag en annan sak, en skum grej. Jag trodde aldrig i mitt liv jag skulle kunna skriva att jag saknar Paul Dano för jag saknar egentligen aldrig Paul Dano men just i år har han faktiskt gjort inte mindre än två riktigt bra biroller (som egentligen kanske är samma roll fast han är nedsläppt i två olika tidsperioder): otvättat äckelpäckel i Prisoners och otvättat äckelpäckel i 12 years a slave. Kanske hade han varit värd en nominering, om inte annat för att kosta på sig en hårtvätt innan röda mattan?

Benedict Cumberbatch hade också gärna kunnat få en nominering för sin roll i August: Osage County och om det hade varit aningens mer givet vem som hade huvudrollen och vem som hade birollen i Prisoners så hade Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman – båda – kunnat slå sig in bland dessa fem – och därmed slå ut två andra.

Vad tycker och tror Movies-Noir? Klicka här får du se.

Publicerat

DALLAS BUYERS CLUB

Ingen filmintresserad människa på jorden har kunnat undgå att se (eller prata om) Matthew McConaugheys förvandling från snygg sixpackkille med stomatolleende till fulländad karaktärsskådespelare som aldrig slutar att förvåna.

För att kunna spela den AIDS-sjuke Ron Woodruff i Dallas Buyers Club gick han ner sjutton kilo och när man ser honom i filmen känns det som ett under att han ens kan stå på benen. Jag har inte sett ett levande skelett på det här viset sen jag såg Christian Bale i The Machinist, det känns som att han behöver vara fastkedjad vid en droppställning mellan tagningarna för att få i sig tillräckligt med näring.

McConaughey var undernärd även i The Wolf of Wall street och alla som sett båda dessa filmer kan nog hänga med i mina tankegångar när jag säger att Ron Woodruff skulle kunna vara samma person som Mark Hanna i The Wolf of Wall Street. Ron är vad som blev av Hanna när Wall Street kraschade totalt 19 oktober 1987 och Hanna försvann ut ut filmen. Han fortsatte droga och ligga med horor men la börsmäkleriet på hyllan och blev rodeojockey i Dallas, fick HIV och började deala med bromsmediciner istället för aktiefonder.

Jag vet att det inte stämmer, jag vet att Mark Hanna är en verklig figur precis som Ron Woodruff, jag vet att dom inte har fler beröringspunkter än att samma skådespelare gestaltat dom båda men ändå, jag tycker om min tanke.

Att Dallas Buyers Club är en sån jävla bra film beror framförallt på Matthew McConaugheys ögon. Han ÄR Ron Woodruff, inget snack om den saken. Jag tror inte för en sekund på att när filmarbetarna skrek ”CUT!” så remmade McConaughey till den flådiga åttarumstrailern med jakarandainredning och bubbelpool och glassade sig fram till nästa scen. Jag tror han satt på en sjavig pall, drack ljummet kranvatten, skrapade bort koskit från nagelbanden och kliade sig på armbågen tills det började blöda. Jag tror inte det går att spela som han gör om man inte håller rollkaraktären levande dygnet runt. Han har en sjuk mans blick, en panikslagen mans blick, en jävlaranammablick. Jag ryser, jag kan inte fatta att det går att agera så utomjordiskt bra som han gör här.

Jared Leto gör även han en otrolig skådespelarinsats, nedbantad intill oigenkännlighet som transvestiten Rayon och Jennifer Garner känns behagligt vardaglig som läkaren Eve Saks. Regissören Jean-Marc Vallée är ingen jättekändis  – än – men efter den här filmen lär han få skaffa en Ulla-Bella-min-sekreterare som svarar i telefon. Han kommer ha att göra, hoppas bara han tackar ja till rätt grejer.

Personligen tror jag att Matthew McConaughey kommer stå med en guldstatyett i ena handen på morgonkvisten den tredje mars, jag tror han kommer få stående ovationer och jag tror jag kommer gråta en skvätt. Det är få skådespelare som är och har varit värda en oscarsstatyett lika mycket som Matthew McConaughey även om man bortser från den här rollen – vilket man inte kan.

Jojjenito, Christian och Henke har också skrivit om filmen.