Etikett: Jason Clarke

Publicerat

SERENITY

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

Publicerat

JURTJYRKOGÅRDEN

Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.

Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.

Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.

Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!

Publicerat

ALL I SEE IS YOU

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att All I see is you är regisserad av en filmskolestudent som suttit och onanerat framför Terrence Malicks filmer sen slutet på nittiotalet. Det var lite segt där mellan 1998 och 2005 när det bara fanns EN film (förutom ett par svårhittade 70-talsrullar) men hej och hå, vem kunde ana vad kul man kan ha till Den tunna röda linjen?

Skämt åsido, verkligheten är inte så som i min fantasi för dagens film är faktiskt regisserad av en riktig räv i sammanhanget – Marc Forster. Han har gjort filmer som Monster´s Ball, Finding Neverland, Flyga drake, Quantum of Solace och World War Z. Och All I see is you aka det fula barnet som borde ha runnit ut med badvattnet?

När fotografer försöker sig på att vara pretentiösa utan att ha fog för detta i berättelsen – i detta fall exempelvis genom att filma genom ett akvarium med fokus på en liten fisk istället för på människan på andra sidan glaset, eller på en mot ett fönsterbleck fimpad cigarett i extrem närbild – då slår tröttman till på undertecknad. Prettoströmbrytaren klickar på OFF och jag får klåda över hela kroppen. Det zoomas in genom jalusier, jag får se en lillfingernagel, en ensam tår, ihopmorfade bilar på en motorväg. Att gestalta en kvinnas eventuella synnedsättning genom konstnärliga kameravinklar har aldrig gjort nån människa glad, än mindre ökat förståelsen för den utsatta karaktären.

Trevliga skådespelarna Blake Lively och Jason Clarke kan inte rädda detta sjunkande skepp hur mycket som än tuggar på underläpparna och snurrar på vigselringarna. Stackars satar, undrar om dom anade hur slutresultatet skulle bli?

Finns att hyra på Itunes för 49 kr. Inte värt pengarna, inte för fem öre.

Publicerat

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

TERMINATOR GENISYS

Det här är den av sommarens blockbusters som kan skryta med att ha den allra mest intetsägande trailern. Inte ens det mest inbitna Terminator-fanset borde ha fått mer än svajig vilopuls av dom där beiga klippen. För egen del somnade jag nästan.

Första Terminator-filmen kom 1984 och det är detta år stora delar av Terminator Genisys utspelar sig.  John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att beskydda Sarah Connor (Emilia Clarke) så att hon överlever och därmed försäkrar att hon i framtiden ska kunna bli mamma till John himself.

Manuset haltar betänkligt om man är på analysmode, asch det räcker att ett par tre hjärnceller är aktiva för att man ska smälla av mentalt i vissa scener. Som när Kyle ”landar” i 1984, givetvis naken, han snor ett par byxor och klättrar sedan upp för en fasad via en brandstege, kanske ett par våningar upp sisådär. Han hoppar in genom fönstret och är hux flux i en klädesaffär! Och sen kommer en lastbil och bränner in genom skyltfönstren. ETT PAR VÅNINGAR UPP ELLER SÅ?!?!

Som sagt, Terminator Genisys har ett manus som kanske inte är oscarsvärdig men den har nåt som gör mig väldans överraskad där i biostolen: den har ett underhållningsvärde som vida överskrider det trailern ”lovade”. Jag hade nämligen en trevlig stund i biomörkret. 3D:n är som vanligt bortkastad och filmen är med sina 126 minuter typ en halvtimme för lång MEN den har scener som är på gränsen till häpnadsväckande och DET trodde jag inte.

Filmen flirtar ibland med Tron Legacy (musikmässigt, i bakgrunden), ibland med Bad Boys och en viss scen är en solklar homage till Guardians of the Galaxy. Men mest flirtar filmen med sina föregångare och jag tycker filmen gör det smart.

Arnold Schwarzenegger bjussar på både humor och självdistans utan att det blir Expendables-larv av det hela. Jason Clarke är konsekvent i sitt överspel (man vänjer sig), Jai Courtney ligger på en stadig nolla på utstrålningsbarometern och Emilia Clarke visar att det går att vara badasskvinna trots att hon inte är varken svältfödd, toksminkad, behöver visa brösten i närbild eller bli jagad i pumps.

Så det är en hel del på minus men också en del på plus. Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av treor men likväl en trea. Helt okej tidsfördriv en ledig sommarkväll och nu är det väl bara att vänta på nästa. För visst kommer det en till Terminator-film. Håll dig vid liv bara Arnold!

Publicerat

CHILD 44

Jag såg trailern till Child 44 och förstod inte mycket. Amerikanska, brittiska och svenska skådespelare som spelar ryssar som pratar engelska med rysk brytning. Det kändes rätt lökigt faktiskt och vad filmen egentligen handlade om kändes rätt luddigt nedkortat på två minuter.

När jag läste lite mer om filmen kände jag hela tiden varför just denna film? Vem tycker att den behöver se dagens ljus? Dessutom är det den svenske regissören Daniel Espinosa bakom spakarna, har han verkligen valt detta själv eller är han typ…tvingad?

Så det var med mild skepticism inbakad i en skön känsla att få se Tom Hardy på vita duken igen som jag satte mig i den halvlilla salong nummer 9 på Filmstaden Sergel igår eftermiddag. Det var precis fullsatt och jag hade strategiskt valt en plats längst bak med en pelare på ena sidan. Pelare äter som bekant inte snacks och lajjar mig veterligen mycket sällan med mobiltelefoner.

När filmen är slut två timmar och sjutton minuter senare tittar jag mig omkring och ler. Vilken visning! Vilken exemplarisk publik! Vilken film! Inte ett pip från någon, inte ett knaster, inte ett prassel, inte tillstymmelse till sörpel och inte en enda upplyst mobilskärm som störde. Alla var vi helt inne i filmen och DET om något måste väl kunna ses som ett fint betyg? Daniel Espinosa, om du läser det här, sug i dig! Sånt här får man vara med om i Stockholm var femtonde år eller så!

Jag såg Susanne Biers film Serena häromdagen, en film som utspelar sig i en annan tid på en specifik plats där scenografin och omgivningarna är A och O för att filmen ska fungera. Det mesta med Serena var allt annat än tillfredsställande men det slog mig under visningen av Child 44 vilken otrolig skillnad det gör bara att jag köper konceptet. Jag ÄR i Moskva, jag TROR på att det är 1953, jag KÖPER att skådespelarna pratar engelska med rysk brytning, jag tänker faktiskt inte ens på det efter ett tag. Det funkar.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig sett Noomi Rapace bättre än här. Lisbeth Salander var kanske en mer spännande rollfigur men där kunde Rapace gömma sig bakom smink, piercingar och kläder, det kan hon inte här. Fares Fares fortsätter att imponera, liksom Joel Kinnaman som knappast har fått någon hjältegloria i den här filmen och Gary Oldman är Gary Oldman, han är stabil, såklart.

MEN, det finns såklart ett stort MEN här, ett MEN som för en gångs skull inte är negativt utan positivt som tusan, ett MEN som gör att filmen lyfter nåt så vansinnigt. Tom Hardy! Snubben är med i princip varenda scen filmen igenom och jag vet inte hur han gör, jag struntar egentligen i hur han gör, jag vet bara ATT han gör nåt som känns banne mig magiskt precis hela tiden. Kroppsspråket, tonen i rösten, ögonen. DÄR är en skådis som har riktigt snälla ögon! Hade inte han varit trovärdig som Leo Demidov hade filmen bombat helt. Nu lyser han.

Jag tycker om att filmen tar god tid på sig att berätta historien. För en gångs skull finns det faktiskt något att berätta som behöver plus två timmars speltid utan att det är utfyllnad av actionscener som inte gör någon jäkel glad.

Och jag vet att jag inte skrivit en rad om handlingen, det tänker jag inte göra heller. Jag tänker att den får du klura ut medans du ser filmen. För jag hoppas att du gör det, ser filmen alltså, för det är den verkligen värd. För det är Tom Hardy värd!

Hittills verkar jag dock vara rätt ensam om att vara recensent och gilla filmen. Den fick en tvåa i Expressen, en överkryssad fyr i GP, en tvåa i Sydsvenskan, en etta av Onyanserat och ja – faktiskt – , en stabil trea på MovieZine och i DN. Men, som sagt, biopubliken igår verkade mer än nöjda.

Publicerat

APORNAS PLANET – UPPGÖRELSEN

Det finns en falang av oss filmintresserade som säger att dom alltid ser bra film. Denna grupp läser på, känner efter och väljer noggrant och eftertänksamt ut vilka filmer som ska ses, och jag tror faktiskt det är en lyckad metod om man känner att det är just bra filmer som är anledningen till att man vill lägga ner tid på en hobby som denna. Men för egen del – och extra mycket just idag – tycker jag lite synd om denna grupp.

Jag vet att det finns en del som tycker jag är helt fläng som envisas med att se filmer som jag på förhand borde veta är dåliga, som jag är totalt o-pepp på, som ”alla andra” tycker är kass (sett till ImdB-betyg med mera) och som hör till genres jag normalt sett inte ser som favoriter. Det må så vara och det är kanske sant. Men det en fläng filmtittare som jag får uppleva – och oftare än man kanske kan tro – är det som smarta och mer konsekventa filmväljare missar: jag får bli sådär extraordinärt positivt överraskad, sådär så hjärtat nästan svämmar över!

Nålen på min pepp-o-meter vad gäller Apornas Planet – Uppgörelsen (vadan dessa svenska titlar förresten? Ta bort!) rörde sig knappt, den låg still runt nollan och så är det ibland. Trailern lockade inte, en uppföljare till Apornas Planet: (R)evolution (ÄNNU sämre titel banne mig!) kändes inte direkt nödvändig och jag gillar ju inte djur, ändå behövde jag inte övertalas mer än tio sekunder när sonen ville gå på bio. Såklart vi skulle se apfilm. Ojoj så kul det skulle bli. Hehe. Not.

Två timmar och tio minuter senare sitter jag i biosalongen med stickningar i händerna och ihopbitna käkar. Stickningar av fascination att det går att luras nåt så inihelvete bra på film och käkkramp på grund av RÖVHATTARNA som satt en bit bort och pratade/skrattade/messade och facebookade sig igenom filmen. Dom kan vara glada att jag inte är en apa och att jag inte heter vare sig Caesar eller Koba, för med aningens sämre tålamod och bättre tillgång till vapenarsenal hade Filmstaden Söder kunnat förvandlas till APE HOME igår kväll. Jag hoppas det finns en särskild plats i helvetet för folk som medvetet förstör för andra på biografer. Och finns det inget sånt helvete kan jag ta på mig att skapa ett. Jag har kreativ fantasi och är bra på att få saker gjorda.

Vad gäller filmen så snurrar mina tankar mest kring tre punkter.

1. Det var modigt att ge den visserligen stabila men ändock birollskillen Jason Clarke den mänskliga huvudrollen i filmen. Det är alltid roligt när mod lönar sig, han är verkligen en fullpoängare här!

2. Jag tycker det är lite jobbigt att bli lurad till månen på detta vis. Aporna är (precis som i förra filmen) helt GALET bra gjorda. Jag blir fan förbannad så bra gjorda är dom. Jag vill inte tro att dom inte finns, att skådespelarna spelar mot Andy Serkis (som apledaren Caesar) och andra hittipåfigurer, jag vill att aporna ska vara lika verkliga som dom ser ut.

3. Det verkar som att en hel del filmrecensenter som sågade Trans4mers jäms med fotknölarna, som häcklade effektsökeriet, som spottade åt logiska luckor och garvade rått när Autobots kom ridande på Dinobots, hux flux köper dom allt med den här filmen. Denna film har antagligen färre icke-CGI:ade-sekunder än Transformers hade, det finns mängder av skrattretande logiska luckor även här (som att aporna pratar fåordig men korrekt engelska samt kan skriva klokskaper med krita på bergsväggen) och att se schimpanser rida på perfekt tränsade svarta hästar (hästar som dessutom inte verkar existera i några andra scener än när det ska krigas och jiddras) är inte mindre komiskt att beskåda än Optimus Prime på en metalldinosaurie.

Min o-pepp visade sig i alla fall göra nytta. Jag känner mig glad nu. Upprymd. Positivt överraskad. Jag tänker drista mig till att använda det klyschiga uttrycket att ”det bjöds på filmmagi” för det var precis vad det gjorde. Filmen var tänkvärd, känslosam, spännande och en fröjd för ögat och jag tänker ge den samma betyg som jag gav förra apfilmen dock med det lilla tillägget att detta är en film som kommer stanna kvar i magen, det gjorde inte den förra.

Publicerat

DEN STORE GATSBY

Säger nån ”Old sport” en gång till så skriker jag!

I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa ”old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker,  jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.

Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.

Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.

Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.

För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?

Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.

När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.

Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.

Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.

“I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool”  säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?

Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva.  Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.

Publicerat

LAWLESS

För några år sedan var jag under en period så hyperstressad att jag knappt sov på nätterna. Min räddning var lunchtimmen då jag bäddade mer mig i fikarummets mysiga soffa och i totalmörker stoppade hörlurar i öronen och lyssnade på soundtracket till Brokeback Mountain. Det tog sällan mer än fem minuter innan jag somnade och jag sov helt lugnt tills klockan ringde. Vaknade visserligen vimsen och konstig men det var det värt, kroppen behövde den där vilan något ofantligt.

Jag lyssnar fortfarande ganska ofta på detta soundtrack och det gör mig lugn ända in i själen. Det är väldigt sällan filmmusik lyckas få mig i den känslostämningen även om jag uppskattar den sortens musik minst lika mycket som ”vanlig” dito. När jag tittar på Lawless märker jag att musiken får mig att känna nästan samma sak som Gustavo Santaolalla lyckades med i Brokeback Mountain, pulsen går ner, jag mår bra, jag tänker aktivt på vilken musik jag hör och även när det är actionscener, högt ljud och stark musik så bibehåller jag min känsla av total harmoni. Låter det flumdruttigt? Ja, kanske. Det kanske ÄR flum men det är likväl sant för mig. Musik är en viktig ingrediens i film och när den funkar så kan den lyfta den mest mediokra historia till oanade höjder.

Nu är inte Lawless en medioker historia på något sätt men med andra skådespelare och sämre folk bakom spakarna kanske den hade klättrat upp till en stark tvåa/svag trea på sin höjd. Nu är den mycket bättre än så.

Vi befinner oss i 20-talets USA, en period som karaktäriseras av spritförbud, Al Capone och välklädda män med hatt men utan samvete. Bröderna Bondurant, Jack (Shia LaBeouf), Howard (Jason Clarke) och Forrest (Tom Hardy) struntar i lagen och har egen tillverkning av sprit som dom tjänar rätt bra med stålars på. Självklart är det här inget som kan fortgå i godan ro, det finns andra intressenter som vill ha en del av kakan och som inte gillar bröderna alls. En ganska ordinär gangsterstory med andra ord, ändå får jag inte känslan av att detta är det minsta ordinärt. Tvärtom. Det här är….bra.

För det första så tror jag att jag är kär i Tom Hardy. Bara det gör säkert att filmen växer en hel del i mina ögon men jag måste säga att hans röst är så jävla grym! Jag som trodde att han använde sig av nån röstförvrängare i The Dark Knight Rises men han pratar precis likadant här som han gör som Bane. Om han började läsa in talböcker skulle jag aldrig sluta läsa böcer med öronen. Sen gör det inte saken sämre att han är ”en riktig karaktärsskådespelare och inte ett bara ett valfritt köttberg” (Tack Emma för den mitt-i-prick-kommentaren!) I rollen som Forrest Bondurant får han en hel del att bita i och jag är rätt igenom imponerad men det är inte bara han som är bra i den här filmen.

Jessica Chastain (som Forrests kärlek) har den typiska Jessica-Chastain-rollen (lite samma som i Tree of life och Take Shelter), hon är ett steg bakom men lyser i varje scen, inte ful, aldrig för snygg och alltid lojal. Shia LaBeouf kämpar på med sin Jack som får utstå både det ena och det andra och även han är en skådespelare som sällan gör mig besviken, liksom Guy Pearce även om jag kan tycka att han är aningens beige i en del roller. Här är han dock inte beige, här är han hård som granit.

Det går inte att skriva om Lawless utan att nämna tre punker till som är alldeles utsökta. Ljudet är fantastiskt, våldet är snyggt grafiskt och på gränsen till för mycket även för en hårdhudad sate som jag och sen har vi Gary Oldman. Gary Oldman är KUNGEN av dom alla!

Sammantaget är Lawless underhållande, spännande, jäkligt snygg och Tom Hardy i högform. Se den vettja!

 

Publicerat

TEXAS KILLING FIELDS

Poliserna Mike (en slemmig Sam Worthington) och Brian (Jeffery Dean Morgan som ser ut som en klon mellan George Clooney och Javier Bardem) utreder ett antal brutala kvinnomord i Texas. Jag menar inte att vara sarkastisk men mer övertydlig kan inte en förstamening i en filmrecension bli när filmen i sig heter Texas Killing Fields. Det är banne mig en omöjlighet att inte förstå vad filmen handlar om.

Filmen är mörk och mentalt kvav på nåt vis, det saknas all form av glädje, ljus och i viss mån även mänsklighet trots att polisen Brian åtminstone försöker göra världen till en lite bättre plats. Han hjälper den unga flickan Anne (finfina Chloë Grace Moretz från Kick-ass och Let me in)  som blir utkastad hemifrån varje gång mamman ska ”ha det lite skoj” med någon ny pojkvän.

Alltså, det här är inte en dålig film men det finns ingenting av värde att skriva om den. Jag har kliat mig i hårbotten länge nog nu, jag ger upp. Se filmen om du vill, se den inte och du missar ingenting. Det är liksom dött lopp.