Etikett: Jason Reitman

Publicerat

TULLY

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

Publicerat

MEN, WOMEN & CHILDREN

Jag tänker ganska ofta att jag skulle vilja ha en brandbil, en sån med hög brandstege och en liten korg på. Jag tänker att jag skulle vilja stå i korgen och trycka på knappen som för stegen upp mot himlen och när den är fullt uppfälld tittar jag ner. Där nere går människor, massvis med människor och tittar i sina mobiler. Livet pågår runt omkring men alla – ja, fanimej alla – befinner sig i en annan värld. Den virtuella.

Jag kan tänka mig att om jag står där i korgen och tittar ner så är flocken av mobilaktiva människor tämligen lika en zombieinvasion a la vilken World War Z-scen som helst, lite långsammare bara. Det går ju inte så bra att springa fort och fippla med mobben samtidigt (har jag märkt).

En scen i filmen Men, women & children påminner mig om brandstegetanken, en scen inifrån en skola. Att se små dialogrutor ovanför huvudena på mobilanvändarna förstärker känslan av att vi alla faktiskt är någon annanstans mentalt mest hela tiden.

Den här filmen är Jason Reitmans inlägg i debatten om hur livet ser ut för unga och medelålders, barn och föräldrar som är uppkopplade dygnets alla timmar. Det handlar om porrsurfning, om internetdejting, om en mamma med extremt kontrollbehov över sin dotters datorvanor och en mamma som symboliserar motsatsen genom att ständigt fotografera dottern i mer eller mindre explicita poser för hennes egen websida.

Jag tillhör Adam Sandlers allt mer reducerade fanclub och blir väldigt glad när jag ser honom i den här filmen som en nedtonad, skäggig och ordinär äkta man till Rosemarie DeWitt. Judy Greer, ständigt med en kamera i handen, är också väldigt bra liksom Kaitlyn Dever, ständigt övervakad av sin mamma Jennifer Garner.

Jag tycker Men, women & children är en bra film, dock kanske aningens lång. Jag såg den tillsammans med två sjuttonåringar och det gav ett klart mervärde till filmen att höra deras starka reaktioner på vissa scener (en scen på en toalett i slutet av filmen till exempel).

Jason Reitman har en hög lägstanivå som filmmakare och han fortsätter göra sevärda filmer, filmer som brukar tjäna på att ses om. Se bara på Up in the air. Den började på en trea, nu är det en fullpottare för mig. Även denna film kanske växer om jag ser om den?

Publicerat

LABOR DAY

En film är aldrig bättre än dess svagaste länk. Stämmer det?

Jason Reitman har blivit nån slags halvfavvo för mig efter filmer som Thank you for smoking, Juno och Up in the air (Young adult var ingen toppenfilm Charlize Theron till trots) så man kan säga att det var med tyglad glädje jag först läste om filmen inne hos Movies-Noir. Manuset till Labor day är skrivet av Jason Reitman och det är även han som regisserat filmen. Nu har jag sett filmen och nej, Reitman är ingen svag länk, inte alls.

Efter att ha kärat ner mig fullständigt i soundtracket till Alexander Paynes film Sideways har kompositören Rolfe Kent haft en liten men speciell plats i mitt hjärta. Det är Rolfe Kent som skrivit musiken till Labor Day. Finns det nåt att klaga på, är han den svaga länken? Nej, inte alls.

Kate Winslet, denna otroligt begåvade skådespelare spelar Adele, en ofrivilligt ensamstående mamma som bär på ett inneboende mörker, en slags ledsenhet. Hon är den typen av människa som skulle känna sig ensam även i ett stort rum fullt med vänner. Kan Kate Winslet vara en svag länk? Nej, aldrig.

Adele är mamma till Henry, en pojke som ska börja sjunde klass och som spelas av Gattin Griffith, en kille som jag tror mig aldrig ha sett förr men som efter lite efterforskningar visar sig ha varit en frekvent anlitad barnskådespelare. Han var pojken som kom bort i Changeling och han hade små roller i Trubbel i paradiset, The new daughter och The Green Lantern. Här gör han både intryck och avtryck och jag är fullständigt övertygad om att man kommer se honom i fler och större roller framöver. Så svag länk? Icke.

Adele blev lämnad av sin man och tillika Henrys pappa Gerald (Clark Gregg). Kan genomsympatiske Clark Gregg vara en länk så svag att filmen vacklar på grund av honom? Såklart inte. Tobey Maguire då, som berättarröst, som den äldre Henry, är han en onödig pusselbit i historien? Nej det är han inte.

Jag kan analysera filmen ner på cellnivå och det enda jag kommer fram till är att den är suggestiv, den är mystisk, den är oförutsägbar och den är bra. Men varför tar den sig inte över en trea i betyg? Var finns den svaga länken, har den ett ansikte, ett namn? Ja.

J O S H B R O L I N.

Hade Labor Day varit beskaffad med en manlig huvudrollsinnehavare som utstrålat något annat än 2-komponents polyuretan hade filmen klickat för mig. Josh Brolin är lika intressant som en välanvänd Actionman-docka som reklamerats och ställts tillbaka på hyllan på Toys´r´us. Jag brukade inte ha en beef med honom, jag tycker inte alltid han är kass, men på sista tiden har han inte haft dom bästa av arbetsveckor.

Personkemin mellan Brolin och Winslet är noll, inte ens när dom kladdar ihop fruktpajsinnanmäte med sina bara händer samtidigt i en och samma skål hettar det till. Det är lite samma pryl som när Patrick Swayze och Demi Moore drejar i Ghost, med den lilla skillnaden att i den här filmen är sonen Henry med på ett pajfixarhörn. Det kan vara därför scenen inte hettar till som den borde. Kan vara.

Bortser jag från Josh Brolins existens och tänker mig någon annan i hans roll så är filmen bra, kanske till och med mer än bra. Definitivt över medelbra. Nu kan jag inte ge den mer än godkänt eftersom det finns det som skaver men jag önskar att jag kunde. Filmen har ”nåt” precis som Jason Reitmans andra filmer. Han är en snubbe att fortsätta hålla koll på, helt klart.

Movies-Noirs text om filmen finns här.

Publicerat

YOUNG ADULT

Mavis (Charlize Theron) verkar ha fått en hel karta av Pippi Långstrumps krumelurpiller. Hon vill verkligen inte ”bliva stur”.

Att acceptera att tiden går och att människor förändras är bland det första man måste lära sig annars blir vuxenlivet ohyggligt störande, precis som det blivit för Mavis. Hon har verkligen fastnat i nåt, i den människan hon var i high school när hon var ihop med Buddy Slade (Patrick Wilson) och var snyggaste tjejen i plugget.

När hon får ett mejl från Buddy med en bild på hans nyfödda dotter slår det liksom slint i hjärnan på Mavis. Hon bestämmer sig för att återvända till sin barndoms byhåla och för att få tillbaka Buddy, frugan och dottern ses inte som problem, mer som små knähöga hinder som ska hoppas över. Hon är naivare än Pippi någonsin varit och hon är psykiskt feldoserad på ett sätt som jag tyvärr tror är ganska vanligt.

Det finns en anledning till att jag aldrig skulle gå på klassåterträffar från högstadiet. Jag inbillar mig att det skulle krylla av Mavistyper där, såna som förvränger verkligheten till att låta bättre än det är. Det trista med detta är att många inte verkar förstå storheten i att bjussa på baksidor, att många ser självdistans som något negativt när det är precis tvärtom. Att våga säga som det är och att kunna beskriva sig själv och sitt liv med alla dess fel och brister är ett bevis på mognad och humor – en fullständigt vinnande kombination i mina ögon. Mavis saknar allt detta. Hon tror att hon inte duger om hon inte är perfekt vilket inte kunde vara mer fel.

Young adult är en rätt jobbig film att se och Charlize Theron agerar med nerverna utanpå kroppen. Hon är duktig på det. Hon känns totalt orädd i det hon gör, vilket i det här fallet är ett måste annars skulle Mavis som karaktär bli helt platt.

Det här är inte någon av Jason Reitmans starkare filmer. Den når inte upp till Up in the airs charmighet eller Junos jobbighet eller Thank you for smokings klurighet men den är absolut helt okej som underhållning för stunden. Det finns inget speciellt ”dåligt” att peka på, det är bara helheten som liksom aldrig riktigt lyfter.

Publicerat

THANK YOU FOR SMOKING

Nu var det dags för en dejt med Aaron igen.

Aaron Eckhart med fitthakan, skådespelaren som jag för länge sedan dömt ut och placerat i flyttlådan märkt Bildsköna Neutrum men totalt omvärderat efter hans insats i Rabbit hole. Tack vare den filmen och en  filmtipskommentar från Fripps filmrevyer har jag nu sett Thank you for smoking och  sitter här med ett fånigt flin på läpparna – igen.

Nick Naylor (Eckhart) är talesman för Big Tobacco, en lobbyist med talets gåva, en sån som kan få leukemi att framstå som något positivt och faktiskt tro på det själv. Hans jobb är att se till att folk börjar och/eller fortsätter röka, kosta vad det kosta vill. Kruxet är att han vill vara en bra pappa och en god förebild för sin 12-årige son Joey (Cameron Bright) som han har delad vårdnad om och förutom cigaretter är sonen det enda Nicks värld kretsar kring. Men hur kan han vara den positiv förebild när han medvetet går omkring och propagerar för ett gift som får folk att dö i cancer?

Det här är alltså en film som på ytan propagerar för rökning men som egentligen gör precis tvärtom. Det enda den egentligen propagerar för är kritiskt tänkande och filmen gör det på ett MYCKET underhållande OCH smart sätt. Till exempel, Nicks idé för att få nästa generation att fortsätta tycka det är ballt att röka är att sponsra en film med Brad Pitt och Catherine Zeta Jones och få dom att dela en cigg i närbild. Visst, det kan vara en alldeles strålande idé MEN det roliga med just detta är att i den här filmen ser jag inte en enda person röka. Att Nick Naylor själv är rökare får jag reda på rätt tidigt men den enda närkontakt han har med en cigarett är att han konstaterar att cigarettpaketet han har vid sängen är slut. Inget bolmande, inget puffande, ingenting som gör den här filmen till tobakspropaganda alls, allt är liksom bara finurligt.

Jag tror regissören Jason Reitman  börjar bli lite av en favorit för mig efter att ha sett och tyckt om  Up in the air, Juno (som visserligen var för upphaussad för sitt eget bästa men ändå helt okej) och nu denna. Det ska bli spännande att följa hans filmiska  irrfärder framöver. Jag tar på mig säkerhetsbältet och hänger mer än gärna med på resan.

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.