Etikett: Jaume Collet-Serra

Publicerat

THE COMMUTER

Men, alltså, det här var väl inte så pjåkigt?

Okej, klart att det vilar en Taken-aura över allt som har med familjer, Liam Neeson och actionfilmer att göra men den här filmen var fan spännande på riktigt i vissa scener. Det är nåt med tåg, det gör sig på film!

Här har vi familjefadern Michael (Neeson) som oförhappandes fick sparken från jobbet just som sonen ska söka vidare in på dyr skola och han själv fyller 60. Inget han vill komma hem och berätta för frugan direkt. Istället blir han uppsökt av en kvinna på det tåg han dagligen pendlar till jobbet med. Kvinnan (Vera Farmiga) berättar att det ligger ett kuvert med pengar på tågtoaletten och att han sedan ska leta upp en passagerare med en väska för att få resten av pengarna. 100000 dollar står på spel och det är pengar Michael mer än väl behöver. Men vad är det för fuffens i görningen egentligen?

På pappret låter det kanske larvigt och börjar man analysera filmen håller den antagligen inte måttet men jag kommer inte göra just det. Jag kommer bara konstatera att jag såg filmen vid exakt rätt tidpunkt, jag satt med andan i halsen och hade en trevlig stund framför TV:n.

Filmen finns att se på Viaplay för den hugade.

Publicerat

THE SHALLOWS

En hajfilm. En hajfilm! EN HAJFILM!

The Shallows är en film jag sett fram emot länge länge länge. Det är liksom en ”riktig” hajfilm, det är EN haj, det är en haj som ser ut som en haj, den är inte ditritad i paint i efterproduktionen, den här hajen känns så verklig som en haj på film kan göra.

Blake Lively är Nancy, tjejen som letat upp en hemlig strand i Mexiko som var hennes mammas favoritställe, mamman som nu är död i cancer och anledningen till att Nancy – till synes utan mål – reser runt i världen istället för att gå klart läkarlinjen. Att bota och läka känns meningslöst när inte mammans liv gick att rädda.

Det känns som att äventyret hon strax ska genomlida kommer leda till en av två saker: hon dör eller hon fattar meningen med sitt liv och fixar sin läkarlegitimation. Man behöver heller inte vara med i Mensa för att kunna räkna bort den ena av dessa två men det är en annan femma.

En timma och tjugosex minuter är en alldeles perfekt speltid för en film som denna. Den hinner aldrig sagga till även om anrättningen kryddas med mer än lovligt många slowmotion-surf-scener som börjar ovanför vattenytan och slutar under. Men regissören Jaume Collet-Serra har gjort en jäkligt snygg film och det är svårt att klaga på nåt egentligen. Jag köper att Blake Livelys perfekta bikinitrosaklädda skinkor zoomas in för manuset gör henne till allt annat än ett ordinärt skräckfilmsvåp. Hon är helt enkelt som klippt och skuren för den här rollen.

Efter att ha sett Lively både här och i Woody Allens nya film Café Society måste jag säga att jag omvärderat min syn på henne, en syn som för övrigt enbart är baserat på korkade fördomar om att Gossip Girl är en skitserie och att Serena van der Woodsen är ett aplökig namn på en rollfigur alldeles oavsett sammanhang.

The Shallows är som en dålig reklamfilm för bada-gärna-i-havet-bland-djur-och-maneter men det är ju just det som gör den till en sevärd film. En stark trea till filmen men betydligt högre till Blake Lively och Nancys kreativitet.

 

Publicerat

RUN ALL NIGHT

Den spanske regissören Jaume Collet-Serra gillar Liam Neeson. Det gör jag med – ibland. Och ibland inte alls. Det känns som Herr Neeson väljer att göra en hel del filmer enbart för att klara privatekonomin, knappast för att det är kreativt stimulerande eller ens särskilt roligt. Han spelar nämligen samma roll i film efter film efter film efter film efter fil…..zzzzzzzzzzz.

Jaume Collet-Serra jobbade ihop med Liam Neeson i Unknown och Non-stop innan det var dags för dagens film. Run all night, ja precis, filmen utspelar sig under en natt, eller en dryg sådan. Sexton timmar, typ.

Joel Kinnaman spelar Neesons son. Neeson är packad. Nu längtar jag efter att se Neeson som IOGT-höjdare eller ägare av ett kattpensionat eller nåt. Räcker det inte nu, har han inte osat sprit på vita duken tillräckligt många gånger?

Det hade kunnat bli litervis med dreggel på kudden när jag såg Run all night OM det inte hade varit så att det bjöds på pangpang med en decibellstyrka som endast kan klås av en Motörheadkonsert. Det smattrade i öronen så det ekade i hjärnan och det tog liksom aldrig slut. Så det var ljudkillen som fixade biffen, inte skådisarna eller regissören.