I den här filmen är Logan Marshall-Green i sin roll som Will, mannen som blir bjuden hem till sitt ex tillsammans med sin nuvarande flickvän och en samling gamla vänner, otroligt lik Tom Hardy. Alltså, han är så sjukt lik Hardy att jag fastnar i vinkelvolten och långa stunder inte kan tänka annat än ”men guuud vad dom är lika, dom mååååste ju få spela bröder i nån film snart!”
Det är en dum tanke att fastna i när man ser en film som är så pass skum som The Invitation. Filmen behöver nämligen ens fulla koncentration och ja…min drog iväg ibland, det gjorde den. Det tar nämligen en bra stund innan det ”händer nåt” i filmen och jag skriver ”händer nåt” inom ”” för att det är en sanning med modifikation. Det händer grejer precis hela tiden men det bubblar mest under ytan. Filmen flyter på men har inget tydligt mål. Jag famlar liksom i mörkret och minns sånt jag läst om filmen, att det är en ”rysare”, att den är ”jätteläskig”, en ”nagelbitare”.
Jag tycker inte filmen är nåt av det men jag tycker den är ”intressant creepy”. Det är ett luddigt kammarspel med en samling personligheter som egentligen inte säger mig nåt men när John Carroll Lynch kommer in handlingen förstår jag att shit is about to come down. Shit kommer alltid när John Carroll Lynch är i närheten. Det där är en man så typecastad som ”an ordinary looking very bad guy” att det skulle gå att blåsa honom ren på inälvor och gjuta tennsoldater i hans kropp som föreställer ”ordinary looking very bad guys på film”.
Det finns mycket att fundera på med den här filmen. Den stannar kvar hos mig. Den är otvetydigt en skummis och jag är inte helt hundra säker på dess kvalitéer men godkänt blir det trots allt. En liten film att bita i helt enkelt.
Vill du höra mer om denna film så pratar både jag och Steffo om den i avsnitt 35 av podcasten Snacka om film.