Etikett: Jean Dujardin

Publicerat

THE MONUMENTS MEN

Nämensepåfan, det blev ännu en Måndag med Matt här på bloggen fast i verkligheten var det i fredags som han klev upp på bioduken och återigen visade var Matt Damon-skåpet ska stå. Eller….*host* gjorde han verkligen det?

The Monuments Men med manus och regi av George Clooney var en av vinterns storfilmer som jag såg fram emot att se. Jag har hållit mig undan trailers, spoilers och andra recensioner och helt enkelt förlitat mig på känslan av kvalité som både Clooney och Damon brukar borga för. Så knasigt. Jag är ju inte född igår, jag borde veta att man precis lika gärna kan bli matförgiftad på Operakällaren som på Kepsgrillen. Ser man till rollistan är The Monuments Men värsta lyxkrogen, eftersmaken däremot, den är mer som okryddat pulvermos. Det smakar ingenting. Det fastnar inte ens nån ynka bit korvskinn mellan tänderna. Det är som att äta luft. Tänk om det ändå hade luktat lite gurkmajonäs, räksallad utan räkor eller fan, utspädd ketchup hade dugt bra. Nu var filmen i princip puts väck från skallen innan jag hann lämna salongen.

Det är ibland svårt att se filmer som saknar all form av tydlighet vad gäller genre. The Monuments Men är baserad på en verklig historia om ett gäng män som mitt under andra världskriget ska leta reda på av nazisterna stulen konst och återföra denna till sina ägare. En boats alltså. Filmen kan ses som ett äventyr, som ett drama, som nån form av krigsfilm men har också komiska inslag, ett hurtfriskt score som påminner mig mycket om trumpettrudilutten i Den stora flykten, sen är den lite sorglig, lite spännande, lite romantiskt bitterljuv och lite spionhistoria. Men nej, det är alltså ingen mustig soppa, snarare en lillfingernagelstor buljongtärning i tio liter ljummet kranvatten. Ändå hade jag inte tråkigt. Ändå gick timmarna fort. Frågetecknet av kamouflagegrön bomull finns kvar men det skaver inte, inte hos mig.

Men jag tänker på den handfull människor som lämnade visningen efter första timmen. Jag tänker på ungdomarna som satt nästan bredvid mig och som antagligen trodde det var en ny Indiana Jones-film dom skulle få se men dom bara suckade. Jag tänker på mannen på raden bakom som rapade ljudligt flera gånger under filmen. Jag tänker på snubben till höger om mig som satt och hoppade med fötterna i en timme och femtioåtta minuter och jag tänker på han som satt till vänster om mig, han som jag tror mig veta tycker ungefär detsamma om filmen som jag men troligtvis är bättre på att förklara varför. Så klicka här för att komma till Movies-Noirs recension för nu har mina tämligen vakuumförpackade ord tagit slut.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: LUCKY LUKE

Nåt av det allra bästa jag visste när jag var liten var att läsa seriealbum. Smurfarna, Tintin, Finn och Fiffi och Lucky Luke var favoriterna och det höll i sig långt upp i åldrarna. När jag sist kollade gillade jag det och nu närmar jag mig fyrtio med stormsteg.

Den största skillnaden mellan då och nu är att jag nu vet att Bröderna Dalton heter Bröderna Dalton och inte Bröderna Dalltånn. Hur Lucky Luke uttalas visste jag redan som liten, trodde jag kanske jag ska tillägga för efter att ha sett den här filmen blir jag osäker. Lucky Luke på franska låter nämligen inte alls som det gör på engelska. Det låter fånigare och gulligare, lite som namnet på en väldigt hårig katt, en sån som är jättestor och toklurvig ända tills man tar fram vattenslangen och tvingar den bli blöt. Då är den inte så magnifik direkt.

Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga gestaltas på franskt vis av Jean Dejardin, killen som gav The Artist ett ansikte. Jean Dejardin är en höjdarkille! Han är jättebra, jättesnygg, jätteduktig och som någon som ska se i princip tecknad ut – med jättehög lugg och allt – är han jättetrovärdig. Filmen är snyggt filmad med coola kameravinklar och scenografiska lösningar men det blir tradigt i längden ändå tyvärr. Historien är tämligen ospännande och Bröderna Dalton är inte med. Men det som gör att filmen ändå är sevärd är just ”Lykki Lyk”. Han är cool, precis som i serierna. Jag blir nostalgisk glad bara av att se honom och den känslan räcker en bra bit.

Här finns filmen att hyra och den kan också ses gratis på Voddler.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa manliga huvudroll

Jag tycker det här är årets mest intressanta och spännande kategori.

Sällan har jag varit med om ett filmår med högre standard på manliga huvudrollsinnehavare och trots att dom fem nominerade gjort spektakulära insatser så tycker jag ändå att det fattas några. Michael Fassbender i Shame till exempel, Owen Wilson i Midnatt i Paris och Ryan Gosling, skitisamma om han blev nominerad för Drive, Crazy Stupid Love eller Maktens män, han BORDE ha blivit nominerad (om inte annat för att han glömdes bort förra året för Blue Valentine).

Först ut är Demián Bichir som är nominerad för sin roll som den ensamstående mexikanska pappan Carlos i A Better Life.

Han debuterade redan 1977 i den mexikanska TV-serien Rina men dom flesta av oss känner nog mest igen honom som Fidel Castro i filmerna Che – Argentinaren från 2008 eller som Esteban Reyes i TV-serien Weeds. I år spelar han mot och med Hollywoods toppnamn i Oliver Stones Savages.

Jag tror inte han har stor chans på vinst men jag hoppas att hans nominering gör att fler ser filmen. A better world är en väldans fin liten film.

 

George Clooney vann en Oscar 2006 för sin roll i Syriana. Han nominerades 2008 för Michael Clayton och 2010 för Up in the air och i min värld finns det inte en chans att han kan vinna med sin tolkning av Matt King i The Descendants. Vann han inte med Up in the air borde han inte vinna alls, aldrig någonsin mer.

Att George Clooney är en Filmstjärna med stort F kan nog ingen säga emot men vid förra årets Oscarsgala visade han en sida som förenar honom med vilken nervös svennebanankille som helst. Han blev intervjuad leendes på röda mattan och drack samtidigt starksprit ur plunta.

Nu var det säkerligen ingen HB han klunkade i sig och pluntan var ingen PET-flaska utan till synes silver rätt igenom men ändå, han visade prov på både fungerande nerver och en normaliserad lösning på detta problem och det gjorde mig lite glad.

2012 får vi se Clooney mot Sandra Bullock i Alfonso Cuaróns sci-fi-thriller Gravity.

 

Om några månader fyller Jean Dujardin 40 år vilket gör honom till årsbarn med mig. Jag har aldrig sett honom förut och jag misstänker starkt att jag inte är ensam om detta.

Jean är nominerad för sin roll som stumfilmsstjärnan George Valentin i filmen The Artist. Vinner han? Jag tror inte det och jag HOPPAS inte det.

 

Jag vet en handfull människor – dock ej särskilt filmiskt intresserade – som sett hela Tinker Tailor Soldier Spy utan att tänka på att det är Gary Oldman som spelar Smiley. ”Vadå, menar du att det där var han den äckliga i Leon? JFK? Lee Harvey Oswald? What! Var det HAN? Näääääääääh! Har han spelat Beethoven? Och Dracula? Zorg i Femte elementet? ALLVARLIGT?”

Gary Oldman är en skådespelarkameleont av sällan skådat slag och att han är nominerad för sin roll i Tomas Alfredssons Tinker Tailor Soldier Spy är inte konstigt alls. Det konstiga är att en man med hans CV aldrig förut varit ens i närheten av en Oscarsnominering. Sett till detta så unnar jag honom att vinna om det skulle bli så.

 

 


Brad Pitt, vad säger man annat än…Brad Pitt?

En sån satans begåvad skådespelare som har utseendet emot sig i jobbsammanhang, precis på samma sätt som hans ”fru” har. I början fick han roller enbart på grund av sitt six-pack och den fördomen sitter (nog) i. För mig har han varit en favorit sedan Kalifornia 1993 och nu är det tredje gången gillt i Oscarsnomineringssammanhang.

1995 nominerades han för Bästa manliga biroll för 12 apornas armé och 2008 för Benjamin Button och trots att jag alltid tycker att han är bra så har jag aldrig sett honom göra nåt bättre i Moneyball.

Brad Pitt får min röst i år.

Publicerat

THE ARTIST

Människor som vågar gå mot strömmen är rätt härliga egentligen. Jag menar, hur troligt är det att en stumfilm gjord 2011 skulle bli verklighet? Tänk dig det mötet, det runda bordet på produktionsbolagets kontor.

Hej. Jag vill göra en stumfilm. En svart-vit. Ja, en såndär riktig stumfilm med textrutor i gammalt typsnitt och sen lite stepp och dans på det. Nej, ingen Clooney i huvudrollen, jag vill ha okända franska namn, såna ingen jävel känner till. Jag kan tänka mig att slänga in nåt fejs folk känner igen men absolut inte i en huvudroll. Om det går att hitta nån på dekis som gör vad som helst för en tunnbrödrulle så kör på, jag är inte den som är den. John Goodman? Ja, why not?

Vem låg med vem för att få ihop pengar till det här, jag bara frågar?

The Artist är ingen lätt film att titta på samtidigt som den är superenkel. Historien är lövtunn och det behövs inte många IQ för att hänga med i svängarna men samtidigt är formatet – i alla fall för mig – så pass ovant att det tar ett bra tag innan jag accepterar att ingen kommer öppna truten, i alla fall inte i kombination med att det kommer ljud. Sen är det mycket musik, hög och enerverade sådan, plus att skådisarna övergestikulerar (för att kompensera bristen på ord?).

Stumfilmsstjärnan George Valentin (Jean Dujardin) blir kär i Peppy Miller (Bérénice Bejo) som blir känd genom ljudfilmen men George tror benhårt på att han har tillräckligt med lojala fans för att fortsätta göra stumfilm och slippa den där ”nymodigheten”. Ljud, baah, who needs it?

Helt ärligt, jag behöver ljud. Jag tycker det här blir rätt tjatigt och tråkigt i längden hur retrospektivt nyskapande, modigt och snyggt det än är. Priserna kommer antagligen hagla över filmen och jag har inte så mycket att säga om det, inte mer än att detta inte är min kopp thé och så är det med den saken.