Etikett: Jedins återkomst

Publicerat

FILMÅRET 1983

Inte det starkaste av filmår men ändå inte ett lätt-listat sådant. Jag hade faktiskt bara elva kandidater till dessa tio platser och DET hör till ovanligheterna. Det fanns heller ingen tok-given etta vilket gjorde listningen om möjligt ännu svårare. Men jag litar på magkänslan, nostalgifaktorn och nyliga omtittar så här kommer mina favoritfilmer från 1983!

 

 

10. Till sista andetaget
(Breathless, Regi: Jim McBride)

Jag drog lott när det gällde denna tiondeplats, jag kunde inte välja mellan denna film och filmen som blev bubblare men med facit i hand känns det som att lotten valde fel. Till sista andetaget har jag inte sett på 25 år, bubblaren såg jag härom året. Men nu får det bli såhär, hetingen Richard Gere glider in på ett bananskal.

.

.

9. Föräldrafritt
(Risky business, Regi: Paul Brickman)

Man måste väl ändå säga att Föräldrafritt är Tom Cruise´s genombrottsfilm. Hans dansscen i solglasögon och kalsonger  känns som klassiker i miniformat och det var härligt att se om filmen i nutid och märka att den faktiskt håller. Fortfarande.

.

.

8. Christine
(Regi: John Carpenter)

Nostalgi, Stephen King och en mördarbil som heter Christine. Jag tycker det här är jätteMYS även om filmen kanske inte är jätteBRA.

.

.

7. Scarface
(Regi: Brian De Palma)

Al Pacino under en period där han var som bäst. Brian De Palma långt innan han gjorde Passion. Och fan vad jag saknar Har du inte sett den-podden! Markus, Johan och Erik, kom tillbaka! Det var ett episkt avsnitt när ni pratade om Passion!

.

.

6. Ömhetsbevis
(Terms of endearment, Regi: James L. Brooks)

En av dom mest fulgråtframkallande filmerna jag sett, vilket också är anledningen till att jag inte sett om filmen så värst många gånger. Debra Winger är magisk!

.

.

5. Videodrome
(Regi: David Cronenberg)

En av mina favoritfilmer från tonårstiden och en film som håller bra fortfarande. James Woods fastnar i ett TV-spel och sen händer det grejer endast en mästare som David Cronenberg kan visualisera.

.

.

4. Filmen G
(Regi: Staffan Hildebrand)

Filmen G är den första film som totalt blew my mind. Jag såg den två dagar efter varandra i den lilla byhålan där jag bodde och bara DET var stort, herregud, den film som gick fler gånger än EN! Det var bara Sällskapsresan, Tuppen och Göta Kanal som fixade sånt på den tiden. Men G var ett unikum med sin blandning av coola killar, den ballaste musik man kunde lyssna på och storstan Stockholm kändes helt ouppnåeligt. På nåt sätt har den här filmen definierat hela min tonårstid mer än både Rambo och Cobra sammantaget. Konstigt va?

.

.

3. Människor emellan
(The Big Chill, Regi: Lawrence Kasdan)

80-tals-ensemblefilm när den är som bäst. Vuxna människor som umgås i grupp, då händer det grejer och rollistan är så imponerande att man kreverar. Jeff Goldblum, Kevin Cline, Glenn Close, William Hurt, Meg Tilly OCH Tom Berenger i jeans!

.

.

2. Jedins återkomst
(Star Wars: Episode VI – The return of the Jedi, Regi: Richard Marquand)

Det är en självklarhet att den här filmen förtjänar en av topplaceringarna på årsbästalistan. Vilken FILM va?

.

.

1. The Dead Zone
(Regi: David Cronenberg)

Den stora vinnaren detta filmår måste vara David Cronenberg. Med hela TVÅ filmer på listan krossar han allt regimotstånd och visar var skåpet ska stå. Okej, Stephen King har också två filmer med på listan, rätt ska va rätt. The Dead Zone är en såndär ”film-film” som är så sjukt bra in i minsta detalj och jag vet att jag tycker det även nu eftersom jag såg om den så sent som i somras. Christopher Walken har aldrig varit en personlig favorit men här är han det. En kunglig skådespelarprestation i en film som sitter som en hård smäll i magen.

.

Bubblare: Den inre cirkeln

.

Även mina filmspanarvänner listar favoritfilmerna från 1983 just idag. Klicka på namnen för att komma till respektive lista.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen
Flmr
Absurd Cinema

Publicerat

STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på ”gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

JEDINS ÅTERKOMST

Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.

Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden).  Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011: