Etikett: Jeff Daniels

Publicerat

STEVE JOBS

2013 kom Jobs, en film med Ashton Kutcher i huvudrollen som entreprenören och Apple-grundaren Steve Jobs. Den filmen var helt okej och många var vi som undrade om det verkligen behövdes ännu en film om Steve Jobs såhär pass nära inpå. Jag menar, det gnälldes rätt hårt om Spider-man och där var det ändå nio år mellan filmerna, här är det…två.

Den här gången är det fiffi-favvot Danny Boyle som regisserar och ett annat fiffi-favvo, Michael Fassbender, som spelar  Steve Jobs. Det kanske-inte-lika-mycket-fiffi-favvot Seth Rogen tar sig an rollen som Steve Wozniak, Kate Winslet är Joanna Hoffman, Jobs ”workingwife” och Jeff Daniels är John Sculley, före detta VD för  både Pepsi och Apple. Ja du hör ju, det finns inte mycket negativt att säga om folket både framför och bakom kameran. Lägger man sen till att manuset är skrivet av dom snabba dialogernas mästare Aaron Sorkin och att det supersköna blippiga 80-talsscoret är komponerat av Daniel Pemberton (som även stod bakom den tidstypiska musiken i The man from U.N.C.L.E  – filmen alltså) så är i alla fall jag så långt ifrån en gnällgumma man kan komma.

För om vi säger såhär, bättre än såhär kan en film om Steve Jobs inte göras. Samtidigt, det betyder inte att det är en superduperfilm. Danny Boyle ger oss liksom en liten tårtbit av Jobs liv och antagligen är det den delen som ÄR intressantast, jag känner bara ett ”jaha” när det gäller storyn och på det sättet är båda dessa Jobs-filmer väldigt lika.

Men man kan le och tänka ”jaha” samtidigt. Jag gillar ju det här även om det är ganska tunt.

I det tjugonde avsnittet av podcasten Snacka om film snackar jag mer om denna film.

 

 

Publicerat

AWAY WE GO

Det dök upp en låt av Alexi Murdoch på Spotify på jobbet. Den där berömda slumpen. Kollegan D sa: ”Den här låten hade varit med om jag skulle ha listat mina tre favoritsoundtrack. Hela soundtracket till Away we go är hans låtar.”

Away we go? Vad är det för film? Alexi Murdoch, ledsen-kille-med-gitarr, jag förstår varför jag inte hittat honom men det är inte likt mig att ha noll koll på en film regisserad av Sam Mendes och med en rollista bestående av Maya Rudolph, John Krasinski, Jeff Daniels, Maggie Gyllenhaal, Catherine O´Hara, Melanie Lynskey, Chris Messina och Allison Janney. Med flera. Hur hade denna film kunnat passera mig alldeles obemärkt?

Jag fortsatte vara förvånad men istället för att känna mig irriterad blev jag glad. Det kändes som en mysig film, perfekt frukostsällskap en regnig/snöig söndag i väntan på mörkret. Nu blev det ingen frukostfilm men det blev en komma-hem-efter-jobbet-och-njuta-av-98-minuter-i-soffan-film och som sådan var den alldeles perfekt. I behagligt tempo tog filmen mig på besök i några olika ställen i USA med gravida Verona (Rudolph) och hennes snubbe Burt (Krasinski) som resesällskap. Vänner, syskon, bekanta dom inte sett på länge, det går att ta sig var som helst om man reser dit näsan pekar och inte har någon egentlig bas att utgå ifrån.

Roadtrips alltså, är det inte det mysigaste som finns, både på film och i verkligheten?

Publicerat

THE MARTIAN

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: ”Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: ”Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?

Publicerat

DUM OCH DUMMARE 2

Det finns tre sorters Dum och dummare-människor här på jorden: dom som sett första Dum och dummare och skrattat läppen av sig, dom som sett första Dum och dummare och inte fattat humorn alls och dom som aldrig skulle få för sig att se någon Dum och dummare, inte ens med en laddad pistol mot tinningen.

Det finns tre sorters Dum och dummare 2-människor här på jorden: dom som sett den första och har längtat efter denna uppföljare sedan 1994, dom som inte sett första men som ser den här ändå och dom som fortfarande aldrig skulle se en Dum och dummare-film hur många siffror som än kommer efter men som ändå berättar hur jävla dålig filmen är, gärna högt och gärna tydligt så alla både hör och ser att här är en människa med en annan typ av humor, kanske till och med en sofistikerad smak, en som aldrig skulle sjunka så lågt som att skratta till skämt baserade på kateterhumor, fis-i-bil-panik eller rövsmörsdofter.

Jag tillhör kategori ett både vad gäller originalfilmen och uppföljaren. Jag älskar Dum och dummare och jag var överlycklig när nyheten att det skulle komma en Dum och dummare 2 släpptes. Att både Jim Carrey och Jeff Daniels skulle reprisera sina rollfigurer Lloyd Christmas och Harry Dunne var stort, det var som att få träffa sina svagbegåvade kusiner från landet igen. Glädje med skämskuddevarning om man säger så.

Jag har svårt att se att någon som gillar originalfilmen tycker att den här filmen är helt värdelös, det är liksom samma film bara med en liten annan twist på skämten. Detta är filmens styrka och svaghet. Det blir småputtrigt, fnissigt och mysigt men det blir inte samma gapflabb som i första filmen, vilket är helt logiskt. I biopubliken skrattades det gott bland både vuxna och tonåringar, filmen håller ett genomgående bra tempo och det är inga direkta svackor. Jag är nöjd och glad, det var härligt att se något rättigenom hjärndött, det är en riktig må-bra-grej ibland. Rövsmörshumor ska verkligen inte underskattas.

PS. Bill Murray gör en roll man aldrig sett honom göra förut. Håll ögonen öppna, det är lätt att missa honom. DS.

 

Publicerat

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

Publicerat

IMAGINARY HEROES

Matt Travis (Kip Pardue) är en otroligt duktig simmare. Han vinner alla skolmästerskap, år efter år efter år sopar han mattan med dom andra men det ingen frågar honom är om han tycker det är roligt.

Sanningen är att Matt hatar att simma. Bara för att man är duktig på en sak behöver det inte betyda att man gillar det och Matt är ett strålande exempel på det. Simningen tär på honom och till slut orkar han inte längre. Han tar sitt liv.

Precis som i så många filmer förut berättas här en historia där det måste till världens tragik för att människor ska förändras. Matts mamma Sandy (Sigourney Weaver), pappa Ben (Jeff Daniels) och bror Tim (Emile Hirsch) hamnar alla i situationer dom måste lösa och lösningarna handlar både om hot, våld, sex, plastikkirurgi, droger och otrohet. Allt är filmat på ett väldigt vardagligt vis, det är inget som känns onaturligt twistat även om det kanske låter så när jag beskriver det i text – förutom när Ben i ett försök att vara älskvärd vill ge bort en ansiktslyftning till sin fru i födelsedagspresent för att hon i all sin sorg skulle ”behöva det”.

Det känns bara som att jag sett det här berättas för många gånger. Det är inget nytt under solen. Visst är det en film som går att se, jag lider inte mig igenom den men jag kan inte ge bort den som ett filmtips inslaget i rött silkespapper, det vore att ljuga en smula.

Orsaken till att jag hyrde filmen är Michelle Williams och trots att hon var med väldigt lite så sätter hon en speciell prägel på alla scener hon är med i. Jeff Daniels är som vanligt världsbra på att spela ordinär pappa. Kanske är det Sigourney som funkar sämst om jag nu ska peka ut nåt eller nån som ligger på minuskontot men även en halvdålig Sigourney är bättre än en bra Joan Cusack.

Jag blir lite gäspig nu känner jag. Det säger mer om filmen än om mig.

Här finns filmen att hyra.