Etikett: Jeffrey Dean Morgan

Publicerat

SOLACE

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul ”slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en ”gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

Publicerat

RAMPAGE – BIG MEETS BIGGER

1986 såg arkadspelet Rampage dagens ljus för första gången och kanske var det redan då någon som kläckte idén att det borde kunna bli en bra actionfilm men ärligt talat, det saknades nog tekniska kunskaper att nå dit. Då.

Rampage är nämligen ett spel/en film som handlar om muterade jättedjur som militären försöker ta död på (innan djuren gör detsamma med både invånare och bebyggelse) och i filmen är det Dwayne ”The Rock” Johnson som är centralfigur då hans Davis Okoye är primatolog och har kommit albinogorillan George väldigt nära.

Genmanipulation alltså, det är det filmens skurk (Malin Akerman) och hennes bror pysslar med och när ett experiment gått käpprätt åt pipsvängen – i rymden (!) – faller delar av proverna ner över USA. En bit krashar i Everglades träsk, en bit i nån nationalpark och en bit precis där George och hans gorillapolare håller till. Detta gör att tre djur får överdjuriska krafter och även ökar monumentalt i storlek: en krokodil, en varg och Davis polare George.

Det finns INGEN som köper en biobiljett till Rampage som tror att den ska få se en film som förändrar ens liv. INGEN. Det här är ren och skär dumaction, underhållning för stunden och som sådan tycker jag den funkar alldeles förträffligt. Det känns som The Rock är den skådespelare som tagit tillbaka dom svulstiga och på ytan hjärndöda actionfilmerna (från 80/90-talet) till vita duken igen och han gör det verkligen med bravur. Både San Andreas, Jumanji och Rampage adderar även en värme och charm som gör att det är svårt att värja sig, hur dumt det än är.

För visst är Rampage i långa stunder stendum! Det finns så många fel och brister att en sämre dag med mindre tålamod hade jag säkert kunnat sura ut rejält åt kackiga effekter, stuntdubblar som inte är direkt lika The Rock utseendemässigt, inkonsekvensen av monstrens storlek i förhållande till byggnader, människor och varandra samt det direkt jättekonstiga i att krokodilfan kunde simma hela vägen från Everglades till Chicago MEN samtidigt…det är inte en film baserad på verkliga händelser, det är science fiction, det är hittepå!

Jag satt i alla fall och log åt gorillan George som gestaltas så fint av Jason Liles och att han var filmens behållning även för det tjugotal unga tonåringar som var på eftermiddagsvisningen igår var svårt att missa. Det skrattades högt, klappades händer och tjoades friskt när George ”skojade till det” medans det vuxna paret lite längre bort på min rad mest verkade fokusera på att lösa inomäktenskapliga konflikter filmen igenom.

Jag orkade inte bråka, jag ville helt enkelt bara sitta ifred och tömma skallen en stund och jag lyckades koncentrera mig rätt bra på filmen. Det behöver inte vara så krångligt. Den VAR underhållande och en ensambio, en gorillafilm och en stor kopp kaffe kan ibland vara precis vad en kvinna behöver.

Publicerat

THE SALVATION

Det här är en dansk western som utspelar sig i USA.

Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt spelar dom danska bröderna Jon och Peter som emigrerat från fäderneslandet till the land of the free and the home of the brave. Sju år efter landstigningen ska Jon äntligen återförenas med sin fru och nu tioåriga son och han är glad som en speleman. Men se den glädje som håller i sig längre än första kvarten i en nittiominuterwestern. Självklart går det åt helvete och är det nåt denna film ska ha cred för så är det just det, att det går så våldsamt åt helvete i just dessa scener. Det är rent härligt att skåda. Fräscht nästan. Makabert men fräscht.

För övrigt känns The Salvation som ett animerat jättefartyg utan kapten som gått på grund på en sten som inte finns. Allt känns så hittipå. Omgivningarna känns som billiga kulisser som retuscherats i efterhand av några vindögda Sin City-medarbetare i behov av extrapengar. Musiken är ren westernsmörja, skapat enligt westernsmörjaformeln 1A. Till och med det obligatoriska westerntypsnittet har används. Lukten av B-film är starkare än stanken av krutrök, levrat blod och svett.

Att jag inte ger filmen det allra lägsta betyget beror på fräschheten jag beskrev här ovan plus att det var fint att se Eric Cantona skådespela igen samt att någon haft den goda smaken att casta Eva Green som en karaktär som saknar tunga. Men betygstvåan är inte stark, den är i princip genomskinlig och kan trilla ner till en etta ungefär precis när som helst.

Vi var sju filmspanare som såg The Salvation tillsammans som avslutningsfilm på Malmö Filmdagar. Av alla filmer vi såg, av alla filmer som passerade så undrar jag om det inte är denna som blir/blev den största vattendelaren. Några var jättenöjda men samtidigt hörde jag nån stå och köra motorsågen på tomgång uppe i hörnet. Jag var ”muttrande negativ mitten” nånstans, lite som en centerpartist som vaknat på fel sida.

Klicka här för att läsa vad bloggkompisarna tyckte: (jag fyller på med länkar när texterna är publicerade)

Fripps Filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Har du inte sett den (blogg)

 

 

Publicerat

THE POSSESSION

En skräckfilm som är baserad på verkliga händelser, ska jag tro på det? Är det värt att ens fundera? Jag menar, om så mycket som en promille av detta sant så är det illa nog.

En mamma och en pappa i skilsmässa (Jeffrey Dean Morgan och Kyra Sedgwick), två döttrar (Natasha Calis och Madison Davenport) som känner sig splittrade och lite ledsna, en loppis där den ena dottern hittar och köper ett träskrin och sen är skiten igång. Den där lådan är nämligen ingen vanlig låda.

Ole Bornedal, favvodansken som gjorde den läskiga Nattvakten (som sen blev Nightwatch när han gjorde remake på den i USA) är filmens regissör och han är extremduktig på att få till en läskig stämning. Sen gäller det att inte vara överdrivet kräsmagad när man ser filmen, det är mycket jox som dyker upp ur munnar och personligen tycker jag det är skitäckligt. Jag satt i soffan och hulkade hårt ett par gånger.

Det ultimata med filmer som denna är  såklart att se den på bio, det blir liksom en extra dimension till läskigheterna. Hemma går det ju att tända taklampan, dricka thé samtidigt eller be grannen dammsuga väldigt nära väggen för att få en distraktion. Visst har jag sett filmer om besatthet, demoner och övernaturligheter många gånger förut men det spelar ingen roll, inte när det görs såhär bra. Musiken påminner ibland om scoret till Hajen vilket jag först finner lustigt och sen bara…huäääääh. Det fungerar, så mycket kan jag säga.

Drar du på den här filmen en natt som sällskap när du inte kan sova då önskar jag dig lycka till. Kan dröja länge innan nattsömnen kommer igång i såna fall.

Filmitch har också sett filmen.

Publicerat

TEXAS KILLING FIELDS

Poliserna Mike (en slemmig Sam Worthington) och Brian (Jeffery Dean Morgan som ser ut som en klon mellan George Clooney och Javier Bardem) utreder ett antal brutala kvinnomord i Texas. Jag menar inte att vara sarkastisk men mer övertydlig kan inte en förstamening i en filmrecension bli när filmen i sig heter Texas Killing Fields. Det är banne mig en omöjlighet att inte förstå vad filmen handlar om.

Filmen är mörk och mentalt kvav på nåt vis, det saknas all form av glädje, ljus och i viss mån även mänsklighet trots att polisen Brian åtminstone försöker göra världen till en lite bättre plats. Han hjälper den unga flickan Anne (finfina Chloë Grace Moretz från Kick-ass och Let me in)  som blir utkastad hemifrån varje gång mamman ska ”ha det lite skoj” med någon ny pojkvän.

Alltså, det här är inte en dålig film men det finns ingenting av värde att skriva om den. Jag har kliat mig i hårbotten länge nog nu, jag ger upp. Se filmen om du vill, se den inte och du missar ingenting. Det är liksom dött lopp.