Etikett: Jeffrey Wright

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]