Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.
Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…
Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!
Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.
Betyg på filmen:
Mängd julmyskänsla:
.
.