Etikett: Jennifer Coolidge

Publicerat

MASCOTS

Om man ser till komedigenren så är Christopher Guest lite av en husgud hos mig. Efter skrattfester som A mighty wind, Waiting for Guffman och Best in show kan han inte vara annat.

Nu har han alltså gjort en film som handlar om nåt så otäckt som maskotar, alltså vuxna människor som kläder sig i oversized teddyoveraller föreställande djur eller andra figurer som till exempel fungerar som publikuppvärmare på sportarenor OCH han har gjort filmen direkt för Netflix. Lyxigt, i alla fall för oss som har den streamingtjänsten.

Så visst var det lite av julafton i magen när jag satte mig ner för att se filmen och visste blev det lite av antiklimax i hjärnan när filmen var slut. Meeeh, var det inte mer än såhär? tänkte jag. Vaaaah, var den inte roligare? Sen gick livet vidare och jag och la mig och när jag vaknade morgonen efter tänkte jag inte alls på filmen, det var inte förrän jag och en kollega började prata om den på jobbet som det började. Fnisset. När jag skulle försöka återberätta vissa scener och skrattet bara kluckade. Fan, vad kom DET ifrån?

Christopher Guests lägstanivå är larvigt hög och det är Mascots problem men kanske även Guests smala lycka. Många Netflix-tittare är antagligen inte så bevandrade i hans äldre filmer och ser därför Mascots som ett tomt vitt papper och då tror jag filmen kan flyga. Formatet som Christopher Guest gör sina mockumentärer på är väldigt lika varandra, det är till och med samma typsnitt i filmerna, så kanske är det igenkänningen som är ”problemet” för såna som jag, inte bristen på humor.

Hur som helst är det MUMS för själen att återse hela ensemblen igen med Jane Lynch, Parker Posey, Jennifer Coolidge och John Michael Higgins i spetsen!

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: GENTLEMEN BRONCOS

Hihihi! Det här var riktigt roligt!

Gentlemen Broncos är en såndär film om nördar gjord på nördars vis, lite på samma sätt som Napoleon Dynamite. Inte så konstigt att filmerna är lika, det är nämligen samma manusförfattare, Jerusha Hess och Jared Hess och det är den sistnämnde har även regisserat filmerna. Jag tycker dock att dagens film var betydligt roligare än Napoleon Dynamite.

Här får vi följa tonårskillen Benjamin Purvis (Michael Angarano med dom mest ledsna ögonen jag sett sen Rocky Balboa gjorde sin entré på vita duken) som lever för att skriva och läsa science fiction och hans mamma Judith (härliga Jennifer Coolidge som gav MILF:en ett ansikte i och med sin roll som Stifler´s mamma i American Pie) som försöker få ekonomin att gå ihop. Hon lyckas i alla fall skrapa ihop så pass mycket att Benjamin kan få åka på en tvådagarskurs i sci-fi-fantasy-skrivande – The Cletus Fest – med självaste hotshotförfattaren (tror han själv i alla fall) Dr. Ronald Chevalier (Jemaine Clement) som föreläsare.

Chevalier lider dock av skrivkramp och när förlaget jagar på honom att leverera nästa manuskript ser han sin chans att hitta en lösning. Han snor helt enkelt Benjamins inlämnade novell, ändrar bara lite namn här och där och VIPS kan han fortsätta sitta på en pidestal och sparka nedåt.

Alla filmens huvudkaraktärer är KANONBRA, skrivna med kärlek, det är riktiga människor av kött och blod. Det filmen förlorar på är att den är utblandad med en ”låtsasfilm” som är Benjamins novell sett ur hans ögon. Sam Rockwell är tokskäggig sci-fi-knasbollshjälte i hans drömmar och dessa scener skulle säkert funka jättebra som en egen kortfilm eller i ännu kortare sekvenser istoppade i filmen men jag tycker det blir för mycket som det är nu. Filmen blir onödigt spretig. Men som helhet hade jag kul, Jennifer Coolidge lyckas ALLTID göra nåt intressant av dom rollfigurer hon spelar  och så även här och Michael Angarano får fem plus för sin insats.

Musikmässigt var det bara ”Wind of change” med Scorpions och en Ozzy-låt som fastnade, det känns som att det kanske inte riktigt var David Wingos typ av film det här.

 

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

ALEXANDER AND THE TERRIBLE, HORRIBLE, NO GOOD, VERY BAD DAY

Alla vet hur det är att ha en riktigt dålig dag. Att vakna på fel sida och allt – precis ALLT – går åt helvete.

För Alexander (Ed Oxenbould) är det exakt så. Vaknar. Ramlar ur sängen. Har sönder nåt och spiller ut vattenglaset i datorn. Den slås på (som tur är) men bara för att visa att skolans ballaste kille Philip Parker bjuder in på födelsedagsfest (med RÖKMASKIN!!) samma dag som Alexander själv ska ha kalas, fast Philip fyller inte ens år. Sen får han tuggummi i håret som fastnar i hårtorken och ja….dagen fortsätter i samma anda.

Filmen handlar om Alexander och hans tre syskon (varav endast den yngsta, Trevor, är det minsta behaglig), samt om hans karriärslystna mamma (Jennifer Garner) och arbetslöse pappa (Steve Carell) och dagen (och närmaste veckan) går käpprätt åt helsike för hela klabbet kan man säga.

Det här är en såndär film som jag egentligen undrar VARFÖR den blev gjord. Den liksom bara….finns. Den kan knappast göra någon jätteglad men inte heller uppretad. Den förstörde inte min dag men den gav mig heller inget av värde.

Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

LEGALLY BLONDE

Alltid när jag ser Reese Witherspoon tänker jag på Tiger Woods fru, Elin Nordegren. Jag tänker att ibland, inte ofta men ibland, får man spö för sina fördomar och i Elins och Witherspoons fall är jag övertygad om att epitetet dum blondin inte stämmer, även om dom båda är som klippdocksmallar för just en sådan.

I Legally blonde spelar Reese Witherspoon en tjej som skulle kunna vara nämnda Elins ingifta släkting, hon heter nämligen Elle Woods.
Elle är jättsöt, jätterik, allt omkring henne är jätte-Barbie-rosa. Hon är tillsammans med skolans snyggaste kille (såklart) vilken dumpar henne när han kommit in på Harvard för att hon inte är tillräckligt seriös.

Inte seriös, my ass, tänker Elle och sminder ränker om hur hon också ska ta sig in på just Harvard och självklart lyckas hon då hon inte alls är lika dum som hon ser ut.

Hela filmen är en orgie i sånt som jag normalt sett förraktar: ytliga våp. Det som är skönt är att få den där näsknäppen, den där boxarhandsken strax under hakan, för allt är inte som man tror. Utsidan och insidan klickar inte alltid. Det är befriande härligt att se.

På ytan är detta en hundraprocentig tjejfilm, men räds icke, den är kul. Också.