Etikett: Jennifer Ehle

Publicerat

VOX LUX

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.

 

Publicerat

FIFTY SHADES FREED

Sagan närmar sig sitt slut, den om mångmiljardären Christian Grey (Jamie Dornan) och den anspråkslösa studenten Anastasia Steele. Nu är vi framme vid tredje filmen, baserad på tredje boken i den ack så framgångsrika romansviten av – för mig – totalt oläsbara böcker. Alltså, böckerna är så infantilt skrivna att jag blir förbannad och då har jag verkligen FÖRSÖKT ta mig igenom skiten. Det går bara inte. Men filmerna funkar desto bättre, i alla fall för mig.

Fifty shades of Grey (2015) var en härligt underhållande åktur som definitivt gick hem hos mig och med facit i hand kan man nog tacka regissören Sam Tayor-Johnson för det. Det visade sig nämligen bli något lite annat av godsakerna med en man i regissörsstolen. Men äsch, det är klart det inte är någon världsomvälvande skillnad på sättet att berätta historien i dessa tre filmer men med kvinnliga ögon kan jag säga att det är betydligt mindre fokus på Jamie Dornans kropp i film två och tre.

2017 kom film två och jag satt där i biomörkret och mös även då. Fifty Shades Darker hette den och även om filmen blev lite mörkare så är det fortfarande urtypen av en modern askungesaga. Modern så till vida att Anastasia kämpar med att bibehålla sin integritet och självbestämmanderätt (som kvinna). Därför känns det fullt naturligt att det i den tredje filmen blir just DÄR det knasar sig. Det passionerade paret gifter sig nämligen, Anastasia blir Mrs Grey och Christians svartsjuka och kontrollbehov blir ännu starkare. I allt detta är även en form av ”krimhistoria” inbakad, något som egentligen känns helt onödigt men å andra sidan, hade vi orkat se dom knulla oavbrutet i hundra minuter till? Nu blev det bara femtio, kanske.

Det här är i mina ögon den svagaste delen i historien men ändå, jag gillar att hänga med dom och jag märker när filmen går mot sitt slut att jag faktiskt bryr mig om detta påhittade par. Jag känner att jag vill se mer, jag vill verkligen det. Men hur mycket jag än vill så är det kanske lika bra att det är slut nu. Det går nog inte att vrida ur mer ur den här kärlekshistorien.

Gillade man – som jag – första filmerna så är detta givetvis en okej film men för alla andra, alla hånare och belackare, självklart ska ni strunta en hel hög i att se Fifty Shades Freed. Varför skulle ni?

Publicerat

THE FUNDAMENTALS OF CARING

Det kom en film för några år sedan som på svenska fick titeln En oväntad vänskap. Det var en film om en fransk rullstolsburen man som fick en ny personlig assistent, en svart vivid man med livslust och drag under galoscherna, och historien som berättades framför våra ögon var feelgood på ett lite nytt sätt. En annorlunda buddy-movie. Spekulativ tyckte vissa. Underbar tyckte andra. Jättemysig tyckte många.

Skillnaderna mellan dagens film The Fundamentals of Caring och En oväntad vänskap är inte jättestora. Kanske är den största skillnaden att det pratas franska i den ena och amerikanska i den andra och att åldersskillnaderna mellan männen är lite större i dagens film, annars är det sort of samma lika.

Här är det unge Trevor (Craig Roberts) som är i behov av en ny assistent och Ben (Paul Rudd) söker jobbet efter att ha gått en kortare utbildning i konsten att ta hand om människor. Han har fastnat i en klump av sorg och behöver försöka komma vidare men det är inte lätt och han har ingen upplyftande utstrålning direkt. Men han lyckas charma Trevor med sin torra humor och får jobbet.

Trevor lever efter sina rutiner, varje dag ser exakt likadan ut, in i minsta detalj. Det är visserligen något som gör honom trygg och han får en funktionell vardag MEN så mycket guldkant på tillvaron har han inte. Ben får dock en idé om att göra en liten roadtrip med Trevor och efter många om och men sätts planerna i verket.

Det här är en film som är svår att inte tycka om (tycker jag). Den är så genomsnäll. Det är mys från början till slut även om det finns en svärta inblandad i samtliga rollfigurer. Paul Rudd, Craig Roberts och Selena Gomez är en bra trio och filmen är helt enkelt riktigt sevärd, en såndär perfekt frukostfilm skulle jag vilja säga.

I avsnitt 49 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen. Den är första filmen ut i podcastens Filmklubb.

Publicerat

FIFTY SHADES OF GREY

När Filmspanarna planerade in februari månads träff på Alla hjärtans dag av alla dagar fanns det inget annat alternativ än att gå all in. Det var aldrig någon tvekan om att filmspanarfilmen skulle bli Fifty shades of Grey, lite hollywoodtillrättalagd BDSM i goda vänners lag kan väl aldrig vara fel?

Jag har inte läst E.L James bok som filmen baseras på och trailern som knappast gått att undvika har inte fått mina förväntningar att slå i taket direkt. Därför satte jag mig på min plats på Grand tom som ett blankt papper inför det som komma skulle.

Anastasia Steele (Dakota Johnson) åker på att intervjua stormogulen och en av USA´s mest eftertraktade miljadärssinglar Christian Grey (Jamie Dornan) när hennes studiekompis Kate (Eloise Mumford) blivit sjuk. Iklädd postorderblommig blus och nåt blått på underkroppen åker hon upp i Grey House-skyskrapans hiss och ramlar in på kontoret med det blankpolerade golvet.

Han är intagande den där Mr Grey. Bruna intensiva ögon som knappt verkar behöva blinka. Anastasia känns ovanligt lugn, hon verkar ta mötet med fattning, känns inte direkt nervös och Mr Grey fortsätter titta. Flirtar han? Uppenbarligen ser han något alldeles speciellt i denna unga kvinna för han kan inte släppa tanken på henne. Intervjun är slut, Anastasia har åkt men bara någon dag senare letar han upp henne.

Jag måste pausa lite här för det dyker upp lite prylar som skaver för mig. Med risk för att jag skriver nåt i texten som kan uppfattas som en spoiler så varnar jag nu.

Har du inte läst boken eller sett filmen och är känslig för spoilers – sluta läs nu.

Anastasia är en student. Åldersmässigt hade jag gissat på att hon skulle spela 18-20 år max men i boken är hon tydligen 22. Mr Grey är en affärsman, en kändis och jag hade gissat på att han var 35 men i boken är han 27. Han är en as-rik svinsnygg hunk som fotograferas i tidningarna, en singelman som jag kan tänka mig är ett villebråd för varenda mer-eller-mindre-framgångsrik och mer-eller-mycket-mer-vacker kvinna i hela USA. Men Mr Grey vill ha den tämligen ordinära tjejen Anastasia och Anastasia själv verkar inte tycka att det är särskilt ögonbrynshöjande. Hon verkar helt enkelt befriande svårimponerad måste jag säga.

Han fotograferas med henne på examensdagen och bilden trycks i tidningen och hon reagerar knappt, hennes rumskamrat fnissar som om Mr Grey vore vilken jämnårig bokmalspojkvän som helst och att han dyker upp på dom mest konstiga ställen för att träffa henne när han samtidigt driver ett företag med över 40000 anställda verkar hon inte tycka är konstigt alls. Dessutom är hon alltså 22 OCH oskuld. Hur mycket köper jag DEN grejen? Inte alls faktiskt. Det blir BARA löjligt. Den informationen har inget värde, inte åt något håll.

Ännu larvigare blir det av att denna 22-åriga oskuld har KANONSEX med Mr Grey redan vid första försöket – men å andra sidan DÅ trillar polletten ner hos mig. Det är för fan en SAGA, det är en fucking fantasi. Det är här det märks att boken startade som Twilight-fanfiction, att Anastasia Steele och Christian Grey från början hette Bella Swan och Edward Cullen.

Det finns liksom lika mycket grundad realism i Fifty shades of Grey som det finns i Twilight, det här är lika mycket en påhittad erotisk fantasi som den att vampyr-Edward knullar sönder både sängen (bokstavligt talat) och Bella (bildligt talat) på deras bröllopsnatt men skillnaden för min egen del blir att jag (jämfört med Twilight) köper den här passionerade historien rätt av.

Varför köper jag filmen trots att jag har en hel del invändningar? Jo det ska jag förklara. Anastasia är en verklig människa och Dakota Johnson spelar henne med den äran. Hon ser ut som en vanlig tjej, hon är inget våp, hon står på sig, har skinn på näsan, hon har en bra personlighet, rediga trosor och hon verkar som sagt föga intresserad av Christians pengar. Christian är en komplex personlighet med dels en total fallenhet för BDSM och dels en öm sida som jag tycker visas riktigt trovärdigt. Han må ha sin böjelse men han går inte över gränsen, det är Anastasia som har kontrollen där, Christian gör inte en enda grej med henne som hon inte själv okejat. Han känns också betydligt mjukare och mer romantisk än han själv vill ge sken av.

Scenerna när dom går i korridoren i hans lägenhet och han tar hennes hand är jättefina, precis som när han gör dom ultimata kärlekshandlingarna: håller bort hennes hår när hon kräks samt flätar hennes hår. EN SNUBBE SOM KAN FLÄTA! *det är en saga Fiffi, en saga. Såna här snubbar finns inte i verkligheten, saga, saga, saaaagaaaaaaa*

Jag kan förstå att flera av den äldre stammens manliga recensenter inte tycker att filmen är bra nog eftersom den inte får det att ”rycka i baguetten”. Men vad får dom att tro att filmen ska lyckas med det? Fokus på filmen är ju en jättesnygg Jamie Dornan med världshistoriens näst snyggaste händer (Benedict leder tämligen ointagligt), en man som fattat grejen att blicken, närvaron, är A och O om man ska lyckas med nåt alls här i livet. Med tanke på hur en stor del av den kvinnliga delen av publiken lät under filmens gång så skulle jag säga att Fifty shades of Grey i alla fall kan få det att rycka i den kvinnliga varianten av franskt bakverk.

För kom igen liksom, Christian Grey, välklädd, väluppfostrad, trevlig, charmig, omhändertagande, snygg, en vän av ordning och reda SAMT kan konsten att hångla upp den han vill ha i en hiss, vilken kvinna faller inte för det? Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.

Betygsmässigt är Fifty shades of Grey en spretig film men som alltid är det min magkänsla som till slut får bestämma. Att manuset är en Harlequin-osande lökig 2:a spelar i detta fall mindre roll. Huvudrollsskådespelarna är båda 5:or och filmen känns lyxig och påkostad som en klar 4:a. Soundtracket är förföriskt genomtänkt och helt otippat älskar jag Ellie Gouldings låt ”Love me like you do”.

Vad Twilight är för många andra är tydligen Fifity shades of Grey för mig. Jag kanske ska börja skriva fanfiction om Christian och Ana?

 

Min kvinnliga intuition säger mig att åsikterna kommer gå vitt isär gällande dagens film. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att läsa vad som tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Den perfekta filmen (podd)

Jojjenito

The Nerd Bird

The Velvet Café

Filmparadiset

 

 

 

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.

Publicerat

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.