Etikett: Jens Hultén

Publicerat

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN

Det här är en film som självklart aldrig hade blivit gjord om inte Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade blivit en sån formidabel succé. Men som så många gånger förut är ett framkrystat uppföljarmanus inte den bästa huvudkudden för ännu en framgång Jag hoppas att sagan om Robert Gustafsson i gammelgubbemaskering är slut nu och jag hoppas det för samtliga inblandades skull.

Jaaaa……visst, jag är cynisk nog för att förstå att vissa personers bankkonton har mått jättebra av den här filmen men räcker det? Är det anledning nog?

Filmen finns att se på C More. Som tur är finns det MASSOR med andra filmer att se där – också! Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

JOHAN FALK 20: SLUTET

Jag sitter i soffan. Ögonen rinner samtidigt som dom är torra för jag minns inte när jag blinkade sist. Eftertexterna rullar och med den visas korta klipp från filmserien jag just sett klart. Tjugo fristående filmer men samtidigt en lång grundberättelse som inte kan varken förstås eller tas in till fullo om man inte varit med från början.

Johan Falks utveckling från Noll tolerans till Slutet är inte bara att han åldrats sexton år på pappret, han har varit med om så mycket skit, sett nära vänner dö, fru och barn hotas till livet och arbetsgivare som ifrågasätter hans existens. Han känns som ”samma gamla Johan” när man varit med på resan hela vägen men samtidigt, nej, han är ingenting av gamla Johan. Nu är han trött, slut, stenhård och asförbannad. Nu har han fått så jävla nog!

Det är slut nu. Obönhörligen slut. Tomheten som sveper över mig är hanterbar men inte desto mindre känslosam. Jag känner mig ledsen på riktigt.

Anders Nilsson och Joakim Hansson har lyckats skapa ett persongalleri av karaktärer som jag tror på, känner med, känner för, bryr mig om. Samtidigt, tempot, actionscenerna, spänningen i den här filmen klår ALLT jag sett i svensk film förut. Den som säger att Johan Falk-filmerna INTE  håller högsta internationella actionthrillerklass kan bara hålla käften. Ja. Faktiskt. Får jag höra en hånande Johan Falk-diss en gång till av någon som inte sett hela serien så kommer jag gå helt fucking bananas. Man kan inte fördomssåga filmer lika lite som man kan fördomshylla filmer.

Jag sitter i soffan och undrar vad Anders Nilsson skulle kunna skapa med hollywoodpengar nu när han visat hur enormt mycket bang for the buck det går att göra i lilla Sverige. Det här är inget annat än en storartad filmserie med ett slut som kommer följa med mig länge…länge.

Här hittas samlingsinlägget med länkar till alla Falk-recensionerna.

Publicerat

JOHAN FALK 19: LOCKDOWN

Slutet närmar sig obönhörligen. Snaran dras åt runt GSI, det finns en råtta i polishuset, Patrik (Mikael Tornving) ska få sin dom gällande prostatacancern och letterna fortsätter att hota Johan (Jakob Eklund) och hans familj.

Själv sitter jag i soffan med klump i halsen och saltsprängda tårar som vill ta sig ut. Denna del i filmserien är den absolut starkaste och den som berört mig allra mest ända in i hjärteroten. Jag känner mig nästan lite illamående. Vissa delar av vissa scener ligger väldigt nära min egen verklighet och sånt jag tvingats gå igenom själv. Oftast kan jag hantera sånt rätt bra men när det skildras så verklighetstroget som det gör i den här filmen då är det svårt att inte dras in i det. Och nej, det handlar inte om att sälja stulna diamanter, kom igen, jag är en snällis.

Manuset är fortfarande väldigt välskrivet men det känns som att det tajtats till ännu ett snäpp nu på sluttampen. Filmens enda svaga kort är Johan Hedenberg som Örjan. Lite tveksamt skådespeleri där kan man säga om man vill vara diplomatisk.

Efter att ha varit lite i bakgrunden ett tag kliver nu Johan fram igen och visar var skåpet ska stå, vem som är Falken! Och jag jublar. Och ryser. Och gråter lite. Fy faaaan va bra det är!

Publicerat

JOHAN FALK 18: BLODSDIAMANTER

Efter förra filmen som var filmseriens första och enda riktiga bottennapp var det bara att sätta sig i båten igen och bege sig in i Falk-världen. Blott tre filmer kvar att se, jag känner abstinensen redan.

När eftertexterna till Blodsdiamanter rullar messar jag den enda jag känner som fastnat i filmerna lika hårt som jag. ”Jag kommer behöva terapi när sista filmen är sedd. Jag hoppas nästan att sista två är ruttet dåliga så blir det lite lättare….”

Kanske lättare men föga troligt att dom skulle vara så dåliga va? Nu JÄVLAR har nämligen nästa växel lagts i och spaken har inte varsamt förflyttats i rätt läge med hjälp av en ömsint kopplingsfot, nej, femman har tvingats i med en motor som varvas så det ryker och luktar bränt och koppling, vad är det? Det går väl att aggroväxla om man är på det humöret?

Och DET humöret är filmen på. Satan alltså! Det var spännande så jag fick stickningar under fingernaglarna! Jag hade så gärna sett den här filmen på bio. Tänk att se den i en fullsatt salong, det hade gått att ställa valfri PET-flaska direkt på luften, så stilla och så tjock hade den varit.

Det bästa av allt med filmen OCH med att ha en blogg där jag får skriva precis vad jag vill är att jag kan använda mig av min frihet och välja att inte skriva ett endaste någe om handlingen. För det bästa med filmen och anledningen till att jag hoppas att så många som möjligt ser den som den artonde filmen i ordningen och med sjutton sedda filmer innan – helst – är att den kommer få HÖGSTA BETYG! Det finns inget annat, jag är golvad, genomsvettig och superimponerad av alla inblandade!

Den artonde filmen och den första femman!

Manus: Peter Lindmark
Regi: Peter Lindmark

Publicerat

JOHAN FALK 17: TYST DIPLOMATI

Nu börjar jag faktiskt bli lite rädd.

Förra filmen, Ur askan i elden, kändes som ett steg tillbaka jämfört med dom tidigare filmerna, i alla fall för egen del i känsla och engagemang. Jag berördes inte alls på samma sätt som jag gjort med flera av dom andra filmerna.

Nu kommer Tyst diplomati och jag sitter som ett frågetecken i soffan. Är det såhär Johan Falk-sagan ska sluta, med ett sammelsurium av trådar som kretsar kring lettisk maffia, vapenhandel till tjetjenier och svartmuskiga terrorister som kallblodigt avrättar folk ”för skojs skull”, med skrattretande överspel hos några av dom nya kriminella fejsen (Daniel Larsson och Björn Bengtsson, kom igen!!), med ”relationen” mellan Sophie Nordh och Seth Rydell som känns så icke trovärdig att jag sitter och fnyser så det sprutar lite snor ur näsan.

Om poliser uppträder såhär i verkligheten, om dom sköter sina infiltratörer på detta vis, om dom så öppet kan smyger/filmar/fotar bus, ja då undrar jag om det inte finns fog för ett visst Kling&Klang-mobbande. Jag vill inte tro det, jag vill inte gå på det och OM jag inte går på det så blir hela handlingen bananas.

Tyst diplomati är från början till slut precis det i mina ögon. Bananas. Det här är larv.

Här nedan kan det förekomma vissa spoilers. Sluta läs här om du är känslig för sånt!

Jag köper inte Alexandra Rapaports agerande i filmen, jag tror inte på att lettiska maffian lägger upp bilder på Johan Falks son Ola på Instagram – på OLAS Instagram dessutom OCH jag tror inte på att hans mamma Helén (Marie Richardson) skulle lämna Ola för att resa från Göteborg till Stockholm för att träffa en intet ont anande – och övetridsarbetande – Johan på hotellet för att få honom att prata om maffian. Om ambassadfester sköts så klantigt som den i filmen tycker jag vi ska lägga ner all form av ambassadverksamhet och om det inte gick att hitta bättre skådisar än killarna med utländskt ursprung som ska spela bad guys så kanske man skulle ha skrivit om manuset, alternativt letat lite längre än näsan räckte.

Om du upplever att texten ovan osar irritation så är det helt rätt uppsnappat. Jag känner mig vred. Det här är riktigt dåligt och jag är inte van vid det, jag blir beklämd. Det är bara tre filmer kvar nu och jag är LIVRÄDD att det ska urarta ännu mer.

Jag önskar att nästkommande filmer backar lite, kommer tillbaka till det lilla, till relationsproblematiken som skötts så snyggt i alla tidigare delar. Jag har alltid känt att jag bryr mig om rollfigurerna men i den här filmen kunde jag inte vara mindre intresserad av hur det går, inte för nån av dom. Spräng hela GSI i luften, who cares, ja typ så och jag vill inte känna såååååå.

Manus: Richard Holm och Tage Åström
Regi: Peter Lindmark

Publicerat

JOHAN FALK 16: UR ASKAN I ELDEN

Nu har denna filmserien börjat gå ner för landning kan man man säga. Ur askan i elden är den första av dom sista fem filmerna som släppts en och en med jämna mellanrum i sommar.

Jag har sett fram emot dom här nya filmerna som tusan och nu när jag precis sett Ur askan i elden känner jag att jag har jättesvårt att skriva om den. Första gången det händer under hela filmserien. Jag är liksom…lite….blank.

Jag känner nämligen att själva huvudhistorien i filmen inte engagerar mig alls, vilket är konstigt för den BORDE kanske göra det men ja, nej, tyvärr gör den det inte. Johan Falk (Jakob Eklund) åker (i princip) mot sin vilja till Lettland ”för att göra en grej jag inte tänker spoila här”. Men Johan mår inge bra. Han lider av återkommande mardrömmar och ångest, han borde inte jobba alls. Nu blev det så. Han har inget val.

Om jag koncentrerar mig på sidohistorien(-erna) i filmen så är dom desto mer intressanta. Jag tycker väldigt mycket om TV-seriekänslan, att det är bekanta från förr jag nu får chans att se mer av. Den känslan är alltid ett plus.

Seth Rydell (Jens Hultén) försöker sköta sitt liv som deltidspappa till lilla Luna och hans rövargäng blir färre och färre i antal. Nu har en av hans ”män”, en polare från fängelsetiden vid namn Jack (Björn Bengtsson) muckat och det förändrar maktförhållandena i gänget.

Jag tycker det här känns som en lagomfilm, en mellanfilm, ett gasning på tomgång som startskott för vad som komma skall i dom sista fyra filmerna. Mysigt att ha alla tillbaka på banan igen och det är absolut inte en underkänd film, den är bara lite….genomskinlig.

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 15: KODNAMN LISA

Den här filmen börjar exakt där den förra filmen slutade. Det är nån utanför Frank Wagners (Joel Kinnaman) dörr. Hans flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) är rädd, Frank är rädd, sonen Kalle sover och på bordet står en ryggsäck med alla pengar dom äger och har. Pengar som ska köpa dom ett nytt liv i sydeuropa nu när Frank lämnat sitt infiltratörsliv bakom sig.

Men må dom naiva och lyckliga brinna i helvetet. Kodnamn Lisa sätter nämligen en plastpåse på huvudet på samtliga inblandade OCH mig som tittar och sen dras den åt. Luften tar slut, världen förminskas, det är klaustrofobiskt, jobbigt, spännande och jävligt enerverande.

Och musiken…..MUSIKEN. Bengt Nilssons machosoundtrack ligger som en hög ljudmatta genom denna film (liksom alla andra) och den har aldrig känts mer på pricken. Det skallrar i fönsterrutorna!

Om man har sett samtliga fjorton filmer som föregår denna så är film nummer femton något av ett TOK-KLIMAX. Det här är liksom vad man väntat på timme efter timme efter timme framför TV:n men egentligen innerst inne inte velat se.

När jag såg Kodnamn Lisa förra gången visste jag inte att det skulle komma fler filmer. Det var hemskt, HEMSKT var det. Tomhet och panik, abstinens och ledsenhet i en salig blandning. Nu vet jag att jag har fem filmer kvar att se, filmer som jag dessutom ser för allra första gången.

När (inte om – när) du ser Kodnamn Lisa första gången, missa för allt i världen inte eftertexterna!

Nu, moooot nummer sexton!

Manus: Viking Johansson och Anders Nilsson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

JOHAN FALK 14: BARNINFILTRATÖREN

Ett köpcentrum. Ett kreativt väktarrån. Infärgade pajade stålars som behöver tvättas. Pojkvaskrar som alltför tidigt kommit in på den kriminella banan.

Meeeeeh. Det är fan ingen idé att jag börjar skriva om handlingen i den här filmen. Det händer nämligen mer på nittio minuter  än det gör på en hel säsong Beck eller två av Maria Wern – eller kanske alla av Wallander? Det är ett otroligt fullsmockat manus, snyggt ihopsytt och faktiskt en och annan komisk scen. EPA-traktorn! Haha.

Sen är det det här med stakes som jag belyst i recensioner förut. Det är enormt viktigt att man känner att det står något på spel, att man aldrig riktigt vet om det kommer sluta på ett bra sätt eller inte och den här filmserien fortsätter agera exemplariskt på den fronten. Titta och lär alla ni som drömmer om att skriva polisfilmsmanus. Titta med LUPP och sug i er för det är såhär det ska göras!

Filmen böljar fram och tillbaka och jag känner mig som att jag satt i den gamla goa Vikingagungan på Grönan (RIP eller vart den nu blev såld?). Det här är den fjortonde filmen i serien och den överraskar. Som fan. Så kom igen nu om du fortfarande tvivlar, ge dig in i Johan Falk-världen! Vad väntar du på?

Manus: Viking Johansson
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 13: ORGANIZATSIJA KARAYAN

Johans styvdotter Nina (Hanna Alsterlund) är uppväxt med honom och Helén (Marie Richardson). Pappan har länge varit frånvarande men hux flux har han nu dykt upp. Örjan (Johan Hedenberg) är hantverkare och försöker närma sig sin dotter genom att fixa en lägenhet till henne i ett nybyggt område, en lägenhet med förvånadsvärd låg hyra.

Det visar sig att Örjan är ekonomiskt inblandad i detta bygge men han har svårt att få fram pengar, något som den ryskspråkiga (?) huvudentreprenören inte direkt accepterar, än mindre respekterar. Örjan har dessutom något som är honom kärt som borde kunna få honom att trolla fram cashen lite snabbare: Nina.

Det jag tycker allra mest om med Johan Falk-filmerna är att det finns stakes, riktiga stakes. Det som händer i filmen spelar roll och när det spelar roll blir det spännande ända in i magen. Det går nämligen inte att svära på att vare sig slutet eller allting annat blir gott och det gör att sista kvarten av den här filmen är i det närmaste olidlig.

Det här är en lite ojämn film rent manusmässigt men lägstanivån imponerar, den är utan tvekan godkänd (med ett plus i kanten för slutet).

Manus: Viking Johansson, Anders Nilsson och Joakim Hansson.
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 12: ALLA RÅNS MODER

En äldre man blir misshandlad i sitt hem av två omaskerade män som letar efter en ritning. Ett enormt stort rån planeras och Seth Rydell (Jens Hultén) är inblandad. Mer än så ska jag nog inte avslöja, det blir dumt, det finns lite för mycket som kan spoilas.

Det stora plusset med denna filmserie är att allt känns väldigt autentiskt. Folk pratar som folk pratar, folk beter sig som folk beter sig, det är ingen skämskuddevarning på taffliga dialoger eller konstig ”pratsvenska”. Effekterna är välgjorda, blod ser ut som blod. Dessutom är musiken outstanding, cool och pulshöjande. Bengt Nilsson har verkligen gjort ett jättefint jobb med den.

I den här filmen är Simon J. Berger med och han pratar nån form av tveksam skånska som glöms bort mer och mer ju längre filmen går. I vilken ”vanlig” film som helst hade jag knappt höjt på ögonbrynen men här blir det en ”grej”, nåt som tar mig ut ur bubblan. Det är lite synd samtidigt som det egentligen är en petitess i sammanhanget, han har ingen framträdande roll direkt.

Alexander Karim blir med sin polis-Niklas ett lite komiskt inslag, han är så jävla nördig och besserwissrig att det inte går att göra annat än att flina. Det kan också vara hans roll som Vanheden i Jönssonligan som skiner igenom. Bra är han i vilket fall. Han har, liksom Joel Kinnaman, en blick som bränner genom TV:n.

Manus: Tage Åström
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

JOHAN FALK 11: DE 107 PATRIOTERNA

Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.

Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.

Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.

Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

Publicerat

MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Ska jag svära, ska jag hjula, ska jag sjunga Campiooooone, ska jag strössla superlativer över denna lilla konstiga man som lystrar till namnet Tom Cruise? Ska jag försöka förklara hur mina filmnerver inuti kroppen hoppar runt som om dom förätit sig på sockervadd?

Ska jag slå på stora trumman när det gäller Rebecca Ferguson, tjata hål i huvudet på alla som vill höra att jag tycker hon är den coolaste actionbruden som skådats på film sen Uma Thurman åkte motorcykel med gula skinnkläder?

Hennes Ilsa Faust skulle kunna bli den första kvinnliga actionhjältefranchisen att stå på alldeles egna stadiga ben, hon är fullt jämförbar med Jason Bourne, Jack Reacher eller ja, Ethan Hunt för den delen. Att hon dessutom har den goda smaken och förståndet att ta av sig sina högklackade skor när det vankas springscener ger henne en redig guldstjärna i min bok.

Om du läst ända hit har du nog förstått att jag är fullständigt kär i den här filmen. Som actionfilm och summarblockbuster betraktad har den allt, precis ALLT och jag har ingenting att klaga på (jo, kanske att den är tio minuter för lång men det är en minipetitess i sammanhanget, knappt värd att ens nämna). Jag satt i biosalongen och njöt för fulla muggar samtidigt som jag satt och tänkte på vilket enormt tomrum det skulle bli i filmvärlden om Tom Cruise av någon anledning skulle dö. Hemska hemska tanke. En mer stabil skådespelare kan jag inte tänka mig, helt ljuvlig att beskåda i denna typ av film.

Rebecca Ferguson är som sagt så jävla klockrent castad här, hon är cool, stentuff, självständig, vacker och noll procent bimbo, lite som en Trinity-variant av Ingrid Bergman. Hon är dock inte den enda svenska skådespelaren i filmen. Seth Rydell……f´låt, Jens Hultén spelar Janik Vinter, eller ”The Bone Doctor” som han också kallas, en roll som känns som en skön spin-off på hans roll som Seth i Johan Falk-filmerna.

Om jag ska betygsätta filmen korrekt, alltså med magkänslan och ingenting annat, så finns det efter moget övervägande bara ett betyg jag kan ge. I actiongenren anno 2015 kan det inte bli bättre än såhär.

Publicerat

JOHAN FALK 10: SPELETS REGLER

I verkligheten har det gått tre år sedan nionde filmen kom, i filmen har det gått två. Johan Falk (Jakob Eklund) och Frank Wagner (Joel Kinnaman) har inte samarbetat under dessa år och jag kan ana att det varit rätt skönt – för Frank.

Tyvärr orkade Franks flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) inte med det liv dom levde och lämnade honom i förra filmen. Nu har hennes bror letat upp Frank då han behöver hjälp med en spelskuld och Marie och Frank kommer varandra närmare igen.

Alltså, det finns en scen mellan Joel Kinnaman och Ruth Vega Fernandez som utspelar sig i en hall som är så het att det går att råsteka potatis på den. Ändå händer det ingenting. Satan alltså, those eyes!!

Seth Rydell (Jens Hultén) sitter fortfarande inne men hans lillebror Felix (Anastasios Soulis) fick förkortat straff och är nu ute. Seth har utsett honom till Big Boss för hela busligan och det är nåt Frank inte riktigt gillar.

Filmens sista halvtimme innehåller så många människor och så många trådar och vändningar på en sån liten yta att det gäller att vara alert för att hänga med. Det är rätt smart alltihop faktiskt. En riktigt hård och TUFF film i en serie som alltid är tuff och hård. Och bra, icke att förglömma.

Manus: Tage Åström och Viking Johansson
Regi: Charlotte Brändström

Publicerat

JOHAN FALK 6: NATIONAL TARGET

Frank Wagner (Joel Kinnaman) hamnar mitt i handeln med estniskt amfetamin och GSI med Johan Falk i spetsen har fått nys på en känd estnisk maffialedare – en national target – som dom vill ha tag på, med Franks hjälp såklart.

Det här är Frank Wagners film, eller Joel Kinnamans om man så vill. Jävlar i helvete vad bra han är! Kärlekshistorien mellan honom och Marie (Ruth Vega Fernandez) är så hjärtskärande och det är speciellt en scen jag tänker på (den när han måste åka). Det är en kärlek jag köper fullt ut och den gör nog nästan lika ont i mig som den verkar göra i dom.

Seth Rydell (Jens Hultén) har en biroll i filmen men hans bror Felix (Anastasios Soulis) får lite mer plats. Han är bra och jag är inte ett dugg förvånad.

Johan himself har hamnat i nåt slags limbo i livet där varken arbetet eller privatlivet är sådär tipptopp. Han försätter sig i situationer där han förväntas agera med lojalitet och moral men han är mänsklig Johan och det är mänskligt att fela, i alla fall om man är beredd att ta konsekvenserna av sitt handlande. Frågan är om han är beredd på det?

Att National Target landar på en fyra är helt och hållet Joel Kinnamans förtjänst. Det är stort skådespeleri  man får bevittna, mycket större än vad man kan förvänta sig och vad som är vanligt i en ”polisfilm”. Det säger en hel del om varför den här filmserien är så SJUKT bra. Den levererar på ALLA plan!

Manus: Björn Carlström
Regi: Richard Holm

Publicerat

JOHAN FALK 5: VAPENBRÖDER

En stor vapenaffär ledd av Seth Rydell (Jens Hultén) går åt pipsvängen när Seth får en fix idé mitt under överlämningen. Har han fått ett annat bättre bud? Inte kan det väl bero på kalla fötter? Eller känner han helt enkelt på sig att dom är övervakade av GSI?

Frank Wagner (Joel Kinnaman) blir mer och mer insyltad och själv sitter jag som på nålar, jag vill bara att det ska gå bra för honom samtidigt som jag känner ända in i benmärgen att det kan ju inte gå, det kan inte sluta väl. Han har sin tjej och sitt lilla barn och han sitter fast i ett skitjävla liv, ett skruvstäd av kriminalitet där han som polistjallare hela tiden måste ha ögon i nacken och ett otroligt stabilt psyke. Jag hade inte klarat en dag, inte en eftermiddag.

Scenerna mellan Frank och Seth är knivskarpa, varenda blick, blinkning, ryckning, ord är så på pricken exakt, det är som om luften står still runt dom. Lite filmmagi helt enkelt?

Vapenbröder är en ganska pratig film om man jämför med flera av dom andra. Stora händelser sker men dom sker inuti karaktärerna. Det känns som en mellanfilm, en film som behövs för att föra handlingen framåt i helheten, men som inte riktigt kan stå på egna ben. En något svag trea.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Anders Nilsson