Att hänga med Nicole Kidman nån timme eller två en vanlig vardagskväll kan ibland kännas som ett riktigt skavsårsplåster för en sargad själ. Jag hade Dogville som Plan A men tänkte om och jag tror min omtanke gav frukt. The Invasion visade sig nämligen vara nåt så härligt som en mitt-i-prick-film. Just precis denna dag, denna tid och vid denna sinnesstämning var filmen i det närmaste perfekt.
The Invasion är nåt så härligt som en bitvis extremt nervkittlande sciencefictionfilm som ibland gjorde att mina tankar for mellan A.I, 28 dagar senare, Contagion, Dawn of the dead och svenska uttryckslösa hubbotar. Det kunde vara sämre, mycket sämre.
Carol Bennell (Nicole Kidman) är en psykiater med egen praktik. En dag får hon en kvinna som söker hjälp för att hennes man känns inte som hennes man. Dom har varit gifta ack så länge men hon känner inte igen honom. Detta är något som många washingtonbor kan skriva under på då många invånare i fått sin hela sitt uttrycksmönster utplånat även om dom rent fysiskt ser ut som sig själva.
Carol har sonen Oliver med ex-mannen Tucker (Jeremy Northam) och när Tucker börjar bete sig allmänt underligt lägger Carol ihop ett och ett men utan att hitta fram till summan två. Det är nåt lurt här. Nåt är väldigt väldigt….konstigt. Och konstigt är det och spännande som tusan med. Jag kan inte släppa blicken från TV:n, inte ens om jag skulle vilja.
Varje gång det här händer känns det som att jag fått en riktigt fin present. Jag blir lite nipprig i kroppen och känner filmisk lycka på det där viset jag (alltför) sällan gör. Kanske är The Invasion inte alls den hit som jag upplever den som, kanske hajpar jag den alldles för mycket eller…kanske inte.
Jag väljer att citera Marie Serneholt i det här läget som i sången Salt And Pepper lyckas förmedla precis vad jag känner just nu. ”Boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom-boom-boom my heart goes boom-boom-boom and I can´t hide”