Etikett: Jesper Christensen

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

Dagens duo: SPIES & GLISTRUP

Jag har precis köpt en bok som heter 100 balla ställen i Stockholm av Valle Westesson. I den finns ett kapitel om ett ufohus på Torö som den danske resebyråmagnaten Simon Spies byggde på 60-talet.

”Simon Spies gjorde många provokativa och knäppa saker. På Torö anställde han till exempel ett harem: tio kvinnor vars uppdrag var att gå runt nakna och vara redo när han var sugen på mys. Varje dag lät han dessutom flyga in de danska dagstidningarna med ett privatplan som släppte lektyren från ett flygplan ovanför huset. Sedan åkte planet tillbaka till Danmark.”

Föga förvånande, det där ufohuset lockar mig. Jag vill inte bara smyga dit, jag vill typ BO där. Jag fick även en snabb idé att den där Simon Spies intresserade mig, jag menar, en man som lyckas få igenom ett svindyrt klotrunt betongbygge mitt i Stockholms skärgård måste vara något alldeles extra. Av denna anledning blir jag jätteglad när jag hittar filmen Spies & Glistrup på triart.se. Utan att ha svinkoll på vare sig herr Spies eller Mogens Glistrup hyr jag filmen. Fan alltså. Ibland borde man googla – först.

Om Jimmie Åkesson och låt oss säga…Bert Karlsson…var kompisar, skulle du vilja se en långfilm om deras vänskap? Inte? Frågan är vem som tror att vänskapen mellan Glistrup (som startade den nationalistiska liberala Fremskridtspartiet) och hans forna klasskamrat och – som sagt – resebyrårikisen Simon Spies är så mycket mer tittvänlig. Danskarna kanske, inte vet jag.

Jag tycker filmen är ovärdig. Den är ovärdig att titta på, ovärdig att någon lagt ner tid och pengar på att producera, ovärdig att bry sig om. Fan alltså vilka grisiga män filmen handlar om! Satans äckliga. Orka engagera sig i dessa gubbslem… Jag läser om boken istället och planerar för mysiga utflykter i Stockholm i sommar.

Spies och Glistrup som duo? Jag skiter i dom, SKITER i dom.

Här kan du hitta alla tidigare Dagens duos.

Publicerat

007-helg: CASINO ROYALE

.

.

.

.

.

Det var inte så värstans länge sedan jag skrev om Casino Royale, närmare bestämt under sommarens tema med Mads Mikkelsen i centrum.

Det finns mycket att tycka om med Casino Royale och en del att verkligen inte gilla. Här kommer texten igen dock något omskriven och utökad.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon och jag klarar inte av henne. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper inte för att göra honom ond. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske faktiskt inte skulle tycka hans var otäck alls.

Inledningsscenen i Casino Royale är något alldeles extra. Parkour-uppvisning på hög höjd och det är alltid härligt med lite hederlig svindel (i alla fall när man sitter tryggt i soffan). Actionscenerna är över lag riktigt maffiga här och spänningen är oliiidlig när James Bond faktiskt håller på att dö för en stund. Sen är det lätt att tro att TV:n pajat när filmen börjar i svart-vitt. Jag mindes inte det från biovisningen utan började svära litegrann. Det var dessvärre helt i onödan. Det kommer färg. Och blod som är rött.

Underhållningsvärdet är alltså högt men en felcastad bondbrud med koögon stjälper lasset med dom goda ärtorna. Synd tycker jag men heja Daniel Craig som här var Bond för allra första gången.

Det här var fjärde filmen av sju. Tre kvar.

Såhär tycker mina filmbloggarkollegor om Casino Royale. Höga betyg rätt igenom. Filmitch 9/10, Fripps filmrevyer 4/5, Movies-Noir 4/5.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: CASINO ROYALE

Att erbjudas rollen som James Bond himself är få snubbar förunnat. Att som kvinna bli bondbrud är kanske det ultimata beviset för vacker yta, det slår högre än Miss World till och med. Ser man till motsatsen, bondskurkar, så har man kommit långt som skådespelare om man får frågan att karaktärisera en.

2006 var det Mads Mikkelsens tur att visa världen vem som just då var ondast av dom alla. Han fick rollen som Le Chiffre, mannen med pokerfejs trots ett ledset öga. Inte sedan Cry-Babys dagar har någon bemästrat konsten till krokodiltårar på samma snygga vis, dock beror Le Chiffres tårar på trasig tårkanal, inte på önskan för sympati (som det gjorde för Johnny Depp) men det hjälper riktigt inte för att göra honom ond.

Men hur mycket jag än försöker fokusera på min måndagsdansk så är det Daniel Craig som är i centrum, det är han som i Casino Royale gör sin första bondfilm, det är han som stiger upp ur havet med en kropp endast Gud, en PT och tusentals träningstimmar kan skapa.

Casino Royale har allt en riktig bondfilm ska ha. Häftiga lyxiga miljöer, coola actionscener, en historia som inte riktigt spelar någon roll. Jag vet att det finns dom som tycker Casino Royale är den bästa bondfilmen av dom alla men där sätter jag ner foten. Casino Royale är jättebra men den kommer inte upp i nivå med Skyfall och jag vet exakt varför jag tycker det. Orsaken heter Eva Green.

Om jag skulle göra den här listan idag skulle Eva Green segla upp som veckans raket direkt upp på en topp-tre-placering. Jag tycker jag haft tålamod med henne i film efter film men nu är det nog. Hon är hemsk. Hon har rörelsemönster som en drogpåverkad och när hon pratar känns hon både falsk och okunnig. Hon är så störande att jag inte ens kan tyda om hon är vacker eller inte, rent objektivt. För mig är hon inte det. För mig är hon en överskattad docka med elaka ögon. Tacka veta jag Dame Judi Dench, hon är en fröjd att skåda på alla sätt och vis.

När M (Judi Dench) står bredvid Bond är hon ungefär ett huvud kortare än honom – hon med klackskor, han utan. Jag vet att Daniel Craig knappast kan anses som lång så jag känner Sherlock Holmes-nerven rycka nånstans vid höger axel. Luras filmen? Vill dom få mig att tro att Craig är en långt och ståtlig man – också. Efter lite efterforskningar känner jag mig lugn. Craig är inte lång, runt 173 cm vad det verkar men Judi Dench är en minifigur, blott 155 cm lång i strumplästen så längdförhållandena stämmer i filmen. Pieeeuuuhw.

Mads, hur klarar sig Mads då? Han klarar sig fint tycker jag. Jag kanske inte tror på att han är en superskurk, jag kanske inte skulle börja hicka om jag mötte honom i en illa upplyst viadukt en höstnatt, jag kanske inte släpper tanken på att han är just Mads och ingen annan men whoooppsie, I don´t care. Nej, jag gör faktiskt inte det. Inte den här gången.

Filmen:

Mads:

Det finns mycket mer att läsa om Casino Royale om du vill. Här är några länkar: Fripps filmrevyer, Jojjenito, Movies Noir, Filmitch och Flmr.

Publicerat

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.