Jessie (Sarah Snook) har råkat ut för en otäck bilolycka och i princip förlorat allt. Pengar, hem, pojkvän, bebis i magen – OCH förmågan att kunna gå. Hon tvingas flytta hem till sin allt annat än varma änkemanspappa i Louisiana, till hans hus som ligger precis vid vattnet, ett hus som kanske inte till fullo är handikappanpassat för ett liv i rullstol.
En kväll hittar Jessie en VHS-kassett i en låda som hon såklart stoppar i spelaren. På filmen framför sig ser hon sin mamma – som hon aldrig träffat – när mamman höggravid och till synes väldigt lycklig pratar direkt till ”Jessabelle” i magen. Mamman lägger Tarot-kort, något hon säger sig ha lärt sig från en man vid namn Moses och det hon ser i korten gör henne upprörd och filmen slutar. När pappan upptäcker vad Jessie tittar på blir han förbannad, slänger kassetten i eldningstunnan, lyfter Jessie från rullstolen till fåtöljen, tar rullstolen och kör den över bryggkanten rätt ner i vattnet. Lite over-the-top-beteende kan man tycka men jag som tittar förstår med tydlighet att upphittade VHS-kassetter är ett big no-no även om jag till en början inte riktigt förstår varför.
Att titta på Jessabelle när det är natt, kolmörkt och med hörlurar var kanske inte så vettigt för vilopulsen. Det var redigt otäckt faktiskt, så pass otäckt att jag efter en halvtimme tog av mig lurarna och efter ännu en halvtimme stängde av filmen. Den sista halvtimmen såg jag morgonen efter när solen gått upp och småfåglarna sjöng sin enerverande serenad utanför fönstret. Självklart kändes filmen inte alls lika läskig då. Men filmen har ”nåt” som funkar, flera ”nåt” faktiskt.
Framförallt har filmen Sarah Snook (hon som var så bra i Predestination) i huvudrollen. Hon är riktigt bra här med, ett bra ansikte att visa i närbild när känslor ska förmedlas utan pratade ord. Filmen är givetvis fullmatad med skräckfilmsklyschor men jag tycker att många av dom funkar bra, framförallt försöker filmen inte ta billiga poäng genom att pumpa fram jumpscares hela tiden. Sen är det smart att ha en immobiliserad huvudkaraktär, tänk bara så otäckt det kändes i Lida när James Caan inte kunde gå.
Storyn håller nääääästan ända in i mål. Det blir lite mumbo-jumbo-larv på slutet men som helhet är Jessabelle ett riktigt habil skräckfilm som flåsar i nacken på ett ännu lite högre betyg. Hade jag sett hela filmen på natten och med lurar hade det kanske blivit en fyra.
