Etikett: Jessica Chastain

Publicerat

Fredagsfemman # 16

5. Michael Shannon

Det var ett tag sedan jag såg filmen Take Shelter (biopremiär idag) och trots att filmen inte fastnade hos mig som den verkar göra hos andra så gör huvudrollsinnehavaren Michael Shannon ett bestående intryck. Han är lite otäck, lite äcklig och skönt begåvad. Det kommer bli mycket Michael Shannon framöver.

 

4. Jessica Chastain

Jessica Chastain var med i typ alla filmer som jag hårdsågade förra året. Det säger mer om filmerna och mig än om hennes skådespelarscills för denna Jessica är verkligen bra även om jag kanske inte direkt varit tydlig med det i mina tidigare recensioner. Men i Take Shelter är hon bättre än någonsin. Tycker jag då. Kanske beror det på att filmen faktiskt fick en trea och så högt betyg har ingen film med henne i rollistan någonsin fått av mig.

 

3. Trinity

Jag kan inte sluta tänka på henne. Trinity i Matrix ÄR en av världens coolaste filmkaraktärer och den här veckan får hon vara med bara för att, liksom.

 

 

2. Eurovision Song Contest-finalen

Ett av dom senaste årens allra svagaste startfält kombinerat med ett av Sveriges kanske starkaste bidrag sedan Eric Saade kom typ trea (ja, jag vet att det var förra året, hallå, kom igen, det var ett skämt!) kan resultera i något riktigt roligt imorgon kväll. Och blir det inte kul så kommer jag i vilket fall att få sjunga Högt över havet på Singstar.

 

1. Emil i Lönneberga

Om jag inte satt min nyfödda dotter i en Babybjörn och knallat ner till BVC´s anordnade mammagrupp för ganska exakt femton år sedan, om jag inte hade bitit ihop och sagt ja till fikat hemma hos den där mamman som verkade lite läskig för att hon hade en tigerpyton i vardagsrummet, om inte livet gått upp och ner och fram och tillbaka för mig och min bästa mammavän och om inte Astrid Lindgren hittat på historierna om den där lille busige killen från Katthult Lönneberga, ja, då hade antagligen inte morgondagen hamnat på min förstaplats den här veckan. 26 maj 2012 är dagen då jag blir gudmor till världens finaste lilla Emil och jag lovar att lära honom precis allt jag kan. Hur då? Ja, genom att gå på barnvagnsbio till exempel.

 

Publicerat

TEXAS KILLING FIELDS

Poliserna Mike (en slemmig Sam Worthington) och Brian (Jeffery Dean Morgan som ser ut som en klon mellan George Clooney och Javier Bardem) utreder ett antal brutala kvinnomord i Texas. Jag menar inte att vara sarkastisk men mer övertydlig kan inte en förstamening i en filmrecension bli när filmen i sig heter Texas Killing Fields. Det är banne mig en omöjlighet att inte förstå vad filmen handlar om.

Filmen är mörk och mentalt kvav på nåt vis, det saknas all form av glädje, ljus och i viss mån även mänsklighet trots att polisen Brian åtminstone försöker göra världen till en lite bättre plats. Han hjälper den unga flickan Anne (finfina Chloë Grace Moretz från Kick-ass och Let me in)  som blir utkastad hemifrån varje gång mamman ska ”ha det lite skoj” med någon ny pojkvän.

Alltså, det här är inte en dålig film men det finns ingenting av värde att skriva om den. Jag har kliat mig i hårbotten länge nog nu, jag ger upp. Se filmen om du vill, se den inte och du missar ingenting. Det är liksom dött lopp.

Publicerat

TAKE SHELTER

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara att doppa sig själv i björnklister. Det är bara att kladda ner sig och slänga sig i en container full av fågelfjädrar, det är bara att preppa sig för spott och spe för jag fattar grejen. Jag fattar att jag kommer få bra med skit för att jag inte hyllar den här filmen så jag kan inte göra annat än att agera offensivt och försöka förklara min inställning och det med detsamma. Det finns ingen tid att spilla på förmildrade omständigheter, eller… gör det det? Ja kanske, för det finns faktiskt EN stor omständighet som gör att jag inte gillar den här filmen så mycket som jag trodde och kanske borde.

Titta på bilden här ovanför. Vad ser du? Jag ser tornados, en känsla av skön spänning, katastroffilm, en familj som bygger sig ett skyddsrum för att klara sig från blåsten, med andra ord: Heeey här kommer det bli åka av! Redan där är jag en looser. Jag är så fel ute att jag borde sitta med dumstruten på i soffan. Take shelter är nämligen 1. ingen katastroffilm alls i den effektfulla meningen av ordet 2. inte speciellt spännande och 3. inte någon upptempo film alls. Take shelter är ”bara” ett två timmar långt psykologiskt drama som tuggar på i en sävlig fart och lika snygg som affischen är lika missvisande är den. Men det är ingen dålig film, nej, verkligen inte.

Jag förstår att den är omtyckt och upphaussad och högt betygssatt och prisad men för mig blev det tokigt. En film med en haj på framsidan som heter ”The beast” och som saknar närvaro av vattendjur i handlingen skulle också bli en besvikelse. Så om Take shelter hade varit en snubbe och jag var en uttråkad flickvän hade jag sagt: Det är inte dig det är fel på, det är mig. För så är det.

Curtis (Michael Shannon) och Savannah (Jessica Chastain) är gifta och har en döv dotter. Dom verkar ha det rätt stabilt sådär även om dom pratar med varandra på ett sätt som för mig känns väldigt styltigt och avståndstagande. Curtis drömmer mardrömmar, hemska hemska drömmar och vaknar med panik, såklart. Han blir rädd, han söker hjälp och han undrar – med rätta – om han håller på att bli tokig. Katastrofen kanske ÄR på väg, den RIKTIGA katastrofen,  även om den inte är det i form av tornados.

Både Michael Shannon och Jessica Chastain är kalasbra i den här filmen. Chastain har jag aldrig sett såhär bra förut, å andra sidan har jag inte tyckt om en enda av dom filmer jag sett henne i – förrän nu. För ja, jag tycker om den här filmen även om jag inte gör vågen och knapprar ner superlativer. Den är extremt välgjord och den är psykologiskt otäck men den är samtidigt väldigt lång, för lång i mina ögon. Den tar liksom aldrig slut. Första halvan av filmen är väldigt mycket bättre än den andra, den andra tappar både fokus och tempo, det är som att regissören tappat manuset eller dirigenten lagt ifrån sig både noterna och den där pinnen han viftar med.

Hade hela filmen haft samma känsla som den första timmen hade betyget blivit betydligt högre. Nu blev det bara godkänt, fast med ett körsbär på toppen.

Uppdaterat 2014-07-16 efter omtitt. Jag var på tok för snål sist.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga biroll

Jag har sällan varit med om en tristare samling oscarnominerade än den här kategorin just i år. Jag har svårt att ens samla ihop mig och tycka nåt alls, i alla fall om fyra av dom nominerade.

Bérénice Bejo är vacker som en dag och gör sitt jobb i The Artist utan direkta klagomål men då filmen inte är någon personlig favorit har jag svårt att hylla henne som något utöver det vanliga. Kanske är det fel men sån är jag.

 

 

Jessica Chastain har varit med i två av 2011-års absolut SÄMSTA filmer i mitt tycke:  The Help och The Tree of life.

För att jag ska få upp ögonen för henne som en toppenskådis kräver det nog aningens bättre urskiljningsförmåga när det gäller val av film för hittills tycker jag hon är tråkig som en påse bark. Torr bark.

 


Tack gode Gud för Melissa McCarthy!

I det här sammanhanget framstår hon som en frisk fläkt, som det där som sipprar ut genom ventilen i tvättstugor och som luktar så gott när nån håller på och tvättar och man går förbi. Jag kan liksom andas känner jag.

Att en film som Bridesmaids ens blir omtalad i Oscassammanhang, alltså, det ska inte ens kunna gå. Det är väldans ovanligt och jättekul tycker jag. Att en kvinna som Melissa McCarthy kan få en Oscar för att ha bajsat i ett handfat, det är ännu mer ovanligt och jag tror inte jag är ensam om att tycka att det vore AAAAAAAAAAASKUL om hon vann. Etablissemanget skulle sätta sina hors d’oeuvres i vrångstrupen och snacket om att det endast bör vara ”fin” film som premieras kan dra nåt gammalt över sig. Vad är fin film och vad är ful? Jag orkar inte ens ge mig in i diskussionen igen, jag blir bara trött. Heja Melissa säger jag bara.

 

Jag har inte sett  Albert Nobbs än och har därför inga åsikter om Janet McTeer´s prestation i filmen men hon är ingen snygging som snubbe direkt.

 

 

 

 

Jag har sett The Help men jag ändå inga åsikter om Octavia Spencer.

Fattar inte vad folk ser i den här filmen. Jag fattar ingenting alls. Skittrist film.

 

Min solklara förhoppning är att Melissa McCarthy vinner men jag antar att det blir The Artist-tjejen. Suck.

Publicerat

Tre om en: Det kunde ju ha blivit så bra

Giallo (2009)

Dario Argentos senaste film (i väntan på Dracula i 3D) tar oss till Turin. Adrien Brody spelar polisinspektör Enzo Avolfi som tar upp jakten efter en seriemördare som specialiserat sig på unga och hysteriskt vackra kvinnor.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Adrien Brody i en skäggväxt som ser ut att vara bevattnad med växtnäring, Argento själv som i sina bästa stunder fått till riktiga mästerverk (såsom denna), Emmanuelle Seigner som kan vara en riktig habil skådespelerska när hon sätter den sidan till (men vilken sida hon visar här vetefan). Filmen har dessutom fått en av världens snyggaste affischer.

Slutresultatet blev dock inte bra, inte bra alls faktiskt. Det bästa med filmen är att jag använde postern som inbjudningskort till en fest i somras, dock något omgjord. Festen blev bra mycket mer lyckad än filmen.

 

 

The walker (2007)

Woody Harrelson är Carter Page III. Han är en manlig eskort, en ”walker”, som gör rika och bortskämda höjdarfruars dagar en smula roligare. En av dessa fisförnäma fruar (Kristin Scott Thomas)  hamnar rejält i klistret och som den godhjärtade man Carter är försöker han skydda henne men hamnar själv rätt långt ner i skiten.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Woody Harrelson är en skådespelare som går från klarhet till klarhet och som är som allra bäst i udda filmer som inte många verkar se. Regissören och manusförfattaren Paul Schrader har skrivit både Taxi Driver och Tjuren från Bronx och är liksom…stor… men det är ingenting jag märker av här. Slätstruket och tråkigt som fan är det.

Woody verkar ha en vanlig dag på jobbet, han gör det han ska och han är även i sina sämre stunder bättre än många andra på sitt yrke och Kristin Scott Thomas är långt ifrån nån favorit för mig. Jag bara gäspar och hoppas att filmjäveln ska ta slut.

 

 

Niceville (2011)

Det är tidigt 60-tal i USA. Svarta och vita lever vitt skilda liv och svarta kvinnor är ofta hushållerskor i vita överklassfamiljer. Unga Skeeter (Emma Stone) drömmer om att bli författare och ger sig in i ett skrivprojekt som vänder upp och ner på många människors liv då hon tänker skriva en bok om dessa färgade kvinnor och deras liv – med sina egna ord.

På pappret känns Niceville som en mix av Purpurfärgen och Stekta gröna tomater och det kan jag bli både upprymd och humörstyngd av. Det är ju liksom jämförelser som förpliktigar även om jämförelserna inte finns någon annanstans än i mitt huvud.

Filmaffischen ser ut som en sponsrad skylt från Löfbergs Lila Arena, nåt som den värmländska hittipå-inredningbutiken Niceville har fått pröjsa många tusenlappar för att få uppsatt och jag kan inte säga att den lockar mig alls. Nej-ooo-nej, inte alls, ty ”tjejfilmer”, ”kvinnofilmer” som denna får mig oftare att sparka bakut än att lägga huvudet på sned och säga ååååå, hur goda intentioner filmmakarna än har.

Det kunde ju ha blivit så bra.

Emma Stone som ÄR så bra är totalkass här. Ofokuserad och konstig och hon ser rent dum ut i 60-tals-mundering. Jag får inte in rätta känslan för någon av karaktärerna vilket gör att jag känner mig helt bakom. Både vänner, bekanta och andra filmbloggare verkar gilla filmen men inte jag. Jag gillar den inte alls.

 

Publicerat

THE TREE OF LIFE

Om jag ska beskriva till exempel en vallmo kan jag göra det på två sätt. Antingen väljer jag att beskriva dess intensiva röda färg och hur glad jag blir av att se dessa blommor i klunga eller så fokuserar jag på opiumdelen av växten och fastnar i tänket om narkotikaträskets baksidor.

The tree of life är en komplex film. Som jag ser det kan jag mycket väl jämföra denna med ovan nämnda blomma. Antingen väljer jag att skriva om filmen som ett konstnärligt experiment där regissören Terrence Malick fått härligt fria händer att experimentera och att det ibland kan vara väldigt befriande att se en film och tänka själv eller så gasar jag på och lägger i femmans växel direkt och försöker förklara hur enerverande, irriterande och nedvärderande det känns att sitta där i biografen, klia sig i huvudet och inte fatta ett endaste skit av vad människan menar.

The tree of life är en lång film med procentuellt sett väldigt få scener med människor i. Brad Pitt och Sean Penn står på filmaffischen och det ska nog både Malick och producenterna vara glada för, för utan den cred som Penns namn för med sig och utan den stjärnglans Pitt besitter skulle filmen ha hamnat på sin höjd på Folkets Bio.

Ramhandlingen i filmen är denna: Mr och Mrs O´Brien (Brad Pitt och Jessica Chastain) får tre söner varav den äldste får jävligt mycket skit av sin far. Mr O´Brien är en arbetssam man och en man av få ord. Mrs O´Brien är den perfekta hemmafrun men välstrukna klänningar, skor med lagom klack och uppsatt hår. När Mr O´Brien är bortrest lever hon upp, busar, leker och stojar med pojkarna och då såklart med utsläppt hår.

Den äldste sonen hatar sin far och han hatar sin mor som inte förstår att pappan är en tyrann även mot henne. Men Mrs O´Brien lever under sitt skal och visar inte för en sekund någon form av mänsklighet. Inte ens lite smuts under naglarna, hon lägger inte av en luktfri smygare, har inte gomorron i ögonvrån eller basilika mellan tänderna, nej, INGENTING visar hon annat än en enorm sorg i början på filmen när det står klart att en av pojkarna dött. I en annan del av världen och många år senare får vi se Sean Penn i några scener och jag lyckas klura ut att han är en av O´Briensönerna fast i vuxen variant. Till saken hör att Penn är med kanske tre minuter av 138.

Filmen pendlar mellan en normalstark trea och en mycket svag etta och dom enda scener som berör mig det minsta är när sönerna spelar mot varandra. Alla tre pojkarna är jättebra men den äldste sonen (vet inte vad han heter, vet inte om det ens sas i filmen och Imdb gör mig inte klokare i den frågan men det är han på bilden) är magisk! Däremellan spelas det Brahms och filmas närbilder på något som skulle kunna vara insidan av Grimsvötn eller en kärlsprängning eller det första en gammal människa med svår grön starr ser när hon vinklar upp persiennerna i sovrummet på morgonen.

Symboliken är oftast jävligt knepig men ibland också väldigt tydlig. När ett undervattensdjur i form av en simmande snippa zoomas in och i nästa bild kommer något som ser ut som en ål, fast i normal-penis-size och med gälar då – AHAAAAA – är jag med för en sekund och fattar att Malick är ända tillbaks i tidernas begynnelse och fipplar. Jag får vatten på min kvarn när några dinosaurieliknande varelser dyker upp och sen planteras ett träd och javisst, tree of life, livets träd, yada yada, snark.

Många kommer lämna biosalongen med ett krampaktigt tag om den dyra biobiljetten som skaver i fickan, om detta är jag bombsäker. The tree of life är nämligen något så oattraktivt som Pretentiös med stort P och då filmen inte riktigt säljs in som en sådan är det många som kommer känna sig grundlurade.

Det här är inget annat än ett försök att bli så djup att ingen filmvetare ska våga protestera med risk för att förlora sin intellektuella status. Men jag är inte filmvetare och jag har ingen status att förlora så jag kan med lätthet erkänna att det här är bortom min kulturella kapacitet och att jag vägrar känna mig lurad av en regissör med storhetsvansinne och metafor-mani. Cannesjuryn gick däremot på Malicks sluga baktanke och gav filmen Guldpalmen. Vilka idioter.

Uppdatering inför biopremiären 110527:

Svenska dagbladet hyllar filmen, Fredrik Sahlin på SVT´s Kulturnyheterna imponeras, likaså Bernt Eklund på Expressen och recensenterna på Aftonbladet och DN.