JOHAN FALK 12: ALLA RÅNS MODER

En äldre man blir misshandlad i sitt hem av två omaskerade män som letar efter en ritning. Ett enormt stort rån planeras och Seth Rydell (Jens Hultén) är inblandad. Mer än så ska jag nog inte avslöja, det blir dumt, det finns lite för mycket som kan spoilas.

Det stora plusset med denna filmserie är att allt känns väldigt autentiskt. Folk pratar som folk pratar, folk beter sig som folk beter sig, det är ingen skämskuddevarning på taffliga dialoger eller konstig ”pratsvenska”. Effekterna är välgjorda, blod ser ut som blod. Dessutom är musiken outstanding, cool och pulshöjande. Bengt Nilsson har verkligen gjort ett jättefint jobb med den.

I den här filmen är Simon J. Berger med och han pratar nån form av tveksam skånska som glöms bort mer och mer ju längre filmen går. I vilken ”vanlig” film som helst hade jag knappt höjt på ögonbrynen men här blir det en ”grej”, nåt som tar mig ut ur bubblan. Det är lite synd samtidigt som det egentligen är en petitess i sammanhanget, han har ingen framträdande roll direkt.

Alexander Karim blir med sin polis-Niklas ett lite komiskt inslag, han är så jävla nördig och besserwissrig att det inte går att göra annat än att flina. Det kan också vara hans roll som Vanheden i Jönssonligan som skiner igenom. Bra är han i vilket fall. Han har, liksom Joel Kinnaman, en blick som bränner genom TV:n.

Manus: Tage Åström
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 11: DE 107 PATRIOTERNA

Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.

Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.

Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.

Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 10: SPELETS REGLER

I verkligheten har det gått tre år sedan nionde filmen kom, i filmen har det gått två. Johan Falk (Jakob Eklund) och Frank Wagner (Joel Kinnaman) har inte samarbetat under dessa år och jag kan ana att det varit rätt skönt – för Frank.

Tyvärr orkade Franks flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) inte med det liv dom levde och lämnade honom i förra filmen. Nu har hennes bror letat upp Frank då han behöver hjälp med en spelskuld och Marie och Frank kommer varandra närmare igen.

Alltså, det finns en scen mellan Joel Kinnaman och Ruth Vega Fernandez som utspelar sig i en hall som är så het att det går att råsteka potatis på den. Ändå händer det ingenting. Satan alltså, those eyes!!

Seth Rydell (Jens Hultén) sitter fortfarande inne men hans lillebror Felix (Anastasios Soulis) fick förkortat straff och är nu ute. Seth har utsett honom till Big Boss för hela busligan och det är nåt Frank inte riktigt gillar.

Filmens sista halvtimme innehåller så många människor och så många trådar och vändningar på en sån liten yta att det gäller att vara alert för att hänga med. Det är rätt smart alltihop faktiskt. En riktigt hård och TUFF film i en serie som alltid är tuff och hård. Och bra, icke att förglömma.

Manus: Tage Åström och Viking Johansson
Regi: Charlotte Brändström