5. von Triers Ben-Hur
Ben-Hur brukar användas som exempel och ”skällsord” när det pratas om extremt långa filmer. Ben Hur är 212 minuter lång. Idag har Lars von Triers Nymphomaniac biopremär. Fyra timmar och tjugo minuter lång! Det torde vara den längsta film jag kommer att ha sett på bio under mina år här på jorden. Att se den känns mer som att åka på en liten resa eller vara med om ett äventyr än att ”bara” gå på bio.
.
.
.
4. True Detective
Jag undrar när man sprang på en twittersnackis som TV-serien True Detective sist. Efter första avsnittet twittrades det hårdare än under det sämsta av SVT Debatt-program och det vill inte säga lite. Jag upphör aldrig att förvånas att över hur många som faktiskt SER Debatt, live, på TV. För det första är det det sämsta diskussionsprogram världen skådat, till och med sämre än Kvällsöppet på TV4, för det andra trodde jag det var ute med realtids-TV om det inte är sport som visas. Tänk så fel man kan ha och tänk så rätt twitter hade om True Detective. Matthew McConaughey OCH Woody Harrelson i samma serie. Gud hör bön ibland.
.
.
.
3. Jills veranda
Jag var skeptisk, gosh jag var skeptisk och jag vet inte ens varför jag var det. Men bara tanken på en countryprogramserie från Nashville med Jill Johnson och hennes veranda i centrum kändes ganska *gäsp* – men som det INTE är det. Det är supermysigt! SVT visar IGEN att gammal inte bara är äldst, gammal kan vara bäst också. Jag har dessutom fått en ny musikfavvo: Linda Martell. (SVT1 onsdagar kl 21)
.
.
.
2. Mellofest!
Det känns som det var två månader sedan det var Melodifestival sist men det var det inte. Det var ett år sen och nu är det dags igen. Jubel i busken, putsad discokula och brutalmys – imorgon drar hela tjottaballongen igång igen och årets roligaste sex TV-veckor börjar.
.
.
.
1. SHERLOCK!
Jag läste Baskervilles hund som bänkbok i tredje klass, det är min enda närkontakt med den litterära figuren Sherlock Holmes. Sir Arthur Conan Doyle inspirerade mig liksom inte vidare, inte när Stephen King lurade runt hörnet. Jag har gått förbi 221B Baker Street i London många gånger, sist frågade jag barnen om dom visste vem Sherlock Holmes var och fick ”han som spelar Iron Man” till svar. Nu sitter vi som fastklistrade framför TV-serien Sherlock och jag fascineras av varför. För att det är bra? Självklart är det det. Serien är FÖR bra. Det är såna kluriga men ändock banala gåtor att det knappt går att hänga med, ändå är det nästan aldrig spännande, bara….intriguing. Efter åtta säsonger med House känns det helt rimligt att jag fastnar för ännu en överintelligent man med antisocial personlighetsstörning. Å andra sidan finns det bara tre säsonger av Sherlock. Fast man kan se dom nio avsnitten igen. Och igen. Och igen.
.
Apropå störning.