Etikett: Jim Broadbent

Jag är mer säker än någonsin på min åsikt: tuggummi är ett satans gissel som borde förbjudas!

Bortsett från mängden småfåglar som årligen dör med en osmaklig klump uttuggat gummi mellan över och undernäbben så har detta påfund återigen retat gallfeber på mig i timmar i en biosalong.

Förhandsvisningen av Järnladyn var full till sista plats. Jag går ensam och sitter mellan en kvinna som gäspar sig igenom filmen och en äldre man som tuggar frenetiskt och med öppen mun på nåt han köpt i storpack på Apoteket. Det luktar ingen särskilt om tuggummit men nåt rätt gör den för salivavsöndringen är enorm om jag förlitar mig på ljudet.

Jag hade inte särskilt höga tankar om Järnladyn, inte som film betraktad. Att Meryl Streeps förvandling till Margaret Thatcher, en av världens hårdaste politiska kvinnor, är makalös är givetvis solklart men att även filmen skulle vara det slog mig aldrig som en möjlighet.

När filmen börjar är Margaret en gammal kvinna som har smugit sig ut från sitt eget hem för att köpa mjölk. Hon är vimsig, hon ser i syner, hon är glömsk och hon behöver hjälp med att sköta det dagliga runt omkring. Maken Denis (en imponerande Jim Broadbent) är död men för Margaret är han både vid liv och vid god vigör och fungerar utmärkt som sällskap i hemmet. Dottern Carol (Olivia Colman) kommer ofta och hälsar på och upphör aldrig att ta åt sig av mammans sarkasmer.

Det står klart väldigt tidigt att Margaret Thatcher har varit en världspolitikens kvinna mer än en närvarande mamma och god fru men det är så hon har velat ha det. Redan som ung när Denis friade var hon ärlig med sina tankar om att aldrig bli en kvinna som diskar, städar och tar hand om barn. Denis visste vad han gick in i och han gjorde det med öppna ögon. Vad han såg var exakt vad han fick även om han just då kanske inte kunde ana att kvinnan han älskade skulle bli premiärminister.

Filmen liksom spelar sig igenom hennes liv som Linda Lampenius på sin fiol. Det är lite hit och lite dit med stråken, ibland får jag se lite mer, ibland skymtar händelser och människor bara förbi men den röda tråden filmen igenom är MÄNNISKAN Margaret och DET var jag oförberedd på. Min syn på henne innan filmer var att hon var ett svin, en människa som likt en diktator gick över lik för att nå sina mål och om det dog några gruvarbetare eller argentinare på vägen så spelade det ingen roll. Min syn efteråt är mer nyanserad.

Gubben bredvid mig fortsätter tugga. Jag tänker ”Vad skulle Margaret ha gjort?” och genast börjar det rycka i armbågen. Ett hårt och snabbt slag med armbågen över nästan borde få tyst på´n men skulle Fru Thatcher verkligen ha brukat våld för att få igenom sin ståndpunkt? Ja, det skulle hon, det är jag säker på. Både våld och krig. Falklandskriget är det första krig jag har nyhetsminnen från som liten och där var hon inblandad ända ner till fotknölarna.

Jag har en stor beef (en hang-up på ren svenska) både i verkligheten och på film och det är när gamla människor summerar sina liv och är med om att deras livskamrat går bort. Jag får ett tryck över brösten som är rent överjävligt och jag börjar i princip alltid gråta. Det är så satans jobbigt att se för jag vet att trots att det för mig – på pappret – är många år dit så går tiden så infernaliskt fort så snart är jag där och ska säga hejdå till alla och summera mitt liv. Jag försöker fokusera på att det är Margaret Thatcher jag tittar på, att det är hennes liv som börjar ta slut, att det är hon som varit en tveksam mamma och därför inte får träffa sin son fast det är hennes mesta önskan för han vill inte hälsa på henne, men det går inte. Fokusera my ass liksom. Inte ens ett klaffsigt jävla tuggummi (eller prova tio eller tjugo) hjälper. Jag hamnar i ful-gråt-mode. Det är inte så kul, inte när jag sitter inklämd mellan främlingar och helst skulle vilja snyta mig i armvecket.

Filmen tar slut men inte tårarna. Att gråta i minusgrader gör ont. Det är som att blinka ut diamantliknande iskristaller. Jag gråter hela vägen till P-huset och hela bilresan hem, det slutar inte. Den där blicken hon har när hon lägger på telefonluren och inser att hon antagligen aldrig mer kommer att få se sin son, den blicken förföljer mig. Likaså sista scenen. Satan, sista scenen. Där nånstans är beviset att det inte spelar så stor roll hur viktig man varit för sitt land och hur mycket förändringar man åstadkommit i världen, när det kommer till kritan så är det bara dom närmaste människorna som är viktiga, dom man har en förmåga att genom livet ta för givet.

En mindre blödig människa än jag kommer säkert att kunna se Järnladyn för vad den är: en riktigt jättebra film.  En helt oblödig människa kommer inte tycka den är sorglig alls. En blödigare människa än jag behöver professionell hjälp för att ta sig igenom filmen – alternativt ett storpack V6 från Apoteket. Då hamnar i alla fall fokus på något annat när det känns som värst.

I subgenren ”Filmiskt porträtt av en väldigt känd person” så är Järnladyn det absolut bästa jag sett. Att få med alla delar i ett helt liv på detta sätt måste vara jättesvårt men regissören Phyllida Lloyd har prickat in alla rätt. Precis alla.