Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 2

Jim Jeffries – Bare

Varför gillar killar analsex?” frågar Jim Jeffries publiken. Han får inget svar, han svarar själv. ”Därför att vi vet att tjejer avskyr det.”

Kul. Jättekul. Not. Australiensaren Jim Jeffries har en högstanivå som knappt kommer upp till skosnörena på mina kängor – om man mäter från golvet och uppåt. Han drar många grova skämt och många jättegrova. Jag har inga problem med grovleken, att han är totalt icke PK stör mig inte heller, det jag har problem med är att jag inte känner att han skämtar för han har en utstrålning som luktar psykopat.

Jag skulle kunna dra några exempel på ”skämt” här men jag tycker det är ganska onödigt att skriva om hans flickväns av-en-NBA-spelare-sönderknullade mutta (”det förklarar varför vårt barn föddes under en promenad”), strippklubbsbesök och analsex. Och ännu mer analsex. Han känns rätt enkelspårig den här mannen. Han har liksom fastnat i vinkelvolten. Euhm…i analsexvolten.

.

.

.

Ellen DeGeneres – Here and now

Ellen DeGeneres är charmig som få och till skillnad mot göken här ovan har hon en rätt hög lägstanivå när det gäller sina skämt.  Hon har även en rätt låg högstanivå när det gäller samma skämt, hon är alltså stabil men föga överraskande.

I Here and now pratar hon om så intressanta ämnen som meterologer,  kommunikation, färg och …damm.

En timme med Ellen går fort och som sällskap i bakgrunden är hon alldeles ypperlig. Men som en ståuppare som får mig att tänka i nya banor – not so much.

.

.

.

Bo Burnham – What

Här har vi Jim Jeffries totala motsats. 24-årige Bo Burham är något alldeles i särklass unikt. Han är en entertainer, en ordvrängare, en stå-uppare som får publiken att faktiskt fundera. Det är underfundigt, det är välskrivet, det är musikaliska nummer som inte bara är musikaliskt bra utan som på ett nästan Tage Danielssonskt vis har nåt viktigt att säga.

Episoden när Bo sjungandes beskriver sin vänstra och högra hjärnhalva är genialisk liksom sången Repeat stuff. Och resten av föreställningen.

Fan, jag har sett What så sjukt många gånger nu och jag tröttnar inte så betyget är helt givet. Det kommer bli nåt riktigt riktigt stort av den här killen.

Här kan du se hela showen. Just do it!

Här kan du läsa om tre andra stand-up-filmer.