Etikett: Jimmy Lindström

Publicerat

Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

.

.

.

Det roligaste med Pojken med guldbyxorna är när pojken med guldbyxorna blir jagad av pojken med guldbyxorna.

Så skulle jag kunna sammanfatta filmen med en enda kort mening. Ska jag beskriva filmen lite mer ingående kanske?

Pojken med guldbyxorna är en film baserad på TV-serien som kom 1975 där Harald Hamrell spelade pojken Mats som hittade ett par byxor där fickorna var en aldrig sinande källa av sedlar. Nu är det Lukas Holgersson som spelar killen med 60-talsnamnet Mats som har kläder som var moderna 1975 men köper TV-spel från 2013. Hans kompis med det futuristiska namnet Brinck däremot (Svante Åhman) klär sig i sedvanlig äppelknyckarmundering a la 40-tal och punktjejen Livli (Nina Sand) har blått hår, piercing och SLANGBELLA!

Mats pappa (Shanti Rooney) ser ut som min pappa gjorde i slutet av 70-talet, även lägenheten verkar ha stannat stilmässigt nångång då. Samtidigt är sedlarna nya och alla har mobiltelefoner.

Jag kan inte tro annat än att detta tidsmässiga mischmasch är ett medvetet val av filmens regissör Ella Lemhagen och jag hoppas hon är nöjd med resultatet. Jag är det inte. Jag är å andra sidan inte den primära målgruppen för filmen, å andra sidan är jag kanske just det eftersom jag minns TV-serien med ett nostalgiskt skimmer och har svårt att tänka på manchesterbyxor utan att drabbas av sedelnoja och köpsug.

Den gula T-shirten med små blå kronor som Mats bär under stora delar av filmen är såklart en homage till TV-serien (bildbevis här) men jag tror ändå att den ytliga ”krock” filmen visar upp kommer göra att dom unga biobesökarna kanske inte riktigt kan ta till sig själva baktanken med filmen.

Det är en smart berättelse, själva kärnan är inte dum alls. Pengar kan liksom inte bara dyka upp, det är i alla lägen alltid nån som betalar. Som verkligheten ser ut just nu verkar många ungdomar tro att deras föräldrar har guldbyxor på sig jämt och vuxna själva verkar tycka att guldbyxor är toppen. Att pengarna i många fall kommer från kreditkortsföretag eller banklån tänks det kanske inte alltid på, framförallt, det behöver ju inte nån annan veta. Byxfickorna får gärna se ut att vara oändliga, konsumtionssamhället har lyckats, amen.

Det bästa med filmen är att det jag skrev överst, att Harald Hamrell spelar polis och jagar filmens Mats. Sen är musiken kanon, det är en skön nerv och bra driv i den. Och kungen av biroller Jimmy Lindström är perfekt som uteliggaren Zeke.

.

Det här var den allra första filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Hade det varit den sista hade jag sannolikt inte haft lika mycket tålamod med den. Å andra sidan kommer det inte spela någon roll vad jag skriver, en sån här film funkar alltid på bio, det är en familjefilm. Synd bara att Mats inte heter Sune.

Några av mina filmbloggarkompisar har också sett filmen. Länkar dyker upp här vartefter texterna publiceras.

Jojjenito

Publicerat

FLIMMER

På telecomföretaget Unicom i den lilla staden Backberga jobbar helt vanliga  människor.

Chefen som saknar empati och använder sig av härskartekniker fast han egentligen kanske skulle behöva gråta. Den ekonomiansvarige som knappt sett en kvinna på bild och kämpar med månadsrapporten, undermålig datorvana och hoppet om att finna en själsfrände på Loveline. Datateknikerna som lever bland sina krashade datorer och pratar en sorts hårdvaruslang som ingen icke insatt fattar ett ord av. Teleteknikerna som åker runt och lagar trasiga stolpar och belastar sina kroppar med mer el än vad som är nyttigt. Frun som längtar efter barn. Den ensamma äldre kvinnan med spindelskräck. Han som håller i allsköns möten och kursen på orten och tror sig vara expert på allt.

Som uppvuxen i en mindre ort har jag träffat alla dess personligheter och jag tror att det är därför filmen funkar. Kanske är det så att andra skulle se filmen som skruvad, som att Patrik Eklund med sitt manus och sin regi twistat till verkligheten till nåt slags hittipåland och galenskaparfigurer men nej, det här skulle kunna vara var som helst i Sverige bara man åker 25 mil från Stockholm eller mer.

Jag visste absolut ingenting om den här filmen när jag satte mig i salongen på Malmö Filmdagar och började titta. Nada. Det var rätt skönt. Jag tror att filmen är lätt att avfärda som ännu en såndär ”tokrolig” svensk komedi, i alla fall när man ser affischen och jag tycker det är synd. Visst är det en affisch som syns men frågan är om det den visar lockar eller skrämmer biobesökarna.

Flimmer är en beige liten film som är känslosam på ett finstämt sätt. Inga stora ord och gester, skådespelarna måste verkligen visa vad dom går för och det gör dom. Jacob Nordenson är hjärtskärande som Kenneth, mannen som ser ut som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson, Olle Sarri gör ett fantastiskt porträtt av Jörgen med klådan men min absoluta favorit i filmen är Jimmy Lindström som Roland, en skådespelare som jag ofta tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.

Jag hoppas att Flimmer hittar sin publik, det är den mycket väl värd.

 

Publicerat

STOCKHOLM ÖSTRA

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.