Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.
Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.
När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.
Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.
Huvudjägarna (2011)
Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.
Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.
Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.
När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.
Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.
Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.
Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!
Hawaii, Oslo (2004)
Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.
Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.
Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.
Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm. Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.
Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.
När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.
Max Manus (2008)
Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.
Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.
Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.
Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.
Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.
Normännen Espen Sandberg och Joachim Rønning har fram till dags dato regisserat tre långfilmer tillsammans och jag har sett alla tre: Bandidas, Kon-Tiki och Max Manus. Hur det kom sig att just denna duo blev kontrakterad till att göra den femte filmen i Pirates-franschisen har jag ingen aning om MEN jag kan konstatera att den som kom på idén antagligen fick en snilleblixt.
I avsnitt 90 av Snacka om film snackar jag lite mer om just denna lilla film. Fast….liten kanske är att förminska den in absurdum?
