JOHAN FALK 5: VAPENBRÖDER

En stor vapenaffär ledd av Seth Rydell (Jens Hultén) går åt pipsvängen när Seth får en fix idé mitt under överlämningen. Har han fått ett annat bättre bud? Inte kan det väl bero på kalla fötter? Eller känner han helt enkelt på sig att dom är övervakade av GSI?

Frank Wagner (Joel Kinnaman) blir mer och mer insyltad och själv sitter jag som på nålar, jag vill bara att det ska gå bra för honom samtidigt som jag känner ända in i benmärgen att det kan ju inte gå, det kan inte sluta väl. Han har sin tjej och sitt lilla barn och han sitter fast i ett skitjävla liv, ett skruvstäd av kriminalitet där han som polistjallare hela tiden måste ha ögon i nacken och ett otroligt stabilt psyke. Jag hade inte klarat en dag, inte en eftermiddag.

Scenerna mellan Frank och Seth är knivskarpa, varenda blick, blinkning, ryckning, ord är så på pricken exakt, det är som om luften står still runt dom. Lite filmmagi helt enkelt?

Vapenbröder är en ganska pratig film om man jämför med flera av dom andra. Stora händelser sker men dom sker inuti karaktärerna. Det känns som en mellanfilm, en film som behövs för att föra handlingen framåt i helheten, men som inte riktigt kan stå på egna ben. En något svag trea.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson