Etikett: Joan Cusack

Publicerat

Tre om en: Filmer av Nicole Holofcener

Filmen Enough Said kom, sågs och segrade nåt så in i vassen hos mig. Jag tycker den är en av dom riktiga fullpoängarna från 2013.

Manuset till Enough Said skrevs av Nicole Holofcener och hon regisserade även filmen och ända sedan jag såg den har jag känt ett massivt behov att grotta ner mig totalt i hennes andra filmer. En multitalang som Nicole kan och får liksom inte undgå min lupp.

Så nu har jag sett tre filmer till som är skrivna och regisserade av denna begåvade kvinna. Hon har sammanlagt gjort fem, således har jag bara en kvar (Walking and Talking från 1996) och den röda tråden genom alla dessa filmer är skådespelerskan Catherine Keener. Hon har en viktig roll i alla fem.

.

.

LOVELY & AMAZING (2001)

Det handlar om att duga, om att ha en plats, ta en plats och få en plats. Det handlar om att deala med sitt självförtroende när vågen visar för många kilon, när man ser sig som konstnär men ingen vill sälja ens alster, när skådespelarjobben tryter med sin frånvaro trots provspelningar. Det handlar också om en liten adopterad svart flicka som mitt i detta hav av missnöjda kvinnor (mamman och två vuxna systrar) känner sig annorlunda både till färg och form och ingen orkar riktigt bry sig om henne.

Lovely & Amazing är ett typexempel på film där ingen av personerna är riktigt trevlig. Ingen är heller rent igenom ond, galen, toksnål eller vidrig på andra sätt. Alla tjejerna är litegrann som folk är mest, dom befinner sig i gråskalan. Ibland förstår jag dom men oftast inte. Männen är likadana. Dom beter sig egoistiskt, konstigt, vardagstrött och dumt men också lite kärleksfullt ibland.

Catherine Keener, Blenda Blethyn, Emily Mortimer, Dermot Mulroney, Clark Gregg, James Le Gros och Jake Gyllenhaal är en fin samling skådisar i en fin liten film som om jag tog mig tid att fila på ytan är långt mycket smartare än vid första anblicken. En film att se om med andra ord.

 

 

RIKA VÄNNER (FRIENDS WITH MONEY, 2006)

Att vara den enda i ett kompisgäng bestående av gifta rikisar och varken ha hög inkomst eller man, hur kul kan det vara? Olivia (Jennifer Aniston) vet. Hon städar hemma hos folk samtidigt som en av vännerna donerar två miljoner dollar till en skola, just for the fun of it.

Det är liksom stora kontraster här. STORA. Till en början känns kontrasterna så icke trovärdiga att det förtar historien men efter ett tag släpper jag ner garden och låter mig svepas med. Karaktärerna är så välskrivna att det vore en skymf att inte ta dom på allvar och om det fanns en typ av A-märkning som faktiskt sa nåt om bra och vettiga kvinnoroller i bra och vettiga filmer så skulle den här filmen – precis som ALLA Nicole Holofceners filmer – få ett stort A rätt över fodralen.

Samtidigt är det här filmer även för män, det är definitivt filmer för män. Dom manliga rollkaraktärerna är inte i fokus men inte desto mindre viktiga. Dessutom är dom lika många som kvinnorna vilket kanske är svårt att förstå när man ser postern. Janes (Frances McDormand) man Aaron (Simon McBurney) till exempel, han är en av dom smartaste och mest komplexa manliga karaktärer jag sett på film och han är bara en av alla biroller. Ingenting är lämnat åt slumpen, ingenting alls.

Vardagsmelankolin som hela tiden står och svajar mellan klump-i-magen och svart humor är jättehärlig. Nicole Holofcener gör filmer som känns. Jag blir glad av det här, glad att hon finns.

 

 

PLEASE GIVE (2010)

Kate och Alex (Catherine Keener och Oliver Platt) är gifta och tillsammans har dom en vintagebutik för möbler inköpta av dödsbon. Dom bor i en fin lägenhet tillsammans med tonårsdottern Abby (Sarah Steele) och drömmen är att granntanten, den 90-åriga elaka kärringen Andra (Ann Morgan Guilbert) ska dö så att dom kan köpa även hennes lägenhet, slå ut väggen och göra ett stort master bedroom.

Andra har uppfostrat sina två barnbarn Rebecca (Rebecca Hall) och Mary (Amanda Peet) sen dom var relativt små då deras mamma dog. Rebecca som är en ansvarstagande ung kvinna tar hand om sin mormor trots att hon är allt annat än snäll medans superegot Mary skiter i vilket.

Precis som Enough Said så säger den här filmen kanske inte så mycket på pappret. Det känns inte heller som nån större mening att beskriva mer av handlingen, den ska nämligen inte läsas, den ska ses. För precis som med Enough Said har den här filmen mig i sitt grepp från den första lilla musikaliska strofen i förtexterna, tonerna som ljuder till bilderna av mammografibröst i närbild till den allra sista sekunden.

Jag älskar den här filmen! Jag tycker så mycket om att den inte är tillrättalagd eller svart/vit, att den inte ger några svar eller kanske inte ens ställer frågor. Den får mig att känna mig som en helt vanlig människa mitt i livet precis som jag kände efter att ha sett Enough Said.

Bra saker händer vanliga människor. Dåliga saker händer vanliga människor. Ibland händer det ingenting. Det är okej att känna sig nöjd, det är okej att vara nyfiken, det är okej att känna sig ledsen, att vilja men inte kunna eller att kunna men inte vilja och det är okej att vilja göra gott men att det ibland blir fel.

Jag undrar om det finns nån annan nu levande regissör och manusförfattare som så på pricken kan sätta fingret på vardaglig mysig dramatik som Nicole Holofcener? Woody Allen kanske, fast han gör det på ett mer intellektuellt sätt. Lena Dunham kanske, fast hon gör det inte från flera olika ålderssynvinklar. Noah Baumbach kanske, fast han är mer hipster. Jag kanske låter Nicole sitta där ensam på tronen helt enkelt. Jag tror jag gör det. Det känns fint.

Publicerat

Mors-dag-helg: MARS NEED MOMS

Vad är mammor bra till egentligen? Vad ska man ha dom till? Laga mat, kasta sopor, tvätta kläder, hålla ordning, alltid finnas hemma och ta skit när det passar andra? Nioårige Milo tar sin mamma en aaaanings mycket för givet och förstår det inte riktigt förrän hon en dag är borta. Det är inte så att hon fått nog och stuckit, att hon dött eller flyttat ihop med en random snubbe på annan ort, nejdå, det är nåt helt annat som hänt. Hon har blivit bortrövad. Av marsianer.

Milos mamma befinner sig på Mars för är det nånstans i världsrymden som det är underskott på bra mammor så är det just på Mars. Det känns helt logiskt på nåt vis. Det som också är fullt logiskt är att Milo saknar sin mamma och vill ha henne tillbaka OCH att han beger sig till Mars för att leta reda på henne.

Mars needs moms (med den svenska titeln Milo mot Mars) är en välgjord Disneyproduktion men som saknar liiiite ”det” för att sticka ut över mängden. Jag tror den är tänkt att tilltala lite yngre barn än en 40-årigt och jag tror att många mindre barn kan få sig en tankeställare av filmen och kanske uppskatta sina mammor lite mer innan dom blir bortrövade av aliens. För det kan hända. Det är logiskt.

Publicerat

THE PERKS OF BEING A WALLFLOWER

Charlie (Logan Lerman) är en tonårig kille som verkar leva i sin egen ganska udda bubbla. Han är duktig i skolan men vågar sällan räcka upp handen och det här med sociala situationer över lag är inte hans pryl. Men det känns som att han inte bara är ”normalt tonårigt annorlunda”, det känns som att det är nåt mer, nåt psykiskt tok med killen.

Patrick (Ezra Miller) och Sam (Emma Watson) är dom lite äldre skolungdomarna som ser nåt annat hos Charlie, som tar sig an honom och Charlie förälskar sig – såklart – i Sam.

Jag tycker det här är en ganska svår film att beskriva. Egentligen är det en bagatell, en ungdomsfilm som alla andra men nånstans känner jag att den är lite mer än så och att jag DEFINITIVT skulle tycka det om jag var femton och såg den. Det finns en verklig svärta i filmen som på ett twistat sätt känns fräsch och det är denna svärta som gör att den ter sig som mer än en vanlig ångestfylld tonårsfilm. Framförallt är det filmens sista tjugo minuter som gör att filmen växer OCH dom tre huvudrollsinnehavarna med fina Emma Watson i spetsen.

Jag är lite nyfiken på vad jag hade tyckt om filmen om jag var 25 år yngre men det är en fråga jag aldrig kommer få svar på. Däremot vet jag att min 14-årige son gillade den (mer än jag) och att jag tänker tjata på dottern att se den tills hon inte längre orkar säga nej. Det blir det närmaste ett svar jag kan få.

Publicerat

7 skådespelerskor jag gärna skippar

Tidigare idag presenterade jag listan över manliga skådespelare jag gärna undviker på film och nu är det tjejernas tur.

Precis som när det gäller snubbarna har jag verkligen försökt lyfta fram åtminstone EN rollprestation som känns acceptabel men i vissa fall är det svårt att hitta nån. Nu när jag gjort klart listan ser jag en röd tråd i alla dom fjorton skådespelare jag gärna skippar, en tråd jag anat men som nu med facit i hand lyser väldigt tydligt för mig. Ser du den?

7. Kiera Knightley

Vissa säger att hon är ”underskön”, det vackraste som finns och vad alla män vill ha. Själv känner jag att om Kiera Knightley är den kvinnan alla män vill ha då vill jag inte ha män.

Det underliga med Kiera Knightley är att när det blir diskussioner om henne så är det enbart utseendet det fokuseras kring, inte det faktum att hon är en usel skådespelerska. Kom igen, vad kan hon? Skjuta fram underkäken, blinka med rådjursögonen och inte stänga munnen. Hmmm. Fokus på utseendet var det ja. Jag är precis likadan. Jag är inte ett dugg bättre än alla andra.

Den film jag sett som jag haft minst problem med henne i är Never let me go och det är tack vare Carey Mulligan.

 

6. Holly Hunter

När jag var femton år och såg Arizona Junior stängde jag av videon efter halva filmen för jag klarade inte av Holly Hunters sätt att prata. Tjugofem år senare känner jag precis samma sak. Det är nåt med käkarna, att hon smackar när hon pratar, det låter otäckt, jag får rysningar och jag vill inte vara med.

Som av en händelse är min största och enda favoritfilm med henne en film där hon inte säger ett pip: Pianot.

 

5. Kristen Stewart

Jahapp, nu dyker den andra Twilightmänniskan upp på en lista idag.

Kristen Stewart är en skådespelare som jag önskar att jag kunde gilla mer. Okej, hon har rätt dålig smak vad gäller killar men det känns orättvist att anklaga henne för en sån trivial sak, dessutom ska man inte kasta spjut i glashus. Men hon känns tuff på nåt vis och det gillar jag men jag vill helst inte se henne om jag kan undvika det.

När jag googlade för att hitta bilder på henne slogs jag av en grej: på dom flesta fotona håller hon igen munnen. Det är obegripligt! Jättekonstigt! Jag fattar ingenting. Det är just den grejen som är så svinjobbig när jag ser henne på film, hon har ETT uttryckssätt och det innefattar en svagt öppen mun.

Jag har aldrig sett henne så bra som i The Runaways (där hon spelar Joan Jett) men jag vet inte om det säger nåt egentligen. Vad har jag att jämföra med? Twilight och Snowhite and the huntsmen? Jo, Adventureland, där funkade hon faktiskt.

 

4.  Katherine Hepburn

Nejmenneeeej. Hädar jag nu igen? Ikonen Katherine Hepburn så högt som på en fjärdeplats. Jo, så är det och hon kunde ha varit ännu högre upp om det inte varit huggsexa om platserna. Jag har hittills inte sett Katherine Hepburn bra i en enda roll och jag har hittills bara sett henne dra ner okej filmer i dyn.

Jag väljer mer än gärna bort filmer med henne i rollistan, dom jag ändå ser får jag stålsätta mig inför och verkligen jobba med  tålamod och soff-tourettes för jag tycker inte hon är en duktig skådespelerska. Om jag nu ändå måste tänka ut en film där hon gör ett sevärt intryck så får det bli Love affair där hon har en mikroskopisk roll som ändå är för stor.

 

3. Rosie Perez

Nu kommer vi in på upploppsrakan och hade det här varit Vasaloppet så hade Rosie Perez skidat som en påtänd iller med snabba snabba stavtag och samtidigt försökt psyka sina medtävlare med sitt ettriga latinoamerikanska uttal.

I min värld har hon en välförtjänt tredjeplats och det är väldigt förvånande att denna kvinna år efter år får roller, att hon har en plats i filmbranschen, att nån orkar se eländet – och framförallt lyssna. Tänk dig tanken att du sitter bredvid henne i tunnelbanan/tåget/bussen, du är trött, hungrig, skorna är blöta, du vill hem till Uppdrag Granskning (av nån anledning jag inte känner till) och du hör henne prata i mobilen.  Oavbrutet pratar hon. Om allt. Högt, gällt och ingående. Jag känner att jag blir tokig nästan bara av att skriva det.

När jag försöker tänka positiva tankar och plussa henne i en film så pratar den där lilla jävulen på axeln med mig. Han väser ”gör det inte, skriv att det inte går” och han har rätt den lille fan.

 

2. Renée Zellweger

Under några veckor i december 2010 pågick ett ganska intensivt mejlande mellan mig och Jojjenito. Vi diskuterade en hel del om denna kvinnas varande och icke i filmvärlden, en diskussion som så småningom mynnade ut i ett blogginlägg.

Jag tror att Renée Zellweger har en del bra egenskaper, sånt som andra gillar. Hon har varit ihop med Jim Carrey, Bradley Cooper och George Clooney så ”nåt” av värde för snygga män har hon i alla fall. Men vad? Ingenting som syns på vita duken i alla fall.

I mina ögon är Renée Zellweger inte en bättre skådis än jag var i första klass när jag spelade Klockan i en pjäs ingen mänska förstod. Hon är så överreklamerad, överskattad och överbetald (kunde jag fler ord med prefixen ”över” så skulle jag dra dom nu) att jag häpnar. Går det inte att ålägga yrkesförbud i filmbranschen? Hantverkare kan ju få det och vad pajjar dom? Rör?

1. Joan Cusack

Nancy och Dick Cusack,  jag är ledsen men era barn fixade vinst varje gång idag. Två förstaplatser, jag vet inte om det nånsin hänt i filmsammanhang förut? Har två syskon vunnit Oscars samma år? Två Razzies? Två filmisar i ett lottstånd på Lake Winnepesaukah Amusement Park?

Joan är lika given etta på den här listan som lillebror John var på den andra tidigare idag. Hon kanske inte är den sämsta skådespelerskan i världen men hon är lätt den kvinnliga skådis som jag helst av allt skippar – om jag kan. Nu har hon en osviklig förmåga att få/bli erbjuden roller i på tok för bra filmer så det är inte alltid jag kan slippa henne, ibland måste jag helt enkelt försöka härda ut.

Den filmroll som retar mig minst är den som Tom Arnolds fru Gail i Nio månader, fast retar mig det gör jag. Hon har samma dimension på tungan som sin bror och den är svårgömd.

Nä, usch, nu har det varit för mycket negativ fokus här. Nu ska det bli kul att göra klart listorna tills imorgon då det blir hundra procent kärlek här på bloggen. Då blir det favoriter, högvis av härliga favoriter.

Publicerat

HIGH FIDELITY

När jag gick i skolan var jag ganska duktig. Man skulle kunna säga att jag var en prestationsinriktad pluggis. Jag tyckte skolan var rolig, jag tyckte inte läxor var en börda, jag sög i mig information och tyckte att det var en positiv pulshöjare att få tillbaka skrivna prov.

När jag gick i skolan hade jag en riktigt svag punkt: matte. Siffror och jag är inte bästa vänner och det visste min mamma. För att pusha mig att bli bättre i matte gjorde hon en deal med mig: om jag fick 1-2 fel på proven fick jag en singel och om jag hade alla rätt fick jag en LP.

Jag hade ganska många skivor i min samling. Inte lika många som Rob Gordon (John Cusack) i den här filmen men många fler än mina klasskamrater. Jag var otroligt rädd om mina skivor, hade plastfodral runt dom stora favoriterna och hade dom ställda i oklanderlig bokstavsordning. På många sätt var skivorna mitt liv. Jag lyssnade om och om igen, jag vände på dom om och om igen, jag pluggade texter, jag letade upp rariteter, åkte till Den Stora Staden för att leta plattor byhålans lilla skivaffär aldrig skulle ta in och jag ääälskade snygga omslag. Det hände att jag använde dom som tavlor, strategiskt utplacerade i flickrummet, men dom fick bara stå framme en begränsad tid då jag var ohyggligt ängslig över att behöva se dom solblekas.

Jag hyrde High Fidelity på DVD på vårkanten 2001. Jag hade ganska höga tankar om filmen huvudrollsinnehavaren till trots. Att känna ett samröre med en filmkaraktär, att hitta gemensamma nämnare, att förstå och uppleva någons liv på film och att jag därigenom greppar mina egna egenheter, sånt är rätt häftigt och när jag känner så brukar skådespelarens namn och fejs spela mindre roll. Att jag inte skulle känna *klick* med Rob Gordon fanns inte, självklart skulle det här vara en film för mig. I lööööv maj vajnyls liksom. Att vänner sagt att det var en ”snubbefilm som bara snubbar förstår” gjorde mig ännu mer säker på att jag skulle gilla den. Där jag växte upp var vinylskivor ingen tjejgrej direkt.

Rob Gordon är alltså en snubbe som har en skivaffär, älskar listor och har det lite halvmeckigt med sina kärleksrelationer. Han pratar musik och umgås med sina polare Barry (Jack Black) och Dick (Todd Louiso). SOM jag önskar att jag tyckte allt detta var intressant nog för en film. Sällan har jag önskat mig en portion engagemang mer än nu men nej, det går inte, jag kan inte, det funkar inte. Rob just doesn´t do it for me. Jag vet inte hur mycket av problemet som ligger hos John Cusack som skådis men jag kan gissa mig till att det är en hel del. Jag gillar ju inte honom. Jag gillar aldrig honom. Däremot VILL jag väldigt gärna gilla honom här och så brukar jag inte känna när jag ser filmer med honom i en stor roll. Den känslan är lika stark nu som när jag såg filmen 2001. Han är vinyl-Rob ju.

Iben Hjejle är kanon som flickvännen Laura, Catherine Zeta-Jones gör sitt bästa som det ytliga exet och jag retar mig minimalt på Jack Black trots att han spelar Jack Black. För att summera det så enkelt jag kan: High Fidelity är på intet sätt en dålig film, den är bara för dålig.

Jag älskar fortfarande vinylskivor men jag gör det lite mer på distans numera. Nedpackade i flyttkartonger ligger dom fodral vid fodral och gnussar och väntar på bättre tider. Jag behöver inte bry mig om integraler längre. Mamma ger mig inte skivor för att jag ska vara duktig. Livet är helt enkelt bra mycket bättre nu än 1985.

[Apropå det här med adaption bok till film: ja jag har läst boken och ja jag läste den efter att jag sett filmen och ja jag tycker att boken är mycket bättre än filmen.]

Publicerat

NIO MÅNADER

Jag såg om Nio månader som en liten homage till Hugh Grant som nyligen blivit pappa till en flicka och som en uppdatering för egen del om hur det är att vara gravid eftersom min bästa vän blir mamma till en liten pojke om några veckor.

Men usch på mig vilka urbota usla bortförklaringar jag kommer med! Homage, uppdatering, vad fan tror jag att jag håller på med? Nio månader har så lite med verkligheten att göra att det är förvånande att filmen ens finns, i alla fall med stora skådespelarnamn som Julianne Moore, Jeff Goldblum, Tom Arnold, Robin Williams, Joan Cusack och nämnde Hugh Grant i rollistan.

Början av filmen, första halvtimmen har någon form av realistisk ton om än komiskt tillskruvad, vilket såklart är helt okej eftersom det faktiskt ÄR en komedi. Rebecca (Julianne Moore) och Sam (Hugh Grant) firar att dom varit tillsammans i fem långa år och dom verkar båda vara glada, lyckliga och tokkära i varandra. Dom har helt enkelt en jäkligt stabil tillvaro, dom är båda över 30, har jobb och pengar men när Rebecca blir gravid trots att hon äter p-piller rämnar Sams värld. Varför då frågar jag mig? Redan där tappar filmen mig.

Jag kan absolut förstå nojor och rädslor och funderingar och att en graviditet kan kännas läskig och konstig för en blivande pappa, jag menar HEY, som morsa har man barnet INUTI KROPPEN som en okänd alien som sparkar och bökar, tro mig, jag VET att det är läskigt som fan men en mamma kan liksom inte rymma och bara strunta i faktum. Pappor kan och pappor gör, kanske inte lika ofta nuförtiden som det var förr men likväl, det händer.

Sam beter sig i alla fall som en bortskämd snorunge och alla hans kärleksförklaringar till Rebecca bara filmminuter tidigare känns tämligen lama. Hans nya röda Porsche är det viktigaste på jorden, inte hon som ska bli mamma till hans barn.

Nu är det inte bara karaktären Sam som beter sig som om han kom från en annan planet, vi har The Dewey Family också. Mamma (Joan Cusack), pappa (Tom Arnold) och tre ouppfostrade as till döttrar som jag skulle vilja skicka med en enkel biljett till månen. Från att dom berättar att dom ska ha ännu ett barn tappar filmen all humoristisk ådra, åtminstone för mig. Det uppenbara blir nämligen att dom vill ha en pojke, åtminstone pappan i familjen och att dom troligen kommer fortsätta sätta barn till världen tills den där bebisen med snopp tittar ut och familjen blir ”fullkomlig”. Ta hand om dom barn ni har!!! vill jag bara skrika. Dom beter sig ju som svin, vad fan är det för vits att yngla av sig om ni inte har energi och ork att göra dom till vettiga fungerande människor??

Det är DÄR skon klämmer för Sam. Som barnpsykolog träffar han dagligen ungdomar vars föräldrar misslyckats kapitalt och han är livrädd för att bli en av dom. Han tänker således ett steg längre. Tyvärr är det en infallsvinkel som hafsas bort i filmen och istället ska Rebecca utmålas som en modern feminist som å enda sidan vet att hon kan ta hand om sitt barn själv som en stark och oberoende ensamstående mamma, å andra sidan väntar hon med trånande blickar på att Sam The Idiot ska fria för dåååå blir allting guld och gröna skogar. Amerikanskt så det förslår och ändå är det en remake av Neuf mois, en fransk film som gjordes året innan denna (alltså 1994) och som jag tyckte var om möjligt ännu sämre.

Nio månader är en komedi som inte får mig att skratta en enda gång. Den drar i alla mina mansförraktrådar och spär på fördomar jag önskar att jag inte hade men uppenbarligen inte är ensam om. Att filmen över huvud taget går att se beror enbart på skådespelarna som gör det bästa dom kan av situationen och förhoppningsvis lämnat kvar hjärnan hemma på nattygsbordet om mornarna.

Min känslomässiga del av hjärnan skulle vilja dra fram en röd soptunna och likt Sverker Olofsson kasta alla ex någonsin tryckta av denna film rätt ner i tunnan. Min kritiskt tänkande del inser att filmen kanske inte är fullt så usel. Men bra nära.